Svartvitt och/eller färg

Vi ser vår upplevda värld i färg, åtminstone de flesta av oss.

Svartvitt är en konstruktion, det fanns inte färgfilm från fotografins barndom och ungdom. Så man hade inget val. 

Svartvitt eller frånvaro av färg kan ge en del effekter som går förlorade i färgbilder; mer känsla av dramatik, större kontraster, avskalat, inte så distraherande, dvs mer naket, mer tydligt. Färgbilder kan upplevas gulligare, mer oskyldiga, utan konstnärligt djup. Men om man mörkar ner färgbilderna, mättar färgerna mer kan dramatiken ökas även i färgbilden.

Det mörka, det svartvita är det olycksbådande, nattens eller mörkrets perception, den mörka skogen, den svarta natten som innehåller faror vi inte ser. Trollen verkar om natten. Det ljusa (färgbilden) är upplevelse av dagen, avtäckningen av det mörka, solen som går upp och får trollen att spricka när de exponeras för dagsljuset

Oskärpa upplevs ofta som mindre problematiskt i monokroma bilder. Möjligen kan det bero på att vi är mer vana vid, ur ett historiskt perspektiv, att se suddigare eller snarare mindre detaljerade monokroma bilder, vilket också kan bero på filmens karaktär och natur, ljusegenskaper etc., plus kanske också – tidigare - det vanligaste mediet för svartvita bilder – den rastrerade bilden i papperstidningen.

Det finns också, beroende på att färgfilm är ett senare påfund, en tradition att fotografiska bilder kan eller ska vara svartvita, i avsaknad av alternativ eller möjlighet att återge bild i färg.

Så, till dels teknisk begränsning som sålunda ger ett traditionstänkande => svartvitt.

Klicka på bilderna så kommer de upp i rätt storlek

Som exempel bilder från senaste fotofika i Sötälje, några typiska snapshot porträtt. Bättre i svartvitt eller i färg är en fråga som sannolikt ger ett subjektivt svar. Möjligen handlar det också om i vilket sammanhang respektive bild visas. 

För mig är det naturliga att återge färger. Men i vissa situationer kan svartvitt användas för effekt, särskilt när det gäller porträtt. Möjligen kan dramatiska väder- och naturbilder också presenteras monokromt ibland, för effektens skull, men för mig är sådana bilder ändå naturligast i färg. Ett rapsfält i Skåne saknar sin dramatik i svartvitt, det intensivt gula går ju förlorat. Fast mörka olycksbådande molnformationer över ett rapsfält kan göra sig i gråskala, förstås. 

Alltså; Jag ser det inte som något antingen eller dvs färg eller monokromt. Jag har färg som grund eller bas. Svartvitt ibland, när jag liksom känner för det, för dramatikens skull eller för särskilda effekter ur ett mer känslomässigt perspektiv.

På återseende//Göran