Långsamhetens lov

Apropå  varför man skulle fotografera analogt, en fråga med bakgrund av och influenser från bland annat att promenera etc. – dvs att spara tid.

Det verkar som om vi genom hela mänsklighetens historia har strävat efter att spara tid, att göra enklare och ”smartare”, så vi slipper anstränga oss, slipper ödsla kraft och tid i ”onödan”.

Vi åker bil istället för att gå, vi flyger istället för att åka tåg, vi köper färdig/halvfärdig mat istället för att slösa bort tid i köket och vid spisen, vi vrider på en kran istället för att gå med en spann till brunnen – det finns många bottnar i detta.

Och vi fotar digitalt istället för att slabba i mörkrummet och/eller behöva vänta på framkallningen. Vi föredrar till och med mobilkameran, för att ännu mer minimera tiden mellan knäppet och utlägget på sociala media.

Samtidigt som livet blivit – i många avseenden – lättare, finns det också något barnsligt i detta; behovet av omedelbar tillfredsställelse, omedelbar belöning och återkoppling, som ju hör barnet till (…är vi inte framme snart? Jag vill NU!).

För mig har frågan allt mer aktualiserats i takt med påbörjat relativt pensionärsskap; jag blir mer och mer medveten om att allt behöver inte gå så förfärligt fort, man måste inte se resultat direkt, man kan vänta. Och det finns något läckert i det. Att kunna få ta det lugnt, inte behöva passa tider, inte behöva ta hänsyn till sk deadlines. Men det är inte helt självklart, inte helt lätt, det kommer inte helt automatiskt. Och det gäller inte bara mig. Det finns flera rörelser i samhället där man reagerar mot det förenklade, det snabba och hetsiga – det finns motkrafter.

Samtidigt: Jag fotar digitalt. Det är enklare. Snabbheten är inte så viktig, men det är enklare att lagra, att arkivera och att visa och se bilderna. Jag har inte hunnit (sic!) tidigare med alla de moment i fotograferingen (framkallning, väntan, sortering av negativ, sortering av papperskopior, sätta in i album etc) som behövs. Och nu är jag van vid mitt digitala flöde.

Jag tror också att just det analoga fotograferandet inte är så mycket konservatism eller rigiditet utan faktiskt mer en reaktion mot hetsen, allt det snabba, allt det färdiga. Att fota analogt är att återta lugnet, väntan och kanske också kontrollen över processen, att vara med från ax till limpa, kanske en annan delaktighet.

Möjligen skulle jag ha mer tid nu. Sannolikt skulle jag må bra av att ytterligare trappa ner i tempo, över huvud taget och inte få så dåligt samvete av att göra ”ingenting”, att inte hela tiden producera, och vara aktiv. Men, jag har en bit kvar till att fota analogt, även om jag säkert kommer att hamna där så småningom. 

På återseende//Göran

Tema 131: Klippor (9/365)

Nionde inlägget i Fotoutmaningen 2014, tema 131 klippor.

Bilden tagen i Torrevieja, Costa Blanca på Spaniens östkust, vid Playa los Locos, egegentligen alltså ganska centralt i stan. Hade precis knäppt en bild utåt havet, med en segelbåt långt där ute på Medelhavets krusiga yta, och riktade sedan kameran mot kuststräckan vi stod, ganska brant stupande klippor, möjligen av vulkanisk karaktär.

Olympus OM D E-M1 med Leica DG Summilux 25mm/1,4. 1/640 sek, f/6,3, ISO 200.

Det här är ännu ett inlägg i mitt projekt för året, Fotoutmaningen 2014 365foton. Vill ni veta mer, titta på bilder, kolla vilka teman som finns etc - klicka på bildlänken här till höger.

På återseende//Göran