Bildgerillan slog till igen

Gerillabild blir mer och mer ett känt begrepp, inte bara i fotografikretsar utan också ute på stan.

Konceptet är i grunden enkelt; ett gäng fotografer tar sina utprintade bilder och hänger upp dem på ett snöre, med klädnypor, nånstans i det offentliga rummet. Effekten blir mångfaldigad, bilder som annars löpte risk att fastna i datorn kommer ut i ljuset och människor som kanske aldrig skulle ha gått på en fotoutställning får tillfälle att göra det, utan att liksom behöva gå på nån fotoutställning…

Gerillabild har hängt i stan och i Orten, som till exempel senast i Skärholmen. Idag var det Rinkeby som gällde, Rinkeby Torg – platsen där hela världen möts!

Och stort intresse: ”Vilka är ni?”, ”Vad är det här?”, ”Vilka fina bilder”, ”Kan du inte ta ett kort på mig också”, ”Nej, du får inte ta nåt kort på mig…”. Människorna vi träffade var i stort nyfikna, men alla var positiva och glada – det blev igen succé.

Bilderna då – hyfsat stor variation, från svartvita gatubilder via djur över till natur, färg och monokromt om vartannat. Och vi var många, det krävdes långa snören, det gick åt många klädnypor och då fick vi ändå hänga åt alla håll.

Myller av människor, både ut på torget (mest kvinnor) och inne på fiken (uteslutande män)

- Ingen bild på mig? Och jag har ändå bott här i trettio år... 

-Vill du att jag tar en bild då?

-Javisst, absolut, gör det!

Men alla ville inte att det skulle fotograferas. Som den här lilla tjejen. Men när hon fick se bilden blev den godkänd. 

-Om den där mannen i USA kan vara president, kan väl jag få vara Micky Mouse... (kolla mössan, även om det andra Micky Mouseöronet inte syns). Han verkligen ville i alla fall bli avkonterfejad. 

Och några blev ordentligt genomfotograferade.

Långa snören, många bilder och mycket att titta på

Undertecknad, som nästan aldrig är med på bild eller vill vara med på bild, fick posera  framför de bilder jag hängde, stenar och havet från Blekinges övärld, södra kusten på Sturkö (foto Ronny V, med min kamera)

Och vi hade tur med vädret. Det regnade inte nånting, och var inte för kallt heller. 

Och väldigt kul. Inte minst att träffa alla människor som kom fram och pratade. Men det var svårt att välja bilder, jag är ju mer van vid att presentera mina bilder på nätet, i anslutning till nåt som hänt, som nu till exempel. Fastän det var intressant att botanisera i arkiven. Till slut blev det stenar och hav från Sturkö, bilder jag gillar och som väcker minnen och känslor men som inte tidigare sett dagens ljus i något sammanhang. Möjligen kommer nån bild att dyka upp i bloggsammanhang framöver, vem vet. 

Stor eloge till Per Nellevad et al som gör det här möjligt!

På återseende//Göran 

Gott och blandat. Och Tårtan.

Det finns ett talesätt som håller streck: Kaffe utan konjak är en j-vla blandning!

Det finns andra sorters blandningar också, inte minst i fotosammanhang. Förkärleken för gamla analoga kameror med tillhörande (antikverade) objektiv, olika sorters glas i objektiven (som man kan se på reporna), digitala bilder och bilder tagna med mobilkameran (som bara blir bättre och bättre. Det dynamiska omfånget är stort.

 Naturbild taget med mobilkameran (Huawei P10 PRO) – sjörök mitt på dan

Ögonblicksporträtt; Olympus PEN F med mZuiko 25mm/1,8. ISO 800, 1/15 s vid bländare 2,0. Redigerat i Lr, konverterat till svartvitt i Silver Efex.

Mobilkameraporträtt (Huawei P30 PRO) av en gammal, analog kamera i händerna på magistern – bilden tagen med Olympus PEN F (digital kamera) med mZuiko 25 mm, f 1,8 – ISO 800, 1/30 sek vid f/1,8.

Även när det gäller kommunikation finns det alternativ och olika blandningar. Men, inget går upp mot att sitta och diskutera öga mot öga över en kopp kaffe på ett trevligt fik; den reella verkligheten slår den virtuella klart!

På återseende//Göran

Stjärnjul på gång

Oktober och november brukar beskrivas som de mörka månaderna. Och det stämmer väl i mycket, men det är också de månader som kan vara årets mest hektiska för många, inte minst alla de som sjunger i kör eller andra ensembler. Oktober och november är för dem – eller för oss ska jag säga – de månader som man inte hinner med nåt annat än att sjunga, fräscha upp gamla sånger och lära sig nya och öva, öva och åter öva för att i december göra sin julföreställning , sin luciashow eller vad det nu kan vara.

Stjärnjul är Stockholms största evenemang i branschen. Två stora körer, varav den kvinnliga kören Rönninge Show Chorus är trefaldiga världsmästare i sin grundgenre, barbershop. Kören sjunger tillsammans med sin manliga motsvarighet, The Entertainmen och bildar en jättekör, Stjärnjulskören, på drygt 200 personer.

Stjärnjul kommer i år vara på Hovet, dvs Johanneshovs stadion, efter 27 år i rad i Filadelfiakyrkan, som nu ska renoveras. Tillsammans med våra gästartister för året kommer det bli The Greatest Show; Peter Johansson, en av våra stora musikalstjärnor och Queenstolkare (tänk Jersey Boys), Gunilla Backman, också musikalstjärna och skådespelare, Samuel Ljungblad, Skandinaviens största gospelartist och soulsångare tillsammans med Anders Lundin som väl inte kräver ytterligare presentation och som kommer att hålla ihop showen med vår kapellmästare Johan Lanqvist.

Taket på Hovet kan komma att spricka!

Och för att kunna göra det här så bra som vi vill och kan så kommer vi den 6.e och 7.e december ha lagt massor med timmar bakom oss tillsammans, timmar som kan kännas gnetiga och jobbiga ibland, men i grunden är grunden för den glädje och tillfredsställelse man får genom att sjunga och göra musik tillsammans.

I kväll gästades vi av Samuel och Gunilla med kapellmästaren Johan för att tillsammans känna på våra sånger. Häftigt är bara förnamnet (och knappt det). Och det är en ynnest att få vara med och göra musik med så härliga människor.

Stjärnjulsbubblan fortsätter, på söndag kommer de andra. Det blir åka av då också. 

På återseende//Göran

PS. Samuel berättade att han sjungit på Anja Perssons bröllop. Han var vederbörligen imponerad av Rönningekören - att få sjunga med 150 världsmästare! Hos Anja var det bara en ;).

Gröna linjen, eller en berättelse om människor (åtminstone delvis) under jord

Stockholms tunnelbana invigdes den 1.a oktober 1950 i och med att sträckan Slussen – Hökarängen öppnades för trafik. Sen har tunnelbanan förlängts och grenat ut sig åt alla håll.

Gröna linjen är nu ett av tre bansystem i Stockholms tunnelbana. Den har totalt 49 stationer varav 9 är betongstationer, 3 är bergstationer och 37 är ytstationer. Banan är totalt 41 256 meter lång (dvs i närheten av ett maratonlopp). Den trafikeras av tre linjer, linje 17 (Åkeshov - Skarpnäck), 18 (Alvik – Farsta strand) och 19 (Hässelby strand – Hagsätra), och har 482 000 resenärer per arbetsdag (2006) och cirka 146 miljoner per år (2005). Det är antagligen många fler nu. Linjen går till största delen ovan jord men i tunnel under centrala staden.

Idag hade bildgruppen Punctum vernissage med bilder från Gröna linjen; ett fotoprojekt om livet på och utefter linjen, en plats där glädje blandas med sorg, där vi möts och där vi skiljs – en skildring av människor, miljöer, händelser och känslor.

Utställningen var helt följdriktigt i Farsta, på den kulturknut som verkar finnas i varje förortscentrum och som i Farsta heter Fanfaren – förutom en liten teater och bibliotek etc. ett fik med billigt och gott fika, en samlingsplats och värmestuga för Farstaborna och besökare till Centrum.

Bilderna, mest svartvita (förstås 😉) men där färgbilderna lyste upp i en välkommen kontrast, speglade verkligen livet längs Gröna linjen, rapporterande och dokumenterande utan att bli tråkig gatufotografi - varje bild hade en berättelse, en knorr, en lite annorlunda vinkel och nånting att säga och det var en glädje att gå omkring där och titta.

Fredag kväll och mycket folk i omlopp i Farsta C. Och kö till korvkiosken.

Jag blir direkt inspirerad av sånt här - bilder är ju till för att visas och tittas på, och det är välgörande att de inte bara fastnar på hårddisken hemma. Och den här typen av vardagsfotografi i projektform tycker jag är så välkommen, särskilt när den, som här har det där lilla extra, det där som vi kan kalla punctum! Sen viktigt att nå ut, vilket också blir fallet här – lokalen gästas varje dag av ”vanliga” människor och det var påfallande många av gästerna som kollade in bilderna, inte bara ditanlända fotonördar alltså. Nu väntar vi bara på boken 😊

Givet att det förstås var väldigt trevligt att träffa fotokamrater blev utställningen som sådan också en stor behållning för mig i övrigt.

På återseende//Göran

Regel: Mobilkameran duger inte! Undantag: Fast ibland, kanske(?)

Ingen regel utan undantag. Och om grundregeln är att mobilkameran inte räcker till, så finns det naturligtvis situationer där den gör det, så bra är faktiskt kameran i de moderna mobilerna. 

Jag hävdar ändå fortfarande att mobilkameran är bäst med fotografiska minnesanteckningar, eller möjligen när omständigheterna i övrigt är fördelaktiga, dvs kameran i mobilen håller inte när det ställs krav. 

Så frågan är vad krav som ställdes i dag; grått och variationsfattigt väder, inga kontraster, ett jämnt och nästan tråkigt ljus, höstdimmigt liksom och den vanliga rundan med M.

Bilder som duger för webben kanske, men filerna håller inte att dra för mycket i när det gäller Lr. Samtidigt känns det bakvänt ergonomiskt för mig, och jag gör det enkelt för mig, jag kör på autoprogrammet. Möjligen och sannolikt finns det fler inställningsmöjligheter som jag inte använder mig av. 

Hittar inte så mycket nytt på rundan runt sjön, men omständigheterna varierar och ger lite omväxling; samtidigt behöver man inte så mycket variation, det finns något tryggt i att återse också. 

På återseende//Göran

PS. Och kanske ska man inte vara för kategorisk, men då blir det svårt.