Nä! Mobilkameran duger inte! Inte fullt ut i alla fall.

Stockholm har flera väldigt fina silhuetter, särskilt kvällstid, med ljus som speglar sig i vatten med den mörka himlen som fond.

Igår kväll åkte jag förbi en sådan kvällsvy, Sjöstadsområdet vid porten till Nacka. Fin bild tänkte jag och kom precis då på att jag inte hade någon kamera med mig. Eller – visst hade jag det, jag hade ju telefonen, och den, min telefon alltså, lär ju ha en av de bästa mobilkamerorna i branschen. Och jag har tagit en massa bra bilder med den förut, även om jag är ovan med att använda den - hur mycket jag än försvarar den och hävdar att det är en riktig kamera, så känns det liksom bakvänt. De bra bilderna har dessutom tagits i väldigt gynnsamma förhållanden, med bra ljus och så.

Och när jag tittar på bilderna nu inser jag att resultatet inte på långa vägar går att jämföra med min ”riktiga kamera. Bilderna håller dessutom inte att dra i i Lr, de går sönder direkt.

Och svartvitt hjälper inte mycket. Då försvinner ju dessutom de fina färgerna. Och jag är ju i grunden färgfotograf.

Möjligen gör jag fel, eller så kan jag inte mobilkameran tillräckligt bra, det kanske finns mer att göra.

Fast nej, jag får komma ihåg att ta med kameran i fortsättningen! Mobilkameran har säkert sin plats när det gäller att fotografera, men det går inte att kräva för mycket av den.

På återseende//Göran

Jubileumsdag på många sätt - tusen och en blogg

Den här dagen började med ett lätt regn. Temperatur runt nollan här i södra Stockholmsområdet. Efterhand blandade sig lite mer substans i regnet, små vita och blöta snöflingor gjorde debut, men försvann direkt i kontakt med marken. Men det var inget som bekymrade M, hon ville ut på sin promenad i skogen ändå. Och, ärligt talat, det ville jag också.  Sen blev det inte så mycket mer med det här med snön. Vi slapp skotta idag också.

Idag är det Fars Dag. Det är också i dagarna 30 år sedan Berlinmuren föll och banade väg för en ofta dramatisk förändring av livsförhållanden för många människor, på ömse sidor muren, mest den östra delen då. Sist men inte minst (för mig), det här är den dagen som jag gör mitt tusende blogginlägg.

Ettusen blogginlägg! Sedan augusti 2013 – det blir närmare 14 stycken i månaden i snitt. Hur har jag hunnit med? Det gäller ju att både skriva och fotografera (och köra bilderna i Lr), finna motiv att fotografera och ämnen att skriva om. I och för sig är det inte så mycket, jag är långt frånsprungen av flera andra bloggare här på Fotosidan. Men 1 000 (ettusen) är på nåt sätt symboliskt, en jämn siffra, en gräns passerad liksom.

När jag startade den här bloggen funderade jag en del över vad för slags fotograf jag var, dvs förutom intill nördighet intresserad hobbyfotograf. Till slut mynnade det ut i I Helg och Söcken, dvs dokumentära bilder från mitt liv i vardag och fest, reportageaktigt, berättelser i bild och ord om vad jag är med om, hur jag ser på livet, vad som händer etc. Och ser jag tillbaka på mina inlägg är det ungefär så det har blivit. Det är viktigt att dokumentera, att ta bilder för att minnas, för att kunna återskapa situationer, kunna komma ihåg och sen berätta. Och jag blir ändå aldrig någon konstfotograf.

Men sen har det smugit sig in lite annat också; det händer att bloggen får och har fått bli avstamp för tankar och funderingar kring livet och fotograferandet, reflektioner kring ”bilden”, kring det här med att fotografera, vadan och varthän så att säga.

För mig är en blogg både text och bild. En text kan bli betydligt fylligare med en bild som illustrerar, en bild behöver ibland text som komplement. Såväl texten som bilden är delar av berättelsen, och det är berättelsen som är viktig. Och jag har kommit underfund med att de bilder jag uppskattar har nåt slags punctum, något i bilden som jag kan hänga upp mig på, som attraherar plus att de har nån slags berättelse i sig. Naturligtvis lyckas man inte alltid, men hellre att försöka, ta ett litet steg i taget, än att lägga sig platt direkt och ge upp.

Bilderna idag är från vår vanliga skogspromenad, Mystique och jag. Det krävdes ett genomgripande bad efteråt!

                                                  --------- *********** ----------

Och så förstås några tankar om Muren. Jag var med familjen i Berlin förra året. Dessförinnan var jag där året efter att muren rivits. Det var fortfarande murrester kvar då, och det syntes tydligt var den gick och hade funnits. Nu senast var Berlin en helt annan stad. Men man såg fortfarande skillnad ibland på forna DDR och västtyska delen. Och självklart hade man gjort en turistgrej av det hela. I det stora hela hade man emellertid hanterat historiens gång på ett bra sätt, åtminstone till det yttre.

Checkpoint Charlie var kvar, i någon mån och det finns ett museum alldeles bredvid.  Nu trängs den så kända tidigare övergången med McDonalds. På dagarna fick turister fotografera sig här med utklädda soldater. 

Och skillnaden mellan den östtyska betongbyggnaden och den moderna glasvarianten, bakom Alexanderplatz. 

Fars Dag bryr jag mig däremot inte så mycket om. Och vi har aldrig gjort i min familj. Ett påhitt för ökad, onödig konsumtion.

På återseende//Göran

Sångsvanar. Och man ska kolla inställningarna.

När jag är ute och går med M har jag oftast med mig kameran. Det är lätt utrustning som gäller, bara en kamera och ett objektiv. De objektiv jag normalt använder är antingen 17mm/1,8 eller 25mm/1,8, dvs brännvidder motsvarande 34mm respektive 50mm relativt FF, dvs de två vanligaste normalobjektiven brännviddsmässigt. De sitter i sin tur nästan alltid på min promenadkamera by default Olympus PenF. 

Det säger sig själv att det blir gärna lite svepande naturbilder med de här objektiven, och om motiven är små och långt borta blir de väldigt små. Det de passar bäst till är mer snapshoporträtt, eller snävare vyer, typ bilder på hunden eller liknande. 

När jag såg de här sångsvanarna kunde jag emellertid inte låta bli, det blev ju en ganska fin vy i övrigt över sjön, Tyresö Flaten. Finlands nationalfågel och Norrbottens landskapsfågel. Den har vad jag förstår varit lite undanträngd av knölsvanen men har mer och mer återtagit sin forna utbredning. Se den raka halsen och den typiska näbbteckningen som skiljer den från  knölsvanen. Majestätiska fåglar verkligen. 

Och så vådan av att inte kolla inställningarna i kameran när man går från olika ljusförhållanden. Inne i skogen är det stundtals ganska mörkt. Det var det inte här. Så med objektivet Olympus 25mm/1,8 på min PenF stod bländaren på 2,0, och eftersom ISO var kvar på 800 blev det smått bisarra 1/12800 s i slutartid. Med det hade jag kunnat fånga och frysa vilken cyklist eller friidrottare som helst. Så snabbt rörde sig emellertid inte de här svanarna. 

Tja, nåt att tänka på till nästa gång. På återseende//Göran

När man får oväntat besök…

Vad gör man då? Särskilt som besöket är systerdottern som annars bor och jobbar och har familjen i England som plötsligt fick några timmar över på förmiddagen i Stockholm i väntan på flyget. Det gäller då att skapa lite kvalitetstid. Och besöket var inte så väldigt oväntat, egentligen. 

Fast man kan ju alltid bjuda på kaffe förstås, det ligger ju liksom i rubrikens förlängning, och en fika kommer man inte undan, inte i Sverige. Men först en rejäl promenad i skogen i närområdet och andas in lite genuin svensk skogsdoft, bekanta sig med hunden – första gången de träffades – och hitta ett otvunget sätt att uppgradera vad som har hänt sedan sist. Inte minst i samband med Brexit är det intressant att höra lite inside information, läget är inte helt självklart alla gånger för icke engelska medborgare. Den stora frågan är om utträdet blir av No Deal-karaktär, eller om man hittar en framkomlig väg att nå nån slags överenskommelse. I vilket fall är det onödigt spännande – en svart fars!

 Märkligt det där med tid; det var inte längesedan - i förrgår? - som jag retades med en odräglig fjortis. Nu seriösa samtal med en ung kvinna i karriären…

 Tillåtet att gäspa efter ett våldsamt springande över stock och sten i skogen.

Bekantskapen utföll väl åt bägge håll, de kom väldigt väl överens, och en puss är aldrig fel.

 Goodbye is the hardest thing…

Fikat på ett av de bästa fik jag vet, Norrbys i närområdet. Från början en blygsam handelsträdgård som de senaste åren blommat ut till ett kafé och lunchställe av  högsta klass, med en sagolikt prunkande trädgård på sommaren. En oas!

 Men vi säger på återseende//Göran

Tårtan ur flera aspekter. Och social träning.

Det har varit lite tunt med fotofika för mig den senaste tiden. Livet har kommit emellan. Men så blev det av. Det blev onsdag igen, en Tårtanonsdag. Och det var många som var där. Livliga diskussioner förstås, även om man tyvvärr inte kom åt att prata med alla. Men bildvisning från Sötälje, och få klämma på en alldeles original Olympus OM som Sven hade kommit över för en spottstyver – så läcker! - blev det i alla fall.

Och en ny besökare var med. Tårtan är ett av de kaféer som låter hundar vara med. Så jag tyckte det var lika bra att försöka ta med Mystique och se om hon gillade fotofika lika mycket som jag.

Och som det verkade, och hon berättade sen, var det rätt så bra. Stan var ju förfärlig förstås, för en hund som är van vid skogen, de mjuka stigarna och fritt få härja bland stock och sten var stengatorna och trottoarerna inte så kul, även om många hundar före hade lämnat mycket att nosa på. Det här kafét var emellertid bättre, varmt och skönt, alldeles fullt med folk men framförallt fullt med ljuvliga lukter. Det var lite svårt att sitta stilla alldeles i början, ”Det fanns ju så mycket som jag ville se och nosa på och så många som ville hälsa på mig”, men efter att ha fått ett tuggben (som krävde koncentration och viss enskildhet) var det lika bra att lägga sig och försöka stå ut. Hon gjorde som hemma och lade sig tvärs där folk gick, ovanför den lilla trappan, så folk som ville köpa kaffe fick nästan liksom kliva över henne där hon låg utsträckt. Men det funkade det också och M verkade egentligen ganska förnöjd. Dessutom föreföll hon tycka det var kul att träffa alla, som hon hittills bara hört talas om, på riktigt.

 Så det är nyttigt (för M) att komma till nya miljöer och se hur andra kan ha det (och jag vill ju kunna ha med henne ibland så hon slipper sitta hemma ensam) – lite social träning skadar aldrig. Men någon bild på henne blev det inte, i alla fall inte från mig - hon satt liksom för nära...

På återseende//Göran