Monokroma känslor eller hur roliga är egentligen små grodorna?

Svartvitt är en stark förmedlare av känslor. Vi förknippar ju färgen svart med sorg och elände, både i språkbruk och annan dräkt. Svartvita bilder ger ofta en känsla av dysterhet och svårmod.

Midsommarafton idag. För en gångs skull bra midsommarväder, ganska varmt och ganska mycket sol. Här där jag bor samlas folket på en lite festplats i området, med tombolastånd, picknick och varmkorv och glass. Och så förstås en midsommarstång med en liten orkester och två hurtiga lektanter, alla klädda i någon slags hembygdsdräkt dagen till ära. Alla dansar ringdans; Räven raskar över isen, Här är karusellen som ska gå till kvällen ljuder över nejden och så Små grodorna, förstås. Med alla verser plus några till. Mammor,  pappor, morfar och farfar och mormor och moster och alla dansar med och släpar barnen runt i ringen. Alla vuxna skrattar och ser ut att ha roligt, men det är inte alla barn som skrattar.

Och jag tänker; är det egentligen så roligt att dansa ringdans? Eller är det ett idealiserat minne av att det ska vara roligt? När vi var små, när vi samlades i familj och med vänner och firade midsommar (och alla var fortfarande något så när nyktra) och vi dansade runt stången så var det väl trevligt och nu försöker vi återuppleva det och ge känslan vidare till våra barn? Det är inte lätt, det finns flera bottnar i det här. Eller om vi inte ens fick uppleva den klassiska midsommaren och nu försöker ta igen?

Vi har mycket sånt för oss när det gäller svenska seder och bruk. Vi idealiserar och vi ställer stora krav och förväntningar på hur det ska och borde gå till, inte minst när det gäller de stora helgerna,  och tror att det är det som är den svenska folksjälen. 

Men i ärlighetens namn ska sägas att det naturligtvis finns positiva saker med vårt firande. Och många är glada, och solen skiner ändå och snart kommer man hem och kan spela fotboll med grabbarna istället.

Men en gräll färgbild hade inte matchat den här dystopiska texten, eller hur?

På återseende//Göran

2017-06-23 23:37   Dubbelolle

Tycker du har lite rätt, men kanske också onödigt negativ till själva Midsommarfirandet, här ges en chans för människor att träffas o umgås, tom över nationsgränser, ungarna brukar var väldigt positiva så länge föräldrarna är nyktra, tyvärr kan fyllan vara ett problem, trist är det med dom som inte kan moderera intaget o vara skötsamma o trevliga o toleranta. Jag mins mina barndomslekar på landet väldigt positivt, ett glatt o positivt minne jag bär med mig. jag har också senare minnen från min gymnasietiden där farsgubben hinkade alldeles för mycket, det var en tung börda för mig som tonåring att både dölja för kompisar och ändå gå vidare, men med ständig oro, det förstörde mycket av den glädjen man bör kunna känna som ungdom, men man går vidare med nya erfarenheter, nya kompisar, nytt jobb o framförallt eget boende. Och så började vuxenlivet Thats life!

Besvara

Svar från gorred 2017-06-24 01:08

Det finns ju många sidor av det här firandet. Och, visst, lite onödigt negativ, men också en sida av det hela. Alkoholen är ofta en bov i sammanhanget, precis. Och den finns med alldeles för ofta.
Men just här ville jag visa hur det är enklare att skapa en dyster stämning med svartvita bilder, för att illustrera en negativ text, eller snarare skriva dystert till den här bilden, för stämningens skull.
Bakgrunden är ett alldeles normalt midsommarfirande på en liten festplats där jag bor. Alla dansade runt stången, de flesta var förstås glada, men den här killen var inte intresserad trots att hans mamma försökte uppmuntra honom. Så när jag såg bilden hemma, och hur den gjorde sig i svartvitt var det lätt att hitta orden, även om jag överdrev en del.
En färgbild hade inte kunnat illustrera min text eller hur? Men det fanns en annan sida till, som jag visar i blogginlägget som följer. Där är det mer positivt, och mer färg.
Tack för en bra och inkännande kommentar!//GöranR

Svara