Med kameran mellan sig och omvärlden
Jag har två kameror som jag använder mest; en Olympus OM-D E-M 1 mkII och en lite mindre Olympus OM-D E-M 10+ mkII. Till den förs nämnda använder jag mest en del zoomobjektiv, vidvinkel, normal och en (lite kortare men ändå) telezoom (plus en del speciella objektiv som macro etc). Till den lilla kameran har jag ett gäng fasta objektiv, där jag i huvudsak använder ett 17mm/1,8 (motsvarar en 35.a på exempelvis Leica).
När jag åker till Spanien – som jag gör ett par gånger om året för några veckor, ett annat land, annat klimat - har jag bara med mig E-M 10:an plus 17mm’sobjektivet plus några till objektiv. Mer och mer har det emellertid visat sig att jag inte byter objektiv. Senast fotograferade jag bara med 17mm’sgluggen, oavsett var jag var och vad jag fotograferade.
Jag är ju medveten om DOGMA-konceptet här på Fotosidan, och normalt värjer jag mig mot regler för reglernas egen skull, att tränga in egentligen bra tankar i ett småttigt regelsystem som andas osäkerhet och rädsla för klander. Samtidigt finns det nåt bra med DOGMA-tänket; ett avvikande sätt att fotografera, begränsningar som tvingar en att se på fotograferandet med andra, lite nya ögon etc etc. Att göra det lite svårare för sig kan paradoxalt nog kanske leda till utveckling?
Jag märker att jag med bara en kamera och objektiv får fundera lite mer, vara ännu lite med medveten om vad jag håller på med när jag fotograferar, just på grund av begränsningarna som det medför. Det är lite som anledning till att jag inte gillar för långa så kallade superzoomar, de gör mig lat och får mig att sitta still och vrida på zoomringen och begränsar min kreativitet.
Och att vara mer aktiv, att springa runt och leta vinklar och avstånd, att zooma med fötterna sätter faktiskt fart på hur man betraktar omvärlden genom kameran, utan att därför iaktta alla DOGMA-regler eller svära mig till något fotografiskt kyskhetslöfte eller ens ta på sig någon självvald begränsningars tagelskjorta.
I sammanhanget är det intressant det här med kameran mellan sig och omvärlden; ett vanligt påstående är ju att man tappar fokus på var man är och vad man ser och håller på med och tappar i upplevande om man bara ska fotografera hela tiden. För mig är det tvärtom! Jag minns mycket mer, upplever starkare och får en bättre översikt över vad jag håller på med om jag fotograferar. Att ha kameran med skärper mina sinnen, jag blir mer aktiv och uppmärksam på vad som händer, vad som är runt mig och hur situationen ter sig. Och det hjälper ju att jag i någon mån återupplever vad jag varit med om när jag tittar på bilderna igen i efterbehandlingen och leverans till bloggar och inlägg.
Samtidigt använder jag med glädje mina zoomobjektiv annars, utan minsta annan eftertanke eller några grubblerier. Det är ändå så att bilden är viktigast, inte vilka grejor man använt eller hur den kommit till i övrigt. Det är viktigt att man inte låser sig utan försöker upprätthålla en öppenhet inför vad man håller på med.
På återseende//Göran
Fina bilder, gillar speciellt strandbilden och katten i trappan.
//Tommy
//GöranR
//GöranR
/B
//GöranR
Så jag medger att jag faktiskt beskurit en del av bilderna ;).
//GöranR
Dogma-gruppen idag är ju inaktiv. Så det som behövs göra är ju att nån av gruppvärdarna aktiverar den igen, och "reformerar" lite i regelverket ;) Som det är idag, så hittar besökare inte ens dit, eftersom gruppen är markerad som inaktiv. Och då blir det ju heller inte nån aktivitet.
Mycket fin text, som jag stöder.
Jag fotograferar fortfarande (en gång i taget) efter mina egna "Dogme EM" -regler. Men jag pratar inte mycket om det längre. Det finns vissa som tycker att det är nonsens. Jag vill bara påpeka att det ursprungligen var en dansk "uppfinning", där reglerna var långt mer omfattande än de i FS-gruppen Dogma07.
Än en gång mycket trevliga och härliga bilder från de varma länderna - speciellt nummer 1, 4 och 5.
Med vänliga hälsningar från Erik.
https://da.wikipedia.org/wiki/Dogme95
PS: Mina enkle regler är: 1 kamera, 1 lins, s / v och komponering i kameran. Ingen efterbehandling.
Och jag tror att begränsningar som man ålägger sig kan vara stimulerande för kreativiteten. Ibland. Men man får se upp så man inte hamnar i en situation med "starving in the midst of plenty", dvs att man genom att inte nyttja teknikens framsteg missar målet.
Just att här på en hel resa bara använda ett objektiv var spännande och roligt. Blev delvis ett nytt tänkande. Även om jag beskurit några bilder efteråt... Men alltså ingen zoom.
Tack för en trevlig kommentar!//GöranR