Vi är alla fotografer, fast olika
Alla är fotografer är igång igen. Och lyckas, precis som förra omgången, att röra upp känslor, uppenbarligen särskilt hos oss som fotograferar. Intressant, faktiskt. Jag fick se det första avsnittet i kväll.
Det är inte mycket, snarare väldig lite fototeknik i programmet. Vill man lära sig fotografera är det nog inte rätt program. Eller, kanske det är just det ändå. För visserligen inte ett ord om bländare och slutare, inga diskussioner om brus och högt ISO, inte ens begreppet skärpedjup var med. Och det stör alldeles klart.
Men, det handlade om något som egentligen är mycket viktigare, dvs bilden, själva idén med vad vi fotograferar; hur vi ser bilden beroende på vilka vi är, vad vi tycker, vad vi har med oss i bagaget i form av erfarenheter och kunskap etc. Och det är intressant.
Första avsnittet med Genusfotografen och Emilia Bergmark Jiménez handlade om hur vi har så lätt att falla i de vanliga fällorna med fördomar som vi kanske inte ens är medvetna om. Det blir emellertid viktigt när vi fotograferar, hur vi ser och hur vi framställer. Frågan blir också större när det kommer till diskussionen varför vi fotograferar, och varför vi tar de bilder vi tar. Man ser det klarare kanske i reklamvärlden, där stereotyperna frodas, men det finns också sannolikt i vårt vardagsfotograferande hur vi väljer att ta bilden och vilken bild vi tar.
En sån här bild till exempel, från Saigon; kulturkrock, som speglar min förundran över sättet att leva, på ett vis som är helt otänkbart i min kultur, och hur kameran åker fram för att dokumentera och minnas (kanske finns det nåt gendertänkande här också i hur personerna framställs, men det undgår mig just nu). Men vad säger bilden mer, om mig till exempel?
Jag kommer att försöka se kommande avsnitt av serien, jag gillar konceptet.
På återseende//Göran
Hälsningar//GöranR
Hälsningar Lena
Hälsningar//GöranR
Tack för din kommentar//GöranR