Att bli publicerad och Omslagsfoto, minsann

När någon vill visa ens bild(er) i allmänna, publika sammanhang är det väldigt trevligt. Det blir liksom på riktigt då, det blir mening med  fotograferandet. Och att fotografera omslag för en tidning eller annan publikation är väl en fotografs våta dröm. 

Nu är det väl inte National Geographic precis, men tidningen Körsång, som ges ut av Sveriges Körförbund kommer ändå ut i 12 000 exemplar, 4 gånger per år och är en viktig informations källa för alla som sjunger i kör. Varje exemplar av tidningen blir garanterat läst!

I det senaste numret handlade det bland annat om körkläder på scen, ett reportage om en av mina favoritkörer, Stockholm City Voices, som jag följer och och har följt i många år. Det är faktiskt en av världens bästa körer, framförallt i sin genre, barbershop, men de är synnerligen kompetenta när det gäller annan, mer klassisk, körmusik också. 

Jag har i och för sig tagit otaliga bilder på kören genom åren, som kören har fått ta del av. De har även varit föremål för fotobloggande här på Fotosidan. Men döm om min förvåning och glädje när jag hittade en bild som jag tagit som omslag på det senaste numret av Körsång, plus flera bilder inne i tidningen, i samband med reportaget. 

Omslagsbilden på tidningen Körsång, något beskuren. Och fotokredd inne i tidningen.

Och så här såg den ursprungliga bilden ut.

Den här kören är inte sällan väldigt djärv när det gäller scenutstyrslar, och reportaget handlade bland annat om hur de såg ut och vad som var tanken med det inför internationella barbershoptävlingar i USA för några år sedan. 

Och i sammanhanget kan jag inte låta bli att citera en av våra största, Tage Danielsson, som fångat känslan på pricken (även om det här gäller poeter), när en av hans dikter blivit tonsatt av Ulf G Andersson : 

Det skönaste av diktaröden är att bli tonsatt före döden.

Man hör så dåligt i sin grav, när öronen har trillat av.

På återseende//Göran

En promenad i eller en utflykt till parken.

Man kommer sig inte så mycket ut nuförtiden, om det inte är nåt särskilt förstås. Så det har inte blivit så mycket höstfärger. Dvs, visst ser jag höstfärger, jag har ju en del precis här hos mig, men det har ändå inte blivit så mycket fotograferande av dem.

Nu hamnade jag emellertid i Hagaparken för att min kör hade ett repetitionsevenemang där höstfärgerna, lite regn i luften som disade till det, lummiga träd med höstlöv och lite vatten i fonden plus den stora gräsmattan där M kunde springa på i ren glädje, förutom att nosa förstås, läsa spåren efter alla andra hundar som varit där.

Det kändes bra att gå omkring som vanligt en liten stund, dvs ströva omkring med kameran i näven och då och då lyfta den till ögonen, bara för att, liksom. Höstbilder alltså. 

På återseende//GöranR

Distanskör – mer. Att sjunga av sitt fulla hjärta!

Det är svårt att hålla igång kulturverksamhet i dessa märkliga tider. Undrar hur många körer som har lagt ner till exempel, det är svårt och krävande att upprätthålla nån slags vettig verksamhet.

Körsången i Sverige är bland de mest livaktiga i världen, så sannolikt kommer sången tillbaka, men ändå. Nu sitter man för det mesta hemma istället för att gå till kören.

Det ska ändå sägas att min kör, The Entertainmen, jobbar hårt för att försöka hålla igång verksamheten, med iakttagande av alla rekommendationer och råd. Det kommer sannolikt att löna sig på lite längre sikt. Och det låter fortfarande häpnadsväckande bra. 

I mitt förra blogginlägg kunde vi läsa och se om hur man försökte lösa situationen inne. Men man kan ju också vara utomhus, fortfarande. Och utomhus känns det mindre farligt. Men vi håller avstånden ändå!

Så idag träffades vi, min kör och vår kvinnliga systerkör Alba, i Hagaparken i norra Stockholm. Vi höll mest till vid Ekotemplet (tak för regnet och en härlig akustik).

Det är viktigt att låta hjärtat vara med!

Och så kunde M få följa med. 

På återseende//Göran

Körsång är farligt – eller om man iakttar distans?

Körsång, alltså att sjunga tillsammans, är farligt, framförallt i dessa märkliga tider när risken att andas in det som andra människor andas ut kan leda till förskräckelse, dvs virusinfektion som principiellt är livsfarlig, särskilt för sådana som mig.

Jag har därför hållit mig undan kören sedan i våras, inte minst efter alla skräckberättelser om massinsjuknande och bråd död i samband med körrepetitioner såväl här hemma som i andra delar av världen. Kören har å andra sidan fortsatt att repa, men klokt nog iakttagit stränga bestämmelser om antal sångare per ytenhet, distans etc, och så har man sänt ut repen live på nätet, så att vi andra, vi som inte deltar IRL, i alla fall kan vidmakthålla nån slags illusion om deltagande.

Men det har varit för tråkigt att hålla på så i längden. Saknaden efter att delta på riktigt tär.

Så när kören anordnade ett repetitionstillfälle tillsammans med en kvinnlig barbershopkör i ett evenemang planerat sedan tidigare, innan pandemitider; ett evenemang som dessutom innebar andra processer där man hövligt frågade om jag skulle kunna tänkas komma och ta med mig kameran, så var det svårt att säga nej, inte minst givet omständigheterna och förutsättningarna (dessutom så trött på hela situationen, vilket är farligt i sig, det blir lätt att man rundar hörn och tar onödiga risker).

Förutsättningarna var emellertid goda, vi var i en stor skolaula i de östra delarna av stan (en kommun som en av våra största fotbollsspelare genom tiderna fått sitt smeknamn från), där vi kunde delas upp i flera grupper med påtagligt sträng logistik vad gäller utnyttjande av olika lokaler som entrén, lobby, själva aulan etc, liksom hur de olika grupperna skulle röra sig, förflytta sig och förhålla sig till varandra. Istället för att till exempel stå på scenen, på våra gradänger, var vi utplacerade i lokalen, bland publikplatserna, vars liksom omvända amfiteaterstuk möjliggjorde samlad grupp men med rekommenderade avstånd. Och jag kunde röra mig rätt så fritt, i min egenskap av bilddokumenterare (när jag inte deltog i sjungandet förstås). Dessutom är ju luftvolymen i sådana här lokaler minst sagt enorm, det är många meter upp till tak, vilket ju är en förtroendeingivande faktor också.

Det var väldigt roligt att vara med igen, att få sjunga tillsammans, att känna värmen och kamratskapet. Det blev också väldigt tydligt hur mycket jag saknat (och saknar) den här delen av mitt liv och hur mycket sången och gemenskapen i den betyder för mig.

Dock fanns hela tiden en svag med tydlig olustkänsla med i bilden; att hela tiden tänka på att hålla avstånd, att aldrig slappna av, en medvetenhet om riskerna etc som störde och skavde och fick känslan av de här märkliga tiderna bli ännu mer påtaglig. Så jag blir hemma i fortsättningen också och följer repen via streaming över nätet. Tills det kommer andra och bättre tider!

På återseende//Göran

Varför jag inte fotograferar analogt

Det finns en levande diskussion i fotokretsar, inte minst här på bloggsidan på Fs, om det här med att fotografera analogt eller digitalt. Frågan är ställd om varför man fotograferar analogt, inte minst i dessa digitala tider.

Man skulle kunna tro att det är det digitala som gäller i grunden; alla nya kameror är digitala och allt är så mycket lättare med det digitala ur flera avseenden. Emellertid är det alltså många som fotograferar med film, och möjligen växer den skaran, inte minst hos den yngre generationen. Det är intressant, särskilt om man tänker sig att det digitala skulle utgöra nån slags utveckling inom fotografin, ett steg framåt.

Min personliga åsikt är att det både är en utveckling och inte – visst har det hänt väldigt mycket tekniskt i och med den digitala fotograferingen, men samtidigt är det ju ingen skillnad. Det är fortfarande ljus som fångas med glaslinser och projiceras på ett ljuskänsligt medium i en ljustät kammare. Skillnaden mellan en Camera Obscura och en Contax eller en Canon R5 eller en gammal lådkamera är principiellt inte särskilt stor.

Fotografering är fortfarande exponering, slutartid, känslighet och motiv, oavsett vilket verktyg man använder.

Sen kan man diskutera hantverk förstås, slow photo, känslan att se bilden växa fram i mörkrummet där den simmar i sitt framkallningsbad, det här med att vara delaktig i hela processen från avtryck till uppspikning av färdig bild på väggen… Men det finns också i den digitala världen, processerna parallelliserar egentligen varandra, även om det är andra handgrepp – den färdiga bilden, slutresultatet är ju det som räknas i sista änden. Och den är det ju ingen skillnad på. Bilden berättar ju inte om den är framställd analogt eller digitalt.

Och då faller ju nästan diskussionen, eller rättare, den kokar ner till vad man har för egna preferenser, hur man själv vill jobba.

För min del är valet enkelt. Med den digitala ordningen har jag betydligt bättre koll på mitt arkiv. Jag har mina ”negativ” (motsvarande) bra sorterat, jag kan hantera mina bilder på ett, för mig, lättare sätt och jag trivs med datorn.

Jag har tillbringat mina beskärda timmar i mörkrum, och jag saknar det inte. I övrigt upplever jag egentligen ingen skillnad i själva fotograferandet. Jag fotograferar inte på något annorlunda sätt med mina digitala kameror än vad jag gjorde på den analoga tiden.

Till syvende og sisdt handlar det om hur man själv vill jobba med fotograferingen. Och det är roligt att de gamla teknikerna lever. Överhuvudtaget är det bra att det finns olika alternativ hur man vill fotografera, där inget är ”bättre” eller ”finare” än något annat, utan bara just annorlunda.

På återseende//Göran