West Massachusetts III: Flugfiske i Westfield River

Det är flera floder eller älvar som rinner genom den västra delen av Massachusetts, i dalarna mellan de böljande kullarna. Det är ofta fantastiska flugfiskeområden, inte alltid helt lättillgängligt att komma till, och inte alltid helt lätt att fiska där, men väldigt vackert, och precis lagom utmaning. Fisken som går i de älvarna är mestadels Brown Trout, som kan sägas vara på ett ungefär den amerikanska formen av vår vanliga öring och regnbåge eller Rainbow Trout. Det handlar om sk catch-and-release fiske, dvs man sätter tillbaka fisken efter fångsten, om eller när man lyckats fånga någon.

En av de floderna vi fiskade i under vår resa i de västra delarna av New England var just Westfield River. Ofta när man står i en sådan här älv eller flod och fiskar, är det inte så annorlunda än andra floder, i andra länder. Men ändå är det skillnad, lite skillnad i topografin, när det gäller träd och växter, fåglar och andra djur som man ser.

Vi var lite tidiga på säsongen, de stora sländkläckningarna hade inte kommit igång – det har av allt att döma varit en väldigt kall och blöt vår här i området – så resultatet var lite magert jämfört med förväntat. Men trots detta alltså en härlig upplevelse. Vi hade bra väder, uppenbarligen den enda veckan i maj hittills (och på länge) som solen sken åtminstone delvis. Vattnet är kristallklart och kallt, så det är känsliga förhållanden. 

På återseende//Göran

West Massachusetts II: The Flower Bridge

Där the Deerfield River rinner fram delar den städerna Buckland och Shellburne Falls som alltså ligger mittemot varandra på ömse sidor floden. Där finns sedan lång tid tillbaka en bro, en stålkonstruktion, men eftersom den bara tog begränsad frakt byggdes 1908 en kraftigare cementbro bredvid där tåg kunde frakta såväl tung last till fabriksanläggningarna norröver som arbetare som skulle till jobbet. För personfrakten fanns en trolley (ung. spårvagn) som också fungerade som ett social möjlighet att förena de båda städerna. Tågfrakten blev utkonkurrerad av biltrafik undan för undan och tåget upphörde i slutet av 1920-talet.

Efter att bron slutat att användas, tog sig ett gäng driftiga kvinnor i Shellburne Falls sig an den, med visioner om att göra nånting vackert av den . Man samlade ihop 1000 dollars (en på den tiden tämligen ofattbart stor summa) och fraktade dit stora lass med jord etc. Sen hände emellertid inte så mycket med bron förrän på 1970-talet, då man återigen började intressera sig för den. Den hade förfallit kraftigt, det hade blivit för dyrt att ta ner den, och den behövdes egentligen inte, men genom en omfattande insamlingsaktion (där återigen The Womens Club spelade stor roll) kunde man ta de första spadtagen till en rekonstruktion till vad bron är idag; sprakande och prunkande rabatter med massor av olika blommor och träd som kantar den, med en gångväg emellan.

Bron har därefter blivit en lokal attraktion som ryktesvis nått ut internationellt.

Vårt besök nu, i mitten av maj var lite tidigt på säsongen. Men jag kan bara föreställa mig hur den ser ut om en månad eller längre! Den gör skäl för namnet nu, men då måste det vara ett prunkande utan dess like.

På återseende//Göran

West Massachusetts I: Rafting – mindfulness i praktiken, liksom

Det finns flera olika sorters rafting, dvs egentligen att åka flotte, eller gummibåt, nedströms någon älv eller flod. Whitewater rafting till exempel när man åker nedför strida strömmar, gränsande till vattenfall, och försöker hjälpa till och styra med en paddel. Det verkar skojigt, men det var inte det som vi gjorde. Vår raftingerfarenhet handlade om flyfish rafting.

Västra delen av Massachusetts är del av det landskap som benämns New England, den mer lantliga delen, ett fantastiskt landskap med sina böljande kullar med åkrar och ängar och stora lövträdsskogar (som hyser de här fantastiska färgerna på hösten och är varje fotografs – i alla fall naturfotografernas – dröm, och ni har sett bilderna). Egentligen inga stora städer, men ,massor av byar i skiftande storlek och skick, det är ett genomgående ganska fattigt område. Här finns emellertid även en mängd älvar och floder av rimlig storlek, som alltså dels är underbara vatten för vanligt flugfiske (brown trout och regnbåge), men där man alltså också kan glida med strömmen och fiska med flugspö och ett litet flöte, en indikator, med flugorna knutna i änden av linan.

Man sitter i en stol, en i fören och en i aktern, med guiden i mitten, som ror och guidar. Sedan slänger man ut flugan och låter den driva med strömmen. Det gäller att vara uppmärksam på indikatorn, när den rör sig är en fisk på och det gäller att reagera snabbt.

Man måste alltså vara fokuserad och inte släppa indikatorn med blicken för en sekund – det är då det händer. Till slut hamnar man i ett slags flow, omvärlden försvinner och det är bara jag, älven och flötet, med guiden som ror och ger goda råd och anvisningar. Det blir som en bubbla, tid och rum spelar ingen roll, man bara är. Jag har märkt det tidigare också när jag är ute med mitt spö och mina flugor.

Många människor i dagens samhälle lider svårt av stressrelaterade besvär och sjukdomar. De blir i sin rehabilitering ofta anvisade mindfulness. Som behandling betraktat är det nog bra, jag vet att det funkar, men jag har blivit lite allergisk mot begreppet; det handlar om att göra övningar som man lär sig, och det blir gärna lite mekaniskt, utan den innerliga medverkan som egentligen behövs. Att anstränga sig att slappna av, på kommando liksom, vilket är en motsägelse i sig.

Då känns det mer naturligt att utnyttja livets olika skeden och försöka nå det här med mindfulness som del av livet, vad man normalt gör, där flugfiske på det här sättet, och för övrigt andra sätt också är ett typiskt exempel på just mindfulness, att vara i nuet och här, närvarande utan att låta sig störas av omvärlden. Det finns många sätt och många situationer där the state of mindfulness kan uppnås; att sjunga (i kör) till exempel, arbeta eller snarare vara i trädgården, långa promenader utan mobiltelefon, helst i naturen, handarbeta, fotografera etc etc. Det gäller bara att låta sig dras med i det man gör, försöka stänga ute yttre störningsmoment och ta in det som är runt omkring, fågelsång, vindens sus i träden, eller ett litet rött flöte som flyter med strömmen.

A native rainbow trout from Deerfield River west Massachusetts - en belöning som upplevs väldigt stor i ögonblicket

Jag träffade en war veteran från afganistankriget som upplevde flugfisket, och den bubblan med flow och state of mindfulness som ren terapi, och hjälpte att hela honom från de gräsliga upplevelser han hade med sig i sitt bagage.

Så, det kanske skulle ordineras mer flugfiske till de som lider av stressrelaterade sjukdomar och besvär.

På återseende//Göran

The Vessel

Det nya heta området på Manhattan är nu The Hudson Bay Area, där man bygger för fullt, nya höga hus, trädgårds- och parkanläggningar och, förstås, en tjusig galleria. Och mitt i allt detta har man placerat en skapelse som kallas The Vessel, en påtaglig turistattraktion.

Vessel betyder ”skepp”, som i båt, i min värld förknippat med särskilt segelfartyg, men också ”bägare”, eller ”kärl”. Lite svårt att veta man man menar här, jag tycker mest det ser ut som en ihålig gigantisk ananas som man kan klättra upp i, ett givet antal människor åt gången, gå runt och titta på utsikten.

Skapelsen är ungefär 50 meter hög, det känns svindlande högt när man är uppe på den högsta gången, men sett i relation omkringliggande byggnader är den nästan löjlig vad höjden beträffar. Fast när man står utomhus med bara ett lågt räcke mellan sig och marken är det en annan sak.

Bilderna i total oordning...

Det var lite kul och intressant att klättra upp iden även om det regnade, men det var också skönt att komma in i den torra och varma gallerian sen för en fika, där olika konstnärer hade designat ”sin” våning vilket gav ett lustigt intryck när man såg de olika affärerna och kaféerna och restaurangerna.

Det finns mycket att se i den stora staden, Det tar aldrig slut, och varje resa verkar vara för kort.

På återseende//Göran

Det stora äpplet.

New York City är en mäktig upplevelse. Allt är stort, husen är höga, människorna många och trafiken förfärlig, liksom trängseln, i alla fall på de större gatorna. Man ser människor från alla jordens hörn, det surrar av i stort sett lika många språk, förutom engelska, det ligger uteliggare överallt där människorna drar fram med sina smutsiga och trasiga filtar, trottoarerna är fulla med sopor som aldrig tycks plockas upp (eller så fylls det på lika snabbt igen), och det finns så mycket att se och uppleva - alla människor, alla situationer som uppstår, ja allt!

Det här borde vara ett eldorado för gatufotografer, och är väl det också. Men eftersom jag inte är någon fullfjädrad eller ivrig "gatufotograf" utan mer av den dokumentära sorten, mer vardagsdokumentation för min egen skull (för att stjäla ett nyligen statuerat epitet som jag gillar), en "visual storyteller", så behöver jag inte jaga situationer eller konstiga människor, jag behöver inte ens ha kameran framme hela tiden. Jag kan, tycker jag, uppleva den stora staden utan att distraheras, utan att behöva jaga "bilden". 

Men, det är klart att jag tar fram kameran, att jag tar bilder. Men, inte hela tiden, inte jämt. Jag går mest omkring på gatorna som en vanlig turist och trivs med det. 

En klassisk frukostsylta där man kan få allt från fattiga riddare med bacon till fräscha fruktsallader. Och kaffet är numera riktigt gott för det mesta. 

Och sen ett knippe klassiska turistbilder, lite förutsättningslöst, sådär.

Porten där John Lennon blev skjuten, och huset där Yoko Ono fortfarande bor kvar. 

Grand Central Park, storstadens lunga.

Där det gröna möter storstadens sten.

En vanlig scen på New Yorks gator...

Och säga vad man vill, det är stil på myndigheterna, pampighet är bara förnamnet. Här Posten, mittemot Madison Square Garden, med nedgångar till Penn Station.

På återseende/Göran