Om gatufoto och den gyllene regeln

Jag har tidigare deklarerat min tveksamhet inför gatufoto. Särskilt när det gäller att fotografera människor i situationer känner jag att jag inte hänger med. Varför plåtar man folk, särskilt okända människor, på gatan? Vad är det för bilder man vill uppnå? Vad ska man med dem sedan?

Jag ser till exempel en bild på en liten tjock gubbe som sitter på trottoaren. Och min reaktion blir: Och?

För mig gäller den gyllene regeln, dvs visa dina medmänniskor den respekt som du vill bli visad tillbaka. Jag vill exempelvis inte bli fotograferad, även om jag vet att jag inte kan säga nåt om det. Och då fotograferar jag inte i min tur, i alla händelser inte ”roliga” situationer.

Jag kan tänka mig att fotografera människor på gatan om de är direkt positiva till det, eller om de utgör staffage i bilden, för att få bilden att se mer levande ut, eller om jag likt några av de stora gatufotograferna lärt känna mina motiv under en längre tid. Inte annars. Att köra upp en 35:a i ansiktet på någon som jag inte känner, för att det ser ut som en situation, eller använda ett tele för att smygfotografera är för mig helt uteslutet.

Att fotografera folk jag känner eller är bekant med känns OK, och när de är medvetna om det kan jag till och tycka det är roligt att porträttera, som exempelvis på vårt fotofikande eller motsvarande. Men då gäller också att göra bilden så bra som möjligt, att visa respekt, och inte göra narr av någon.

Bilden är från ett besök hos en barbershopkör i Torrevieja januari 2014, ett gäng äldre gentlemän, övervägande engelsmän, som bor i Spanien son pensionärer och sjunger och spelar golf.

På återseende/Göran