Rädslan för det banala…
Blodröda solnedgångar över tropisk strand med palmer i förgrunden, eller bara vanliga solnedgångar med för den delen, björkar i morgondimma, böljande sädesfält (eller intensivt gula rapsdito), rådjuret som liksom tittar sig över axeln i skogsbrynet, den sneda eftermiddagssolen på bergssidorna, de glittrande stenarna i vattenbrynet vid solnedgången etc etc.
Exemplen är legio på vackra bilder och motiv. Sådana där bilder ”alla” tagit nån gång, eller velat ta för att är så vackra; sådana där bilder man ändå inte riktigt skryter om för att ”alla” har tagit dem (och de är ju vackra och banala) och man vill ju inte bara vara en i mängden – eller hur? Och man vill ju inte bli skälld för Rosenlundare!
Kanske vi hellre strävar efter att ta mer personliga bilder, mer konstnärliga bilder – typ de avgörande situationerna på gatan (i svartvitt), eller det konstnärliga skuggspelet, eller den fräcka detaljen ur den annorlunda vinkeln som ingen annan tänkte på att fota, allt för att inte hamna i banalitetsträsket och ta bilder för att de är vackra och som många andra tar.
Men det är ju de här bilderna vi tar. Bland annat. Och bara för att andra tar sådana bilder förtar ju det egentligen inte värdet av dem. Och det är ju de bilderna vi ser, inte minst i bloggarna.
I diskussionen hamnar vi gärna i eller åtminstone tangerar frågan om varför vi fotograferar. För mig handlar det i det stora hela om att dokumentera mitt liv, min situation och en önskan att visa bilderna för andra, främst för de som är berörda, i min närhet men också andra. Minnen, upplevelser som jag vill bevara och dela med andra.
Och då är bilderna mina, det är min sanddyn i Namibia även om den blivit fotograferad tusentals gånger tidigare, det är mina björkar, mitt rapsfält, min solnedgång över Sturköfjärden, min bergssida i kvällssol och mitt rådjur i morgondimman – dvs mina upplevelser, mina minnen.
Fast det är klart, just för att de här vackra bilderna är så allmängiltiga och ändå personliga är det inte säkert att jag riktigt kan uppskatta sådana bilder tagna av andra fotografer, de får inte samma mening för mig och det räcker inte att de är vackra, risken är att de blir platta i mina ögon, liksom mina bilder blir platta i andras ögon. Men det gör ju ingenting, det är den egna upplevelsen, den egna bilden som gäller i alla fall.
Så jag menar att vi inte behöver vara rädda för att ta vackra bilder eller vardagliga bilder med risk att de är banala. Bilderna är ju ändå våra och personliga och värdefulla i sig.
På återseende//Göran
Ibland blir jag så trött på alla art och närbilder på fåglar och djur.
( ofta då från grupper på fejjan och inte så mycket här på bloggarna )
Det vimlar av vackra närbilder på t.ex. örnar men dom är inte mina.
Jag tycker det skulle vara riktigt häftigt att få ta en sån bild själv för då är den MIN. Var jätteglad över mina björnbilder för dom var ju MINA.
Så när jag ser liknande på utställningar så har jag lite svårt att förstå att någon vill ha dom om dom nu inte har det där lilla extra vill säga.
Mysig bild du visar förresten.
ing-marie
//GöranR
https://www.fotosidan.se/blogs/emfoto43/danske-bloggen-864-rosenlundare.htm#comments
https://www.fotosidan.se/blogs/emfoto43/danske-bloggen-866-for-sista-gangen.htm#comments
Virkeligt et fint s/v billede af en dagligdags situation - jeg gillar pigens udtryk.
Med mange venlige fotohilsener fra Erik.
Gillar dina bilder i dina blogginlägg - i mina ögon både känsla, djup och innehåll!
//GöranR
Hälsar
Eva
//GöranR
Vi var på samma aktivitet, det gällde körsammanhang, och jag tror att just den här situationen handlade om att lägga upp vår gemensamma aktivitet, tillsammans med dottern, på sociala medier. Sen satt de och lyssnade.
//GöranR
//GöranR