Tidig Lucia eller premiär för det nya objektivet OM-Systems mZuiko 20mm/1,4 eller vilka objektiv jag normalt använder...

Rubriken fick inte plats. Objektiv jag normalt använder på exempelvis konserter med dåligt ljus ska det vara...

Igår, torsdag den 9/12 var jag på julkonsert. Stockholm City Voices, i grunden en acapella kör med barbershopinriktning, men inte minst eftersom de är så duktiga så både klarar de och ger sig på annat, inte minst i dessa tider.

Stockholm City Voices har flera gånger kommit till final i de internationella mästerskapen, vilket är anmärkningsvärt, inte minst eftersom det är en i sammanhanget ganska liten kör, just nu större än någonsin med cirka 50 korister. Det är nog en av de duktigaste, och mest njutbara körer jag vet. Det är en sån där kör som låter mig som åskådare, en i publiken, slappna av och luta mig tillbaka och bara lyssna och njuta. Jag behöver aldrig vara rädd att det ska spricka, eller att de ska missa den där höga och känsliga tonen – det blir bara bra, hela tiden.

Första akten av konserten var vigd åt Lucia-temat. De gamla vanliga sångerna fast i ny spännande tappning plus en del nytt, en del nästa experimentellt. Men bra, och magiskt vackert. Jag och resten av publiken satt bara och njöt så til den grad att jag nästan glömde att fotografera.

Nu gjorde jag inte det ändå. Jag hade ju ett nytt objektiv med mig, mitt OM Systems 20m m/f1,4 som just anlänt från Mattsons i Skåne.

Bilderna ovan alltså tagna med mitt nya objektiv, 20mmf/1,4. Jag gillar det, och det kommer att ha en självklar plats i min objektivarsenal. Det var lätt att vänja sig vid brännvidden, det var lätt att vänja sig vid hanteringsmässigt, det passar på mina ”mindre” kameror, precis som på min ”stora” kamera, EM-1. Och det var tillräckligt ljusstarkt, och skarpt.

                                                                                               - - - **** ---

Sen visar det sig att på konserter o liknande, där det normalt är dåligt eller lite ljus använder jag nästan alltid fasta objektiv. Olympus, och nu alltså OM-Systems har flera små, snabba och snabba nog, objektiv som jag alltså nästan uteslutande använder i sådana här sammanhang; 17-25-45mm/1,8 plus 45mm i PRO.serien med f/1,2. Till detta så och numera mitt nya objektiv 20mm f/1,4 (motsvarande 40mm FF) och ett 75mm f/1,8 (=150mm hos FF) som jag gillar skarpt i konsertsammanhang.

Så här blir det med 45mm/1,2 (alltså motsvarande 90mm hos FF)

Och så här med 75mm/1,8 (150mm = FF)

Nu är det ingen större skillnad att se, men för mig som inte kan springa fritt under konserten är de här objektiven med de här brännvidderna precis perfekta. 

Nu är det inte ens helt sant med omräkningen av brännvidderna. Det ändras ju också vad gäller f-värdet. Men, jag upplever alltså att de här objektiven är tillräckligt ljusstarka relativt sensorstorleken så de fungerar i hyfsat dåligt ljus. 

På återseende//Göran

Jag sjunger onödighetens lov

Jag trodde, på fullt allvar, att jag hade allt jag någonsin skulle komma att behöva när det gäller kameror och, framförallt, objektiv. Det var nog ett par år sedan jag köpte något nytt i kameraväg. Och under pandemin har det inte blivit tal om nya grejor, jag har till och med använt de jag har mer sparsamt än på flera år. 

Men, och det finns alltid ett men, Olympus har ju sålt sin kameradivision till OM Systems. Och man har inte lagt ner, i alla fall inte ännu, och så kommer man ut med nya objektiv, sådana jag inte har! Särskilt handlar det om det är nya OM Systems mZuiko 20mm f/1,4, dvs ett ljusstarkt objektiv med den lite lustiga brännvidden 20 mmm, vilket alltså motsvarar 40 mm i FF-sammanhang. Den brännvidden faller ju precis mellan gatufotografernas 35 mm (17mm i m43- sammanhang) och 50 mm (dvs 25 mm för m43). 

Jag har både 17mm/1,8 och 25 mm/1,8 och gillar dem båda. Och använder båda. De är små, lätta och rysligt skarpa och passar bra på mina OMD-kameror, dels EM 5mk III, dels Pen-F.

Det här nya objektivet är lite större, men ljusstarkare och givet alla linser i objektivet ändå fortfarande så litet och nätt att det passar på ovan nämnda kameror, men sitter också bra på min lite större M1;a. 

Så jag kunde inte motstå, allrahelst som det här objektivet fått väldigt bra kritik. Och för att höra till PRO-serien av Olympus-objektiven, eller OM Systems-objektiven som de ju heter nu så var det i mina ögon inte särskilt dyrt. Och det är alltid roligt med nya grejor. 

Nu gäller det bara att använda det. Några köksbilder har det väl blivit, men det kommer att få sitt elddop i morgon, då jag ska på julkonsert. Igen, det är ju den tiden nu. Sen får vi se om jag verkligen behöver det, men behöver och behöver? Det kan nog fylla sin plats i min kameratillvaro...

Så jag återkommer med bilder från det nya objektivet//Göran

Advent betyder inte att vänta. Och ändå är det vad vi gör, eller hur?

Advent betyder Ankomst. Samtidigt väntar vi ju på att någon eller något ska komma, så begreppet väntan är inte helt fel. För många, kanske de flesta människorna är ju inte heller den ursprungliga meningen med ankomst, Herren, eller Jesus så väldigt aktuell; det vi väntar på har ju i dessa moderna tider omvandlats till något helt annat – Tomten, med julen, julskinkan och julklapparna till exempel.

Samtidigt är det så mycket som händer när vi väntar. Det torde inte vara helt fel att säga att decembermånaden är en av de mest hektiska månaderna på året; alla förberedelser för julen inte minst. Och alla julkonserter. Finns det någon möjlighet för en kör eller orkester att framträda så är det nu. Varje kyrka, varje aula är fullbokad, och för alla anhöriga som måste gå på alla föreställningar, alla julkonserter, hjälpa till att sälja biljetter (i en minst sagt mördande konkurrens) så blir det stressigt.

Igår till exempel så bröt jag flagrant mot seniormedborgarens gyllene regel: En dag, en sak att göra! Andra advent innebar först glöggmingelparty där jag var med och sjöng med min barbershopkvartett. Sen blev det releaseparty på Scalateatern för Kattens Skogmans Orkester som släppte sin tredje skiva!

Nu kanske det inte är så många som hört talas om Kattens Skogmans Orkester, vilket i någon mån kan vara rimligt. Men det finns i vårt kultursverige så mycket bredvid vårt vanliga kulturetablissemang, så många små och slingriga men ändå charmiga kulturvägar som löper förbi och bredvid de större och bredare kulturautostradorna och landsvägarna. Som Kattens Skogmans Orkester till exempel. De har sin trogna publik, den är kanske inte så stor, men räcker för att fylla en lite teaterlokal, eller som för en av huvudaktörerna i bandet, Björn Ende, att fylla Södra Teatern med sång, musik, humor och ett sanslöst artisteri.

Katten Skogmans orkester är lite svår att placera in i det kulturella utbudet, det finns ingen självklar etikett, mer än kanske spelglädje, fruktansvärt bra texter till väldigt bra musik; texter och sånger som med de mest halsbrytande krumsprång spänner över riktigt vulgära låtar till de mest vackra och poetiskt sköna och känslosamma kärlekssånger. Och allt med en blandning av självironi och direkt seriöst tilltal och med en påfallande tydlig glimten i ögat. Eller som de själva säger: En visorkester som spelar  vispop med en annorlunda syn på tillvaron.

Bandet har bland annat sina rötter i kultbandet Svensk Pop, som också verkade lite vid sidan av mainstreamkulturen, men med sin egen publik och sin alldeles egna plats i kulturetablissemanget, låt vara lite vid sidan om. Men där man i Svensk Pop sjöng om tonårskärlek och det både svåra och lätta med att stå på tröskeln till vuxenvärlden har man utvecklats och vuxit i Katten Skogmans Orkester, Man är inte tonåring längre. Men det är fortfarande kärlek och relationer som gäller, kompisskap, uppbrott och känslor och sen förstås, Björn Endes visor om Pi och den svenska historien och vår kropps osteologi; genialt uppbyggda låtar som tar oss med i alla (?!?) decimalerna i pi-talet liksom den svenska regentlängden från medeltiden och framåt förutom alla benen i vår kropp.

Och lille Ruben fick vara med och spela i pappas band....

Sammanfattningsvis; Det blev en häftig kväll på Scalateatern i Stockholm, fullt ös från början till det sena slutet. Och för mig personligen väldigt mycket nostalgi och känslor; inom mig kunde jag fortfarande höra – Kom igen Günter Schlecht!

Det är med stolthet jag bär en nu något sladdrig vit t-shirt med texten: Jag är kompis med Kattens Skogmans Orkester!

På återseende//Göran

PS: Både Svensk Pop och Kattens Skogmans Orkester finns på Spotify, bland annat.

Julkonserternas tid!

December – julkonserternas tid! Varje kyrka med självaktning, varje kör och orkester värda namnet har ju sin julkonsert. Det blir ofta en hektisk tid för oss som på något sätt ät involverade; som aktiv sångare eller musiker, som anhörig eller på annat sätt – kanske bara intresserad publik?

I vilket fall; min kör, The Entertainmen (barbershopkör med ett brett register vad gäller genres, särskilt i dessa tider med alla jullåtar), var inbjudna av den traditionellt blandade kören, Mäster Olofs-kören att göra en julkonsert i Eric Ericssonhallen igår (dan före andra advent).

Det blev en höjdare, inte minst ur musikalisk synpunkt. Mäster Olofs - kören – en välsjungande blandad kör med en dirigent med en stor dos glimten i ögat sjöng delvis traditionella låtar själva och tillsammans med Entertainmen som i sin tur bidrog med julsånger både på traditionellt sätt och med barbershoptouch. Det blev minst sagt mäktigt när de båda körerna satte akustiken i den forna kyrkan på prov och sjöng tillsammans, och i detta understundom tog hjälp av publiken. 

Vårt behov av upprepning, av rutiner och vanor är uppenbarligen stort. För hur skulle vi annars förklara att vi orkar, och vill, höra den här musiken – låt vara i olika tappning, men ändå – varje år…

Och jag har flera julkonserter att gå på! På återseende//Göran

Hur man täcker för ett säkringsskåp, eller Plats! På väggen.

Under pandemin har jag tillbringat mer och mer tid i garaget, och gjort om det till nån slags verkstad, med nödvändiga verktyg som kap/gersåg, bordsåg, diverse cirkelsågar, plan-o-rikthyvel och mycket mer. I någon mån har mina verktyg och införskaffande av dem ägt status av kamera- och fotogrejor.

Jag har alltså börjat ägna mig åt det som på amerikansk engelska kalla woodworking (träslöjd låter lite fånigt, träarbete – säger man så?). I och för sig har jag alltid snickrat på något sätt; arbetsbord till trädgården, altanen, skydd för veden och så, men nu blev det plötsligt allvarligare.

Skärbrädor, skänkskåp (med sk shakerstyledörrar), bänkar till trädgården, bänkar till blommor inomhus, hallbänkar med lådor – i takt med grad av efterfrågan kunde jag fortsätta med en mängd träprojekt.

Att jobba med trä är belönande på något sätt. Det luktar gott, träet går att forma (med rätt verktyg) och grejorna man gör blir direkt användbara.

Nu börjar vi närma oss rubriken: Vi har alltså ett proppskåp, eller säkringsskåp i hallen, som de flesta andra. Det är inte snyggt, och ömsom har vi retat oss på det och ömsom glömt bort det. Men så fick jag tid och material över, och en idé om att  göra en låda runt om, en låda liksom utan botten, med en dörr. Och då jag visste att Crimson printar på plywood (bland annat) kunde jag göra en tavla av dörren.

Så det blev en låda utan botten runt proppskåpet. Dörren blev den här printade tavlan från Crimson. Den var i och för sig bara 9 mm tjock, vilket inte riktigt höll måttet, men med en förstärkning av en 6mm’s plywoodbit och en tunn kantlist runt om funkade det, upphängd i tre kantgångjärn och två magnetlås.

Bilderna tagna med mobilkameran. Ingen efterbehandling. 

 Så istället för det fula proppskåpet ser vi nu en bild av vår älskade hund, Mystique, som pryder sin plats på väggen.

På återseende//Göran