Vintervatten
Jag har en fascination för vatten i alla former. Det öppna havet med horisonten i oändlighetens förlängning, skärgården med sina smala vattenvägar mellan öar och kobbar som öppnar sig i stora fjärdar, de små skogsåarna där man kan meta småöring och fjällbäckarna och de lite större älvarna som kan vara ett eldorado för flugfiskare som jag. Jag dras till de mörka och hemlighetsfulla skogstjärnarna, jag kan beundra det turkosfärgade vattnet i gamla gruvhål för att inte tala om fjälltjärnarna som man når efter tung vandring där de plötsligt dyker upp bakom nästa kulle och glittrar i solskenet, men som kan vara så belönande ur många synpunkter, inte minst fiskemässigt.
Det finns en dramatik i vatten på många sätt; mäktiga vågor vid dramatiska kuster, stillheten på en vattenyta som bryts bara av fisk som vakar, forsarnas dån där vattnet brusar fram mellan stenarna. Sen är ju vatten förutsättningen för liv, utan vatten finns vi inte, kan inte existera.
Vatten på vintern innebär inte sällan is, lite beroende på aktuellt väder och var man bor i vårt land. Här i mellan- och södra Sverige fryser mest det stilla vattnet, sjöarna. Strömmande vatten fryser mer sällan. Och här har jag ett särskilt gott öga till de små åarna i skogen, som bildar liksom tjocka mörka streck med sin vattenyta som kontrasterar mot den vita snön. Allt blir så mycket tydligare, mera grafiskt liksom och som fascinerar.
Just det här upplevde jag nu senast vid en promenad i närområdet.
På återseende//Göran
//GöranR
De små bäckarna som på vintern blir svarta linjer i det vita och så solblänket i din andra bild.
Snyggt.
//GöranR
//GöranR
Jag kommer att se vatten som ett mer spännande motiv eller bildinslag i fortsättningen.
Mvh Lisa
//GöranR