Om lättja och vackra men banala bilder
På senare tid har det mer och mer blivit att jag inte går ut för att fotografera. Inte särskilt, alltså, med anledning och målsättning att ta bilder. Jag jagar inte bilderna, går inte ut för att leta efter dem. Så gjorde jag mer förr. Men jag ser att jag under en tid har bytt fokus. Istället för att gå ut för att fotografera, passar jag på att fotografera när jag ändå är ute, eller borta någonstans och ändå har kameran med mig. Så, på nåt sätt har jag blivit latare i min fotografering.
Det här har bäring på min utrustning. Jag släpar inte med mig den stora, nåja, lite större kameran med flera objektiv i fotoväskan (lite latare även här) så ofta längre, utan det får bli lillkameran – Olympus E M10 mkII – med ett fast 17 mm (motsvarande cirka 35mm FF). Den är behändig, den går ner i fickorna på min vinterjacka och jag gillar mer och mer utsnittet. Visst, den begränsar, och möjligheten att zooma med fötterna har också sina begränsningar. Samtidigt är det skönt att sätta gränser, att ha fasta ramar att röra sig inom, att medvetet (åtminstone till dels) agera på ett sätt som är jobbigare, där man måste röra sig mer, vara mer fantasifull och kreativ när man inte har zoomobjektivets flexibilitet, och inga andra objektiv att ta till. Lite dogma nästan, men för min del utan tagelskjortan – det måste inte vara så, jag bestämmer själv och gör avsteg när jag vill.
Men jag har med mig kameran nästan jämt i alla fall. Och det plockar på med bilderna ändå.
Så idag till exempel så tog jag med mig kameran när makan och jag ändå skulle gå en promenad i det vackra vintervädret. Drygt 10 minusgrader, solens sneda strålar mot den gnistrande snön och klarblå himmel, trädens grenar dignande av snö, knarrandet under skorna etc etc. Väldigt bra förutsättningar för fotografering, lätt at få vackra bilder.
Men så tvekade jag, alla andra tar ju vinterbilder, och det blir ju som solnedgångar – hur många sådana har man inte sett med de vackra färgerna men ändå utan någon allmän bäring eller känsla för mig.
Men man kan ju försöka vara kreativ, hitta nya vinklar, leka med ljuset på ett annorlunda sätt, göra något annorlunda av motiven. Vilket är svårt. Ljuset är som det är, vinklarna likaså och redan utnyttjade, och kreativiteten är inte alltid att lita på.
Fast jag kan ju inte sluta fotografera bara för att andra tar bra bilder och de bilderna jag skulle vilja ta, jag kan inte välja bort motiv och situationer för att andra har tagit sådana bilder – de bilder jag tar är ju mina bilder, mina upplevelser, helt oavsett hur uttjatat det är och hur mycket marknaden är översvämmad i övrigt. Så det fick bli som vanligt, en trevlig promenad med några stopp här och där för att ta en bild när det såg fint ut. Och några bilder blev det. Och det var skönt att komma ut.
På återseende//Göran
//GöranR
Det kan väl delas upp i två delar det du skriver om. Antingen är man på fototur för att fotografera eller så har man alltid promenadkameran hängande runt halsen på hundrunda eller annan aktivitet.
Man vet ju att är inte kameran med så brukar det dyka upp motiv på rad.
Mv/G
//GöranR
Den tunga utrustningen gäller dock fortfarande. Kamera, objektiv, stativ, termos och 15 kilo fågelfrö. MIN fru är inte intresserad av fågelmatning och gråspettar så jag får gå själv. Promenader hemma ikring gör vi naturligtvis ibland.
Sten
//GöranR
//Göran R
Ha det gott
/Affe
Allt gott du också//GöranR
//GöranR
Ha det gott/Stig
//GöranR
Vad du skriver om att andra har fotograferat samma motiver innan är jo sant, Men jag anser att min blogg är som en fotodagbok där jag kan skriva och visa bilder om allt. Jag har alltid en av mina kameror med mig vart jag vill gå men det är inte alltid att det blir bilder av den anledning. Under sommaren och på våren där jag kan komma ut, jag älskar att dokumentera händelser och utvecklingen i min stad. Om vintern lekar jag lite och försöker med lite kreativitet i det digitala mörkrummet :-)
Jag tycker att du har fått några mycket fina vinterbilder av vandringen.
Med foto hälsning från Erik.
//GöranR