Bilder, berättelser och tankar från vardag och fest i mitt liv.

Om gatufoto och den gyllene regeln

Jag har tidigare deklarerat min tveksamhet inför gatufoto. Särskilt när det gäller att fotografera människor i situationer känner jag att jag inte hänger med. Varför plåtar man folk, särskilt okända människor, på gatan? Vad är det för bilder man vill uppnå? Vad ska man med dem sedan?

Jag ser till exempel en bild på en liten tjock gubbe som sitter på trottoaren. Och min reaktion blir: Och?

För mig gäller den gyllene regeln, dvs visa dina medmänniskor den respekt som du vill bli visad tillbaka. Jag vill exempelvis inte bli fotograferad, även om jag vet att jag inte kan säga nåt om det. Och då fotograferar jag inte i min tur, i alla händelser inte ”roliga” situationer.

Jag kan tänka mig att fotografera människor på gatan om de är direkt positiva till det, eller om de utgör staffage i bilden, för att få bilden att se mer levande ut, eller om jag likt några av de stora gatufotograferna lärt känna mina motiv under en längre tid. Inte annars. Att köra upp en 35:a i ansiktet på någon som jag inte känner, för att det ser ut som en situation, eller använda ett tele för att smygfotografera är för mig helt uteslutet.

Att fotografera folk jag känner eller är bekant med känns OK, och när de är medvetna om det kan jag till och tycka det är roligt att porträttera, som exempelvis på vårt fotofikande eller motsvarande. Men då gäller också att göra bilden så bra som möjligt, att visa respekt, och inte göra narr av någon.

Bilden är från ett besök hos en barbershopkör i Torrevieja januari 2014, ett gäng äldre gentlemän, övervägande engelsmän, som bor i Spanien son pensionärer och sjunger och spelar golf.

På återseende/Göran

Inlagt 2014-05-19 03:45 | Läst 2526 ggr. | Permalink


(visas ej)

Nämn en färg i den svenska flaggan?
Intressant och svår fråga och känslig....
För alla är ju gatufotografer! ;)
Det här kan bli som att diskutera musiksmak, eller matsmak, eller...

Och att trycka upp en kamera i ansiktet på nå'n, vad vill man då bevisa?
För sig själv alltså! Att man vågar! ;)

Jag själv hittar sällan bra gatufoton numera, men det e ju såklart som sagt en smaksak! ;)
Mina gatufotobilder, eller de bilder jag gillar måste innehålla litet mystik, eller värme, eller poesi eller vara litet absurda i sin framtoning, så man själv känner igen sig! :)
Och spegla vår samtid, även om bilden e tagen för ett tag sedan!

Här är en gatufotobild jag gillar http://www.fotosidan.se/gallery/viewpic/13343/110988.htm
Och här är en till http://www.fotosidan.se/gallery/viewpic/13343/750824.htm
/Bengan
Svar från gorred 2014-05-19 11:00
Nyckelord: Del av sammanhanget, värme, respekt, poesi, möjligen situation - absurditet. Saknas tyvärr emellertid alltför ofta, därav min reaktion. Lite för mycket paparazzibilder oftast.

Jag tänker; hur skulle jag själv reagera om jag hittade mig på exempelvis Facebook, eller i nån blogg? Känns det OK knäpper jag, annars låter jag bli.

Och dina bilder som du har som exempel: Underbara! Med sådana bilder kan man inte argumentera mot gatufoto.

//GöranR
Men de bilder som Robert Eliason visade då? Jag tycker att han fotade miljöer, hus ,gator, skuggor där människorna ingick som en del av sammanhanget. Jag är själv ingen gatufotograf och har svårt att förstå. Men jag vet att det finns människor som älskar att sitta på kaffer och titta på folk tex, jag tror att dessa människor har ett genuint intresse för städer och dess invånare. Själv vill jag bara på min fritid fly från allt vad städer och människor heter. Tror att vi är olika helt enkelt. Gatufotografer har nog ett genuint intresse för andra människor i miljö. Jag vill själv inte utelämna andra speciellt om man fått förtroende. Men ett annat sätt att se på saken är ju att fotografen ser människan och den avbildade människan känner sig sedd. Ja, jag försöker själv förstå detta med gatufotografi:)
Svar från gorred 2014-05-19 10:46
Precis det där: "...miljöer, hus ,gator, skuggor där människorna ingick som en del av sammanhanget." Han gick ju omkring med kameran och lärde känna de han fotograferade, och alla hans bilder andades respekt och värme. Och då känns det OK.

Jag tror att det jag är ute efter är att om det vore jag som är fotograferad, att jag skulle tycka om att se bilden efteråt. Men jag ser för många bilder som ger känslan av "hö, hö - nu fångade jag tanten i en rolig (pinsam?) situation...".