Stämmer in i hyllningskören
Det finns många väldigt bra och väldigt duktiga fotografer. Och det finns många väldigt bra bilder att titta på överallt, inte minst på nätet, på datorskärmen. Det är ändå inte så lätt att skilja ut och sortera, det är lätt att det blir för mycket. Sen att se på bilder genom att titta på bildskärmen är egentligen inte optimalt. Det är då befriande att få hålla en bok i händerna, att kunna bläddra fram och tillbaka, hålla nära och långt ifrån, känna den fysiska tyngden av boken och känslan av papper.
Genom årens lopp har det utkristalliserat sig några fotografer som jag har mer som idoler och föredömen än andra. Lite lustigt är de i mina ögon bästa företrädare för ungefär samma genre – dokumentär- och pressfotografin. Det är dels Paul Hansen, som är oomstridd i sina berättelser från alla världens hörn, inklusive vardagsskildringar från hemmaplan, men också Anders Engman, som i många stycken kan sägas vara PH’s företrädare.
Nu har Anders med hjälp av sin hustru Inga-Britt Liljeroth samlat ihop bilder och berättelser från en lång karriär som press- och dokumentärfotograf i en bok, en riktig bok med tjocka pärmar och blankt papper, en tung bok ur alla synpunkter.
Den boken ligger nu framme på mitt bord. Det är en bok som man återkommer till, en bok att bläddra i, stanna upp ibland och fördjupa sig, vända tillbaka till och ta om, en bok som föder tankar, att begrunda och fundera över. Spännande och välskrivna berättelser med ett spänstigt språk och så alla dessa bilder, alla väldigt bra, många fantastiska, inte minst när man ser bilderna i sitt sammanhang. Det är ett stycke fotografihistoria som jag tycker egentligen är nödvändig som grund för att kunna hantera alla de bilder man översköljs av idag.
Det här är en också en bok som är ett måste om man är minsta intresserad av fotografi och av att se på bilder och ta del av fotografisk historia. Exempel den ikoniska bilden från Ungern 1956.
Jag har förmånen att träffa Anders ibland, på fotofika på café Tårtan. Det är uppskattade möten, med många träffsäkra berättelser och nya aspekter på händelser man minns, och alltid med glimten i ögat.
På återseende//Göran
- hawk
//GöranR
Mv.h. Erik.
//GöranR
Mvh. Erik.
Men det går att lösa, hvis du trenger til at ha boken... Jag kan agera bulvan om du vill. Skicka ett meddelande via e-posten så ska vi kunna lösa det.
//GöranR
Hälsningar, Bjarne
//GöranR
Precis som du säger i texten.
Därför gör jag tvärt emot det egentliga. Dom som vet säger alltid att man ska titta på mycket bilder, jag gör inte det..är rädd för att bli mätt.
Jag tror att en del av dom som tröttnar borde fotografera istället för att glo på bilder ideligen.
Fast det är jag det...
Mv/Gunte..
Jag tror inte det finns något "ska", eller någon regel som talar om hur man måste göra, titta på många bilder eller inte. För mig handlar det mycket om bra bilder, eller bilder jag tycker om, bilder som säger nånting, som har något slags mening - då kan jag inspireras i mitt eget fotograferande också. Men utbudet är så stort idag av bilder, det finns så många bilder som inte är meningsfulla för mig och då kan det ibland bli svårt att urskilja bra bilder i floden av alla bilder. Och då kan jag också bli mätt. Men händer det slutar jag titta på bilder och går ut själv istället. Ser jag bilder som dem i boken blir jag inspirerad.