Facebook har rätt – ibland och för en gångs skull. Om blogg och bilder.

Eller, vem är jag som fotograf och varför bloggar jag.

Jag är en visuell berättare! Epitetet är inte mitt från början, utan Facebooks. Men det stämmer in väldigt väl. Och funkar när det gäller vårt vanliga behov av att kategorisera och gruppera, och när man ställer sig den där existentiella frågan: Vem är jag när det gäller fotografi, vad för fotograf är jag egentligen?

Jag har haft svårt att passa in. Jag fotograferar rätt så allmänt; lite natur, ibland svartvita träd, porträtt förstås och till och med fåglar ibland, förutom vanliga semesterbilder etc etc. Alltså lite här och där, utan att egentligen bli bra på nåt speciellt. Inte minst i bloggarna här ser jag fotografer som är duktiga på sitt; nattbilder, broar och arkitektur, fåglar och natur, stämningsfulla gryningsbilder etc. Men jag har alltså mer och mer hamnat i det mer allmänna reportage- och dokumentationsfacket.

Jag har ett stort engagemang i musiksammanhang, i körvärlden, barbershopgenren. Men förutom att sjunga så fotograferar jag också, dokumenterar vad jag är med om, och mycket av den dokumentationen sker på Facebook och i viss mån på Instagram, som alltså fungerar som kommunikationsplattformar i den världen. Det betyder att det är många som ser mina bilder och tycker om dem fastän de många gånger inte är så märkvärdiga. Men människor känner igen sig, de ser sig själva och de återupplever situationer och minns, och då gör bilderna nytta, då gör de jobbet. Det har Facebook lagt märke till, och så har jag alltså fått epitetet ”visuell berättare”. Och då har jag funnit att det är så jag funkar med mina andra bilder också, dvs utanför musiken och körvärlden – jag dokumenterar och berättar med mina bilder.

Det känns bra, jag känner att jag på nåt sätt hittat min nisch och då behöver jag inte vara sportfotograf eller naturfotograf per definition (även om jag fotograferar sånt också…).

Och här kommer då bloggen in. I bloggen kan jag lägga till ytterligare en dimension, texten, och utvidga mitt berättande. Och det är alltså därför jag bloggar, jag vill dokumentera och berätta, både med text och med bilder. Bloggen är ett forum för att dela med sig, egentligen en slags utställningshall; man möter andra fotografer och kan interagera om bild och det som tagits upp i texten.

Första ledet i kören har i vissa låtar en ganska avancerad koreografi och behöver alltid drillas lite extra. 

Innan varje repetition bygger vi gradänger, dvs sätter upp de avsatser som vi står på när vi sjunger. 

Vi är alla olika i vårt bloggande här på Fotosidan, vilket är mycket av charmen. Det är en salig blandning av bilder, motiv och text. Och det är precis som det ska vara i mina ögon. Då blir bloggsidan intressant. Mångfalden berikar.

Och då kan det aldrig bli för många bilder på fåglar, eller gamla kameror.

På återseende//Göran

Inte bara fotodiskussioner

Café Tårtan är ju som bekant känt för sina sammankomster där man diskuterar fotografi ur en massa avseenden och har väldigt trevligt tillsammans. Inte minst står de historiska aspekterna av fotograferande högt i kurs. Just detta att kunna diskutera och endera bryta åsikter eller finna sig vara (ibland rörande) överens kan vara påfallande positivt, även om man spetsar till diskussionen, eftersom det sker i det verkliga livet och inte i någon chattråd på nätet. Här sitter vi med ögonkontakt, vi kan reagera på de vi diskuterar med, både personligt och sakmässigt och man kan komma överens om att inte vara överens utan att det känns surt. 

Men man lär sig också. Erfarenheter och kunskap delas. Och som jag förut sagt; Även om livet ter sig svartvitt eller grått  när man  kommer så ser man tillvaron i nya färger när man lämnar  Tårtan.

Och apropå färger: Jag har haft ett oönskat färgstick i mina bloggbilder på sistone, en gulaktig ton, nästan sepiafärgat, som jag inte riktigt kommit tillrätta med. I den här gemenskapen som vi har på Tårtan och i förlängningen här på Fotosidan fick jag tips och råd om vad som skulle kunna ligga bakom, vilket ledde till att jag kunde lösa problemet.

Och när nu det problemet är löst kan jag visa den bilden som jag inte ville ta med i förra blogginlägget. Tårtan är alltså inte  bara fotodiskussioner. Vi fikar ju också förstås. Och Tårtan har förutom ett väldigt trevligt sortiment av olika kaffemöjligheter både sallader och pajer, semlor och chokladbollar etc.  Mycket rawfood och med ett tydligt vegetariskt stuk. 

Nu ser det nästan ut som den Västerbotten(?) paj det är.

Bilden tagen med Olympus Pen F med mitt favoritobjektiv i de här sammanhangen  mZuiko 17mm/1,8, 1/10 sekund vid f/8,0, ISO 1600. Naturligt (lamp)ljus. 

På återseende//Göran

En riktig, eller verklig, diskussion!

En temperatur runt nollan och kombinerat snöblandat regn (eller regnblandat snö, det varierade) var väl inte de bästa förutsättningarna för att ta sig ut och till Tårtan, och vi var en tämligen decimerad skara i början.

Men det tog sig, vi blev flera och var det snålkallt ute så var diskussionerna inne på Tårtan desto hetare. En stor del, vid vår sida av bordet, upptogs av frågan om nån som tar bra bilder, alltså kan sägas vara en duktig fotograf, inte skulle vara intresserad av sina prylar, dvs sina verktyg för att ta bilder. Personligen tvivlar jag på det. Är man en hyfsad fotograf kan man det här med vad som gäller för att fotografera, dvs slutare, bländare och exponering etc, och då vill man ha grejor som man tycker om och som gör jobbet – det finns intresse för grejorna. Så jag tror inte riktigt på den som säger att vederbörande inte är intresserad av sina prylar. De hör till.

Det fanns lite delade meningar runt bordet om detta, eller ska vi säga att det snarare fanns nyanser i argumenteringen. Men, vi satt mitt emot varandra, kunde avbryta när det passade och i någon mån trycka till argumenteringen utan att diskussionen spårade ur, vi såg varandra i ögonen och respekterade våra känslor, lyssnade och höll oss till ämnet, i det stora hela. Dvs, vi betedde oss som man gör i det verkliga livet, utan att ha en skärm och ett tangentbord mellan oss. IRL, alltså. Skillnad!

Se så fint den är sliten, där mässingen tittar fram. Som nya, fast redan slitna och trasiga jeans...

Sen hade jag tänkt att visa en bild på en paj - de har goda pajer på Tårtan, möjligen en Västerbottenspaj, vilket skulle passa bra i sammanhanget, men mina bilder blir underliga nu när jag laddar upp dem, en anstrykning åt gult, eller nästan sepiatonade på nåt sätt, vilket gjorde pajen en smula oaptitlig...

Dvs, det är inte samma färger på mina bilder i Lr eller exporterade som jpeg jämfört med när jag laddat upp dem här. Någon som har en idé?

På återseende//Göran

Action portraits

Eller porträtt i flykten, under pågående aktivitet, actionporträtt  - lite svårt att blanda in främmande ord, dvs svengelska, men ”action” är väl nästan svenska nu, eller?

Alltnog; kören Stockholm City Voices, en av världens bästa körer med framförallt a capellasång i barbershopstil i sitt program har sin replokal i Älta Kulturknut, som alltså är nåt slags Folkets Hus i Älta centrum.

Igår bjöd kören på en vårkonsert där. Fullt med folk, i det närmaste fullsatt. Älta Kulturknut ligger således i centrum, mitt bland alla affärer och restauranger, och det verkade som det blev ett välkommet avbrott i shoppandet, alltså att passa på att gå på konsert. 

Väl där fick man höra nästan 2 timmars högklassig kör- och a capellasång- och musik. Programmet var väldigt varierat, repertoaren sträckte sig från svensk folkmusik via klassiska stycken över till barbershop, som i sig är ett speciellt sätt att arrangera fyrstämmig a capellamusik och ofta bygger på både gamla och mer moderna örhängen, jazzstandards eller evergreens. Och som vanligt synnerligen välsjunget och proffsigt framfört. Kören Stockholm City Voices är en bland de tio bästa körerna i sin genre i världen, och det är alltid en direkt fröjd att höra, och se, dem.

Att fotografera musikaktiviteter är att jämföra med sportfoto, eller actionfotografering. Det gäller att försöka hitta rätt ögonblick i exempelvis en sång för bilden, så man ser att det är nånting på gång, att det sjungs, så det inte bara blir blanka ansikten utan uttryck. Dvs precis som i sportens värld, att hitta rätt ögonblick i fotboll, eller höjdhopp etc., alltså när aktiviteten är som störst och tydligast. Och då underlättar det om man kan sporten, så man kan förutsäga vad som kommer att hända och vara beredd.

Vidare, när det handlar om att fotografera en kör som sjunger, är det en fråga om utsnitt – översiktsbilder eller närbilder, och hur man i så fall gränsar av personerna i kören om man inte får med hela kören i bilden.

Jag har en förkärlek för närbilder, ansikten, dvs ögonblicksporträtt, jag gillar att komma nära för att fånga uttryck, särskilda drag etc. Och det var det jag försökte göra idag, komma lite närmare, bli lite mer personlig, lite annorlunda körbilder alltså.

Om synes lite olika uttryck.

Till sist en lite mer klassisk körbild.

På återseende//Göran

Favoritobjektiv

Våra bästa fotografiska prylar, eller verktyg, handlar inte alltid om att de har de bästa specifikationerna eller är dyrast och mest påkostade.

Känslan är viktigast!

Så har det blivit, och är det, med mitt objektiv Olympus mZuiko 17mm f1,8. Ett litet, nästan oansenligt objektiv, men samtidigt hanterbart och smidigt och väldigt bra. Brännvidden motsvarar alltså, med Olympus beskärningsfaktor x2,0, 34mm i FF-sammanhang, dvs ungefär det klassiska 35mm’s formatet för gatufoto.

Brännvidden har inte varit självklar för mig, jag har varit van vid ”normalbrännvidden” 50 mm, och det tog ett tag innan jag vant mig vid den lite vidvinkligare varianten. Nu känns den väldigt bra och bekväm, emellertid. Jag har haft det som enda objektiv i otaliga sammanhang, nu senast under en hel resa i Spanien i julas, och det har fungerat perfekt som reseobjektiv och väl täckt mina fotograferingsbehov. Det är emellertid inte bara brännvidden det handlar om, skärpan från kant till kant är väldigt bra, och objektivet reagerar snabbt i alla situationer.,

Lustigt, som en parentes i sammanhanget: bland m43-objektiven finns en pannkaka, Panasonic 20mm, alltså motsvarande 40mm i FF som alla! tycker är så bra! Jag har haft det, men kunde aldrig vänja mig vid det. Det kändes hela tiden ”fel” på nåt sätt, det var nånting som hela tiden skavde utan att jag fördenskull kunde sätta fingret på vad, och till slut sålde jag det. Jag har aldrig saknat det.

När jag nu ganska nyligen införskaffade en PenF följde det med ett Olympus mZuiko 25 mm f1,8 som jag använt hittills, ett i många avseenden anständigt objektiv, med normalbrännvidden alltså motsvarande 50mm. Ett bra objektiv, mångsidigt, hyfsat skarpt och snabbt och trevligt ur många avseenden. Men jag har saknat mitt 17mms’objektiv, så till slut, igår, satte jag på det på min PenF-kamera. Och det funkar lika bra som jag minns det, och passar bra på min nya kamera också. Ingenting som skaver längre, känslan är tillbaka.

Sitter som en smäck på min PenF

Och funkar som porträttglugg (här Barbro Ingvaldsson),

likväl som objektiv för vyer och gatusituationer.

Så, 17mm'sgluggen kommer att få sitta på nu ett tag. 

På återseende//Göran