Lite kvällstankar så här på Spaniens vita kust

Natten faller på undan för undan här på Spaniens östkust, Costa Blanca, den vita kusten, när jag sitter här på terrassen och tittar på bilder, redigerar och väljer och funderar. Det är de vanliga ljuden omkring mig; enstaka bilar på angränsande gator, ett jalusi som dras ner mittemot – tydligen dags att sova – och så överröstas svalorna (jag vet att det inte är några svalor, jag tror det är tornseglare, men för mig är det svalor…) av en skoter som brummar där nere på gatan, interfolierat av en kille på skateboard. På håll hörs också enstaka samtal från andra balkonger och terrasser där folk sitter, och grannens hund har tydligen skällt klart, eller förresten, det hade den inte.

Det har varit en varm dag, som en bra svensk sommardag, och det är fortfarande varmt nu på kvällen – man sitter ute utan problem - fast med ett litet bett i luften. Om några veckor är det är kvällsbettet borta, och det är varmt hela dygnet. Och det är då man inte ska ha kvällssol på balkong eller terrass, det blir direkt outhärdligt.

Det blev en liten kvällspromenad så här första dan för mig, genom stan och hem längs strandpromenaden med en bit kvällsmat på vårt vanliga ställe, så nu kan jag sitta här och ta det lugnt en stund, koppla av, ta några djupa andetag och känna medelhavsluften omsluta mig.

Det är alltid så skönt att komma hit, det är så annorlunda på ett bra sätt även om det egentligen inte är särskilt långt borta, och det känns att miljöombytet gör gott.

Folk rör sig ute hel tiden

Förändringar; här låg förut ett bra fik, som nu tydligen är borta. Synd. 

Det blev ju några bilder förstås, de här lite vanliga, allmänna och dokumenterande bilderna; jag har ju i stort sett alltid kameran med mig, och jag funderar på hur det egentligen är att vara promenadsällskap till en fotograf, ryckigt, hela tiden stanna, få vänta och sen stanna igen. Kanske det passar bra med hundsällskap, det är väl lite av samma stuk över sådana promenader fast med andra förtecken, men ändå. Ibland beundransvärt tålamod emellertid.

Men det är nåt visst med länder där palmerna växer naturligt. På återseende//Göran

Barbershopkonsert istället för mello

TV'n och melodifestivalen lockade föga i kväll (i går kväll?). Framförallt när programmet i övrigt erbjöd en konsert med kören Zero 8 i Adolf Fredrikskyrkan.

Nu ska direkt sägas att rubriken är delvis missvisande. Zero 8 sjunger inte bara barbershop, även om de till hör världens absolut bästa i den genren. De har en väldigt bred repertoar som spänner över gregoriansk och rysk kyrkomusik, över klassiska stycken till svenska sånger och inte minst folkviseskatten vi har. De har representerat Sverige i otaliga festivaler runt om i världen och kommer att representera oss dels i världsmästerskapen i barbershop nu i sommar, men också delta i en slags europeisk melodifestival för körer nu ganska snart, som går av stapeln i Göteborg, och där de alltså också blivit utvalda att föra Sveriges fana.

Det blev en magisk stund, med ett musikprogram som innehöll allt detta som jag pekade på här ovan, med en renhet och en klang som är svår att beskriva. Barbershop i synnerhet, men musik i allmänhet handlar mycket om att uttrycka sina känslor i musiken och förmedla dem till publiken, att berätta och vara trovärdig i sitt uttryck och sina känslor.

Och det var en av behållningarna i kväll. Och visst märks den svunna och förlorade kärleken...

Kyrkan var fullsatt. Alla vi som var där fick oss en oförglömlig upplevelse till livs.

På återseende//Göran

Direktdemokrati i praktiken

Begreppet demokrati har fler bottnar och kan både tolkas och definieras på olika sätt. Ordet ”demokrati” betyder folkstyre, men hur folket styr kan se ut på olika sätt, direkt eller via representanter.

Man kan också betrakta begreppet demokrati utifrån vissa egenskaper hos organiserandet av vårt samhälle; att alla ska få kunna göra sin röst hörd i fria val, att alla är lika inför lagen och att man får säga och tycka vad man vill etc.

Så det är inte enbart folkstyre, det handlar också om hur vi organiserar vårt samhälle som en rättsstat med grundläggande mänskliga rättigheter. Definitionen är alltså inte helt självklar eller entydig.

I Sverige tar vi demokratin för självklar. Liksom i USA, som ju inte sällan utropar sig till det mest demokratiska landet i världen. Här kan det emellertid se olika ut på flera nivåer; hos olika stater, olika städer och områden i övrigt.

Häromdagen hade jag nöjet att besöka ett årligt stadsmöte, Annual Town Meeting, i en liten stad på en stor ö på Amerikas östkust som tillämpar en tydlig form av direktdemokrati. Staden ifråga har väl bortemot 8000 fasta invånare (många gånger fler under högsäsongen) och mycket tack vare sin storlek, eller snarare litenhet har den en rimlig möjlighet att ha just sådana här direktdemokratiska årliga möten med alla invånarna. Var och en som bor i stan har en röst och beslut tas med antingen ”Ja” (Aye) eller ”Nej” (Nay). Är det svårt att avgöra blir det rösträkning, votering, precis som på vilket sammanträde som helst.

Möteslokal var en gymnastiksal i stans högstadieskola, dit väl en 400 personer hade kommit. 

Kommunstyrelsen – motsvarande, dvs Board of the City – består av 5 personvalda ledamöter, som bereder frågorna som avhandlas under stadsmötet. Därutöver finns det flera mer eller mindre löst sammansatta grupper, kommittéer, som sysslar med olika frågor, men det finns inga fasta utskott eller liknande. Det är alltså ganska stor skillnad mot vår representativa form av demokrati.

De här årliga stadsmötena hanterar frågor som väckts under året, från allmänt avlopp till eventuellt förbud av plastflaskor i staden. En del frågor går fort att klarar av, andra åter kräver långa diskussioner, där var och en får gå upp och säga vad man tycker.

När såg man i Sverige ett så välbesökt kommunmöte att stolarna inte räckte till utan folk fick sitta på golvet?

Vid personröstning ställde man sig upp med sitt röstkort, sin biljett, och blev räknad. 

Inte alla var fullt fokuserade på mötet....

Medan däremot åter andra noggrant följde med vad som avhandlades

Och efteråt gick vi till en närbelägen pub/restaurang för en pilsner och eftersnack

Nu ska sägas att inte alla städer i USA är organiserade så här. Det handlar direkt om att stan inte är större än den är, och det blir ändå tungrott, ibland krångligt och snedvridet.

Lite, eller ibland inte så lite heller, påminde det om alla stormöten som man varit med om, särskilt på 70-talet, där direktdemokratin drogs till sina gränser ibland.

Det var ändå synnerligen intressant att kunna var med och se hur det fungerade, vilka frågor man avhandlade och hur diskussionerna gick. Man lär sig mycket genom att resa och uppleva hur andra gör.

På återseende//Göran

Väntan. Och att det är bra för själen

Så då sitter jag igen här och väntar på en flygplats. Men den här gången är ingen försenad. Fiskeresan är slut, det är dags att åka hem. Min fiskekompis flyg till Göteborg gick tidigare än mitt, men vi åkte samtidigt till flygplatsen av logistiska skäl. Och då blev det många och långa timmar inne på en terminal, där det inte ens eller egentligen fanns så mycket affärer man kunde gå i.

Men egentligen intressant, att titta på folk, läsa och så det här sällsynta i dagens samhälle: Att få ha genuint tråkigt en stund. Det finns normalt inte plats för det i de liv vi normalt lever. Men, jag tror att det är bra för själen. Och att det till och med kan vara en bra grogrund för kreativitet.😎

Men till slut kom vi iväg, och hem, men inte utan äventyr.

På återseende//Göran

Den stora sillvandringen

Att laxen föds i älven, går ut och lever i havet och sedan kommer tillbaka till sin födelseplats för att leka känner vi väl till. Men att det finns sill som gör likadant?

För mig har det tidigare varit så att sill är sill söder om Kalmar Sund och utanför västkusten, ute i Atlanten. I Östersjön är det strömming, och bra med det, liksom.

Men det finns otaliga sillarter förstås, där en del faktiskt har ett slags laxbeteende, på så sätt att de också lever ute i havet men går upp i små bäckar eller större vattendrag för att leka i sötvatten. Inte minst gäller det den amerikanska sillsorten som kallas Alewife (saknar ett bra svenskt namn). De samlas i åmynningarna för att liksom ta sats innan de sen i stora stim går upp för att leka i sötvatten.

Det här händer en gång om året, just i maj, bland annat här på Amerikas östkust, på Cape Cod, där jag för närvarande befinner mig. Det kallas The Herring Run, och är nästan ett folknöje. På flera ställen har man byggt särskilda trappor där fisken steg för steg kan ta sig uppströms till sin lekplats. Samtidigt är det en fest för alla måsar, när maten nästan bokstavligt hoppar in i munnen på dem. Så det kan vara ett väldigt liv.

Ett annorlunda fiske, fast bara för måsarna.

På återseende//Göran