Vernissage

Det är nåt visst med vernissage. Första dagen på en utställning, en spänning i luften med grad av ovisshet; kommer det några, vad tycker de, har vi tillräckligt med vin etc.

Enligt Wikipedia: ”Ordet vernissage är franska och betyder "fernissning, lackering". Ordet kommer från den tiden då konstnärerna fernissade sina målningar, när de gjorde detta precis innan öppningen av en utställning luktade det fernissa om utställningslokalen, därav namnet.”

Nu luktade det inte fernissa den här gången på Galleri Svea i Gamla Stan, snarare var det krita och akvarell som gällde. Barbro Ingvaldsson som jag skrivit om förut och som man kan njuta av varje söndag i DN, på Namn och Nyttsidan - Barbros Bilder -ställer åter ut sina bilder med Stockholmsmotiv från forna dagar, mest 1900-talets mitt. 

De här teckningarna, bilderna, är väldigt charmiga, man blir glad av att titta på dem. Och de bygger på känsla i hög grad, inte alltid så ”perfekta” vad gäller detaljer och perspektiv, men känslan finns där hos dem alla. Och den går direkt till hjärtat.

Det hade varit full rulle hela dagen med massor av besökare, och det var (som synes) röda pluppar på nästan alla tavlor. Så det hade varit en bra dag. 

Utställningen fortsätter ytterligare någon vecka, mellan 8 - 14. mars. Se den!

På återseende//Göran 

Är framtiden vår trots allt?

Vi har ett komplicerat förhållande till solen här upp på de nordligaste breddgraderna, vilket går långt tillbaka. Ura-Kaipa, hövdingen med de oräkneliga stenyxorna och hans folk, i Heidenstams Svenskarna och deras hövdingar, misströstade gruvligt om solens återkomst – ” Sol, sol, har du övergivit oss? Vänder du aldrig mer tillbaka?” ropade de, och gladdes när den slutligen dök upp. Den mörka årstiden tar på oss.

Just nu lever vi i en brytningstid. Är vintern slut, eller inte? Några dagar av stadiga plusgrader och torra vägar fick oss nästan att byta tillbaka till sommardäck, trots att vi borde veta bättre, men så kom snön igen, på den internationella kvinnodagen.

Men snön gör inte så mycket, den lyser snarast upp, särskilt som solen kommer fram. Och att då vakna tidigt en lördagsmorgon och titta ut genom köksfönstret och se den rena vitheten lysas upp av en klar sol mot en blå himmel kan vara magiskt. Våren varslar om sin ankomst!

Men mycket kan hända än. Och det är ingen tid att byta däck nu,

På återseende//Göran

Tableau vivant - Part of The Picture

Tableu vivant (franska, levande bild) eller iscensatta bilder har funnits sedan romartiden och har under århundraden som följt varit populärt i perioder. Kort innebär det iscensättning av exempelvis historiska händelser med levande människor, och sedan blir det en bild. Antingen som förr en målning, men nu som fotografi.

Kända moderna fotografer (verksamma i Sverige) med iscensatta bilder är till exempel Elisabeth Olsson-Wallin – tänk på Ecce Homo och andra bilder hon har gjort, och så Aida Chehrehgosha som bland annat gestaltar uppgörelser med egna tankar och minnen med sina bilder. Hon ser sig inte riktigt som en fotograf som iscensätter bilder, utan mer som en performanceartist, men ändå. 

Aida Chehrehgosha gästade Fotoklubben på Fotografiska nu senast. Upplägget var att hon skulle fotografera en iscensatt bild, där vi gäster fick vara med som ”statister”. Bilden handlade om en händelse hon varit med om för flera år sedan, när hon var ut och gick med sin man och de plötsligt blev överfallna av en totalt främmande man som helt oprovocerat gav sig på dem. Maken fick en ordentlig smäll, men Aida fattade humör och gav sig i sin tur på förövaren. Trots markant storleksskillnad utmanade hon honom framförallt verbalt, och människor som stod runtom (och filmade och fotograferade med sina mobiler) fick hålla i henne för att hon inte skulle ge sig på honom fysiskt.

Så den händelsen skulle alltså återskapas och bli till en bild. Kvällen gick åt till att placera oss rätt enligt Aidas regi varpå hon fotograferade olika alternativ. Det var en både märklig och mäktig upplevelse att få ta del av processen, och att sedan vara del av bilden. 

 Bilden tagen från "publikplats". I bakgrunden ser man hur bilden skulle kunna te sig ur kamerans perspektiv.

Regi!

Och en koll av inställningarna och eventuellt resultat.

Och nu börjar det hetta till. Deltagarna tog sin uppgift på fullaste allvar. Aida i bakgrunden fotograferar.

Och Fjellis var också där, och blev övertalad att vara med på ett hörn i bilden. 

Fotoklubben på Fotografiska är alla de eller vi som har nåt slags medlemskap i Fotografiska, årskort eller liknande, och som träffas med ett program, där vi alla kan vara med och, inbjuds att delta, med Göran Segeholm som primus motor. Tidigare träffar har exempelvis handlat om porträttfototävling, att vara med om att deltagarnas bilder blir tonsatta eller fått en omgång i Photoshop av professionella bildbehandlare.

Det är väldigt roligt att vara med, och det pekar också på det verkliga livets överlägsenhet när det gäller det fotografiska samtalet och umgänget jämfört med nätet. Nya erfarenheter, nya kunskaper och impulser. Nästan jämförbart med Tårtan!

På återseende//Göran

Vi drunknar i bilder

Ingen vet väl hur många bilder det produceras och publiceras dagligen. Facebook, Instagram, alla andra sociala medier – alla innehåller bilder. Och alla är ju fotografer, åtminstone i den bemärkelsen att alla har kameror. Och har med sig dem, dagligen, dvs jämt.

Och då är det väl inte underligt att man inte orkar hålla jämna steg – det tappade vi säkert för flera år sedan. Vilket säkert gör och har gjort att exempelvis våra bloggar här på Fotosidan mattas av i intensitet, samtidigt som det paradoxalt nog är flera bloggare i farten.

Och då är också frågan vad vi vill med våra bloggar. Flera efterlyser mer fokus på bilden, vilket för mig blir lite oklart – bättre beskrivningar av hur bilden kom till? Mer bildkritik? Mer exifdata?

Jag tror inte en sekund att bloggen är särskilt utvecklande när det gäller mitt fotograferande, eller, möjligen och kanske utvecklande i den bemärkelsen att jag fotograferar mera för att få underlag till min blogg och ibland är mer noggrann med vilka bilder jag vill visa. Men egentligen alltså inte annars.

Bloggen är inte ett bra forum för bildkritik, dvs om man inte uttryckligen ber om det. Vill man ha speciell kritik av bilderna, få goda råd om hur man ska komponera dem, hur man bäst beskär dem, om de betyder något eller bara är tråkiga (och hur man gör nåt åt det), så finns det bättre fora. Grupperna på Fotosidan.se kan då till exempel vara sådana ställen.

Men även där mattas flödet av. Visserligen läggs det ut många bilder, men kommentarerna uteblir och det blir mer sällan de här utvecklande diskussionerna.

Det är för enkelt att publicera sig. Det blir för många bilder. Och då orkar man alltså inte.

För mig är bloggen inte heller bara bilder. Den är en plattform för tankar och reflektioner (om fotografi visserligen), ett sätt att göra nån slags dagbok, ett ställe där jag kan visa och berätta vad jag är med om. Och göra det i både bild och text.

Bloggen är också en plats, ett sätt för mig att ”ställa ut” mina bilder och interagera med andra kring det jag skapar. Ett ställe där jag ”utbyter semesterbilder med andra” – och gott så!

Så jag tror att den eventuella besvikelsen när det gäller vad våra bloggar är och hur vi vill ha dem bottnar, som vanligt, i för höga förväntningar.

Det är för många bilder i omlopp. Vi har ingen koll, egentligen. Det får vi leva med. Och därför ta våra bloggar för vad de är – exempelvis här på Fotosidan en liten grupp som visar bilder för varandra och berättar lite historier för varandra om våra intressen, vad vi är med om.

Jag är övertygad om att om vi vill utvecklas som fotografer handlar det om vägledning, kritik och återkoppling, vilket bäst sker i det verkliga livet; fotokurser, diskussioner i verkligheten, våra fotofikor, mentorer etc.

Bilden har inget egentligt samband med bloggtexten, utom att vara ett exempel på "visa bilder och berätta för varandra". En elefant i Okawangodeltat, resa till Namibia och Botswana för några år sedan.

Under tiden kan vi blogga, dvs visa våra bilder för varandra och berätta våra historier. Och det är inte heller dumt.

På återseende//Göran

Spelar skillnaden någon roll?

Som intill nördighet intresserad hobbyfotograf ser jag både mycket bilder och litteratur om fotografi, plus en hel del på nätet. Fotosajter, bloggar om fotografi och en massa videobloggar på Youtube inte minst, det finns hur mycket som helst.

Diskussionerna och ämnena man hanterar går också åt alla håll; egna erfarenheter, information, massor av subjektivt tyckande, mer eller mindre meningsfulla tester och en massa svammel.

Ett kärt ämne som ligger och skvalpar mest hela tiden, när det inte gör plötsliga eruptioner, är sensorstorleken. Det handlar framför allt om Full Frame, dvs 24x36mm, mot den övriga sensorvärlden. I nära anslutning till detta finns pixeltätheten- och antalet. Så, ju större sensor och ju mera pixlar, desto bättre. Verkar det som.

Då blir frågan bara: -Vad är egentligen ”bättre”?

Det är klart, vid laboratorieförsök och tester kan man se skillnad på kurvor för olika kameror.  Röda kurvor som ligger högre än blåa kurvor, som korsar gula kurvor etc. Sen har vi fysikens lagar förstås; större sensor - mer ljus. Etc. Skillnaden i brus är en annan faktor, den mellan ISO 6 400 och 12 800 förefaller viktig, det är visserligen brus hela tiden oavsett sensor, men möjligen påvisbart mer eller mindre ibland.

Fast sedan ser vi bilder från kameror med mindre sensorer än FF, till och med mobilkameror som är helt OK och där vi inte ser skillnaden mellan dem och FF eller vet vad kamera som ligger bakom bilden. Och vad spelar då skillnaden i sensorstorlek för roll?

Rolls Royce lär aldrig ha lämnat ut specifikationerna på sina bilar. De gick ”tillräckligt” fort, hade ”tillräckligt” många hästkrafter etc. Och så är det ju med bilderna vi ser också. Tillräckligt bra, under praktiska förhållanden och med normalt betraktningsavstånd kan man inte se skillnad!

Bilder på nätet är normalt så nedskalade att skillnaderna försvinner. Uppförstorade till exempelvis A3 – och när skriver vi ut större bilder? – och med vad jag hävdar är normalt betraktningsavstånd kan man inte se om det är en mobilkamera eller FF-kamera som ligger bakom bilden.

Skillnaderna finns bara (möjligen) om man förstorar upp bilden in absurdum på skärmen, eller går fram till bilden på väggen och granskar den med förstoringsglas.

Men vem gör det? Är det så vi tittar på våra bilder? Hur kul är det? Och var tar bildens budskap vägen då, om det är pixlar vi letar efter?

Min tes, eller tanke i detta, är att sensorns storlek inte spelar det minsta roll för bildresultatet – det är tillräckligt bra, om vi så tittar på bilden på vår dyra 27-tumsskärm, i mobilen eller ser den hänga på väggen någonstans i A3-4-format.

Och då blir det dags för en kopp kaffe!

Här finns det emellertid skillnader. Men det är en helt annan sak!

På återseende//Göran