Syrsan och myran – aktuellt i dag? Eller vad som prövas i nöd.
La Fontaines fabel:
Syrsan tänkte blott på sång, sommarn lång.
Men när höstens vindar tjöt, både mygg och maskar tröt.
Hungrig var hon. Ingenstans den minsta matbit fanns.
För sin granne, en fru Myra, klagar hon till sist sin nöd:
"Låna mig en smula bröd
över vintern. Jag är just i
lite knipa. Till augusti
gäldar jag på syrso-ed, kapital och ränta med."
Myrors fel är ej att slösa.
"Vad har fröken sommarn lång sysslat med för näringsfång?"
frågar hon den medellösa?
"Ack, jag sjöng, min bästa fru,
sjöng som syrsor brukar göra!"
"Sjöng ni? Glädjande att höra!
Då får väl fröken dansa nu!"
Jag kan inte låta bli att tänka på den här fabeln idag när vår beredskap sviktar, när lagren töms (de som finns) och leveranserna fungerar allt sämre, när det blir brist på viktig medicinsk utrustning, skyddsutrustning etc., och när vi saknar personal på sjukhus och hos äldreboende.
Bilden har egentligen inget att göra med bloggtexten, men det här är ju en fotoblogg. Minne från Dalhalla - föreställningen är över - och något symboliskt ligger det väl i det.
I det gamla bondesamhället levde man inte just in time, där fanns det hela tiden en framförhållning, man försökte skapa sig marginaler med grad av beredskap. Under sommaren och hösten sådde man och skördade för att sedan lägga i ladorna. Det man samlade in levde man sedan på resten av året. Och man aktade sig så långt som möjligt var att äta upp sättpotatisen!
Idag lever vi helt annorlunda. Med den lättsinniga liberalismens sorglöshet äter vi utan att bekymra oss upp sättpotatisen, både i hopp om och förvissning att vi kan skaffa nytt när vi behöver – just in timeleverans i stället för lagerhållning. Vi lever som syrsan, för dagen. Och det fungerar bra så länge vi har det bra, med högkonjunktur och välstånd. Men i nöden prövas inte bara vännen, utan också beredskapen. Och nu, när vi är i en nödsituation skiter vi oss i näven när beredskapen inte fungerar. Och då är det så dags att hamstra… Då är hamstringen inte att vara beredd, då är det rädsla och ångest som är drivkraften. Och om det bara hade handlat om potatis (en metafor här, i sammanhanget!), eller toalettpapper (!?!), men när vi märker att exempelvis medicinutrustning, skyddsutrustning och personal tryter, då blir det på riktigt.
Och då kanske vi måste ompröva hur vi har levt under nyliberalisms fanor, för hösten och vintern, alltså nödtider, kommer, det kan vi vara säkra på. Historien visar detta med all önskvärd tydlighet. Frågan är bara hur mycket vi lär oss.
Samtidigt är ju fabelns budskap inte helt OK, jag saknar lojalitet och sammanhållning – Då får väl fröken dansa nu! För just lojalitet och sammanhållning blir outsägligt viktigt i tider av nöd, och ett samhälle behöver också sina syrsor, faktiskt.
Så vi får se. På återseende//Göran
De bönder jag känner har det i generna att ha marginaler. Gården måste överleva med halv skörd. I den konservatismen ryms också att införa ny teknik. Tyvärr har nog många tappat kontakten med modernäringen och litar på att lägsta pris på världsmarknaden löser allt.
Idag hörde jag att Destination Gotland jobbar hårt för att minska antalet passagerare. De betalar inbokade för att inte åka på beställd tid. Och sprider ut dem som måste åka.
Tack för din kommentar//GöranR
B)
Under tiden karantäniserar vi oss enligt råd och anvisningar. Saknar fotofikat dock.
//GöranR
Månde detta vara nyliberalismens svanesång för den här gången.
/Gunnar S
Och sen kan man alltid hoppas att vi lär oss en läxa!
//GöranR