Min pandohobby

Ordet ”pandohobby” blir omedelbart rödmarkerat i mitt ordbehandlingsprogram. Alltså finns det inte, om det inte är felstavat vilket det inte är, men ändå.

Det var en vän på Facebook som myntade uttrycket. Jag vet inte om det funnits sedan tidigare, eller om det var en tanke i stunden, men sett till situationen så är det genialt.

Ordet ”pandohobby” leder tankarna till vad man kan göra som pensionär (stämmer!), till sysselsättning i dessa pandemitider vilket också stämmer och till och med till en känd affär som i stort sett lever på att sälja grejor för pyssel och slöjd, som ju också passar in.

Alltså, jag slöjdar i garaget, tillverkar skärbrädor och andra brädor, till exempel att servera på. Internationellt benämns detta som DIY, dvs DoItYourself, där en titt på Youtube renderar osannolikt många träffar.

Det började med att min dotters man skulle göra ett bord hemma. Den träskivan han köpte innebar att det blev en bit över, som efter lite funderande och slipande och sågande blev en stor skärbräda till mitt nyligen hemsnickrade avlastningsbord till grillen. Jag hade ytterligare några sådana bitar hemma efter tidigare projekt, och då det dessutom gick att skaffa billiga spillbitar från sågningen på de stora byggvaruhusen när folk ville ha nya köksbänkar (till exempel) så tog det fart.

Jag gillar att jobba med mina händer, och framförallt i trä. Ett levande material, som dessutom luktar gott och är tacksamt att forma. Jag såg fram emot träslöjdslektionerna i skolan, och som villaägare har det genom åren blivit ganska mycket av den sortens arbete; altanen, diverse spaljéer, blomlådor och blombord, vedskjul och arbetsbord med mera. Och nu i dessa märkliga pandemitider, med nån slags karantänsituation, är det välgörande att kunna sysselsätta sig, inte minst sedan de större projekten redan är avklarade, åtminstone för stunden. Så det har alltså blivit skärbrädor, och serveringsbrädor/brickor.

Det är en större utmaning än vad man skulle kunna tro; vanlig fyrkantig design eller fräcka nya former? Handtag eller inte, och i så fall hur? Rännor, mönster, råvaror – alternativen hopar sig.  

Men när jag står där och sågar eller slipar eller oljar, känner på den silkeslena ytan och hur träytan har djupnat i färgen efter oljan och märker att tiden bara runnit iväg som i flow, så känns det bara bra.

Och så finns ytterligare utrymme för att skaffa nya verktyg och prylar, precis om i andra hobbies.

På återseende//Göran

Winter is coming

Nå, än är det tid kvar till dess, men att vi mer och mer lämnat sommaren och tagit steget in i hösten är uppenbart. Trots solen och värmen är transitionen in i den nya årstiden uppenbar, ett annat bett i skuggorna, en annan lukt i skogen, mer mättad med svamp och sönderfall, den förändrade färgen på löven som börjar bli tydlig och mörkret som lägger sig så mycket tidigare på kvällarna.

Och det blir aktuellt med höstbilder. Träd som brinner i rött och guld, promenerande människor med varmare rockar och jackor, ett ökat djup i färgen på vattnet, ja ni vet.

Och det blev tydligt på vår söndagspromenad härförleden (som tog plats på en vanlig fredag) på Djurgården, denna gröna oas och lunga i Stockholm. Stängda kaféer och restauranger, men än då många ute som promenerade eller joggade eller cyklade. Och trots att solen sken för det mesta blev det inte det där riktigt hårda ljuset längre, ens mitt på dan.

 Och som vanligt blir det de där bilderna som ”alla” tar. Å andra sidan är det mina bilder, mina minnen och min upplevelse, så det gör ingenting och det finns gränser för hur originell man kan vara. Här är det också färg som gäller, inte färglösa, dvs svartvita bilder. Det är ju färgerna som står i centrum så att säga.

Fast den här bilden var nästan svartvit från början...

Det blir säkert mer höstbilder vad det lider. Så på återseende//Göran