Utseende är inte allt. Men väldigt mycket.

Egentligen ska det väl inte spela någon roll hur saker ser ut. Huvudsaken borde vara att de fungerar som de ska. Designen skulle i så fall inskränka sig till att göra handhavandet lättare, möjliggöra ergonomin så att säga.

Men det räcker inte. Det verkar finnas ett behov av estetik också hos oss människor, ett behov av formgivning som tilltalar oss, där former och linjer harmonierar och blir en fröjd för ögat, snarare än att bara vara ändamålsenligt. Samtidigt får inte utseendet premieras på bekostnad av användningen.

Ibland verkar det som om man var bättre på det här förr, dvs att formge saker och ting på ett för ögat tilltalande vis, jämfört med modern design av samma saker. Tidigare synes det finnas ett egenvärde i skönhet, medan jag har känslan av att modern design ofta mer tydligt skippar skönheten till förfång för ändamålsenlighet.

Ta till exempel äldre båtar, särskilt segelbåtar, med sina smäckra skrov som plöjer genom vattnet, harmoniska linjer som ger intryck av fart och kraft, eller bilar, när man började bygga bilar som bilar, dvs inte bara motoriserade kärror, exempelvis och särskilt äldre sportbilar.

Det här gäller kameror också. De allra tidigaste kamerorna var ju designmässiga monster, stora fyrkantiga trälådor som släpades runt. Efterhand som teknologin utvecklades blev de mindre och snyggare. Bland kameror från årtiondena runt 1960, 70- och 80-talen finns, i mina ögon, några av de vackraste/snyggaste kamerorna som tillverkats. I och med digitaliseringsvågen hittar vi igen stora, klumpiga och fula kameror, om än ergonomiska och användningsvänliga. Till slut har kameratillverkarna nu igen tydligen funderat över design i samband med ergonomi, och i och med att man nu i många fall hänger sig åt nån slags retrolook har man i några fall träffat väldigt rätt med hur kameror kan se ut (vackra men ändå ändamålsenliga).

Min nya kamera, Olympus Pen F, tillhör de nya kameror där retrolooken träffat helt rätt. Den är i mina ögon (och uppenbarligen många andras) precis det man vill ha; formmässigt vacker med harmoniska linjer, men ändå ergonomiskt helt OK, med en go’ känsla i hanterandet, hur den känns i händerna etc.  

Och utseendet och känslan är inte helt oviktigt. Nåt man tycker om, som upplevs positivt och känns rätt, är tilltalande både för ögonen och taktilt, är grejor som man använder oftare och använder med större tillfredsställelse. Och då blir resultatet bättre. Sen är ju smaken delad, förstås.

Jag har börjat använda min nya Pen F, och hittar egentligen inga fel. Den känns bra hanteringsmässigt, funkar bra med nya objektivet liksom med mina gamla, är väldigt snabb i fokuseringen och tillräckligt bra ur alla andra synpunkter för att jag inte ska bli irriterad på något. Och så är den ju så snygg, så den inte minst ur den aspekten blir lätt att använda. Storleken är perfekt, den går inte ner i byxfickan, men den känns rejäl utan att bli klumpig och för tung. Och den matchar de flesta objektiv jag har, även om det kommer att sitta de mer behändiga fasta gluggarna på den för det mesta.

Så den kommer att bli ett välkommet komplement till mina övriga kameror, min vardagskamera så att säga.

Här några testbilder, med mZuiko 25mm/1,8. Ta dem för vad de är. Jag har använt Monoinställningen, så att det är (svartvita) jpegbilder i stort sett direkt ut ur kameran (för vad det kan vara värt).

Förstora - det lönar sig!

Nästan förbluffande detaljrikedom. 

Jag kommer säkert att komma med mer synpunkter på den nya kameran. På återseende tills dess//Göran

Lo and Behold! Min nya Pen F funkade på Tårtan också

Det är roligt med nya grejor. Idag fick min nyinköpta Olympus Pen F sin premiär (för mig) på Tårtan. Då räknar jag inte smygpremiären när jag packat upp den igår kväll, med cirka 40 bilder på inredningen i köket...

Men det funkade. Bilderna blev som vanligt i stort sett. Och det var som vanligt trångt och trivsamt runt borden, diskussionens vågor böljade fram och tillbaka och ytterligare en Tårtaneftermiddag kunde läggas till handlingarna. 

Inga svartvita bilder. Gillar färgrenderingen i jpeg, rätt ut ur kameran. Och eftersom det var en nyhet på bordet ville alla klämma på den, så till och undertecknad kom med på ett hörn. 

Men allmänt så känns den väldigt bra att jobba med. Gillar kombinationen med Olympus 25mm/1,8, hyfsat snabbt och responsibelt, tillräcklig skärpa, givet jag hittar fokus, och en brännvidd jag känner mig bekväm med.

På återseende//Göran 

PS. Uttrycket Lo and Behold sågs först i hjältedikten Beowulf från 700-talet och innebär en situation, som trots att det kan finnas ett överaskningsmoment resultatet ändå var mer eller mindre väntat...

Nej, det blev ingen Leica. Och vem behöver egentligen en Leica?

Eller: ”An offer you can’t refuse!”

Egentligen sitter jag nöjd med min kamerapark. Med detta sagt har jag ändå av och till, ända sedan den kom ut för 2 (3?) år sedan, sneglat på Olympus Pen F. Den är ju så vacker, så stilren med så tydliga drag av sin föregångare som kom ut på 1960-talet. Jag har till och med varit och klämt på den.

Men, hittills har rönnbären varit lite sura, jag har förstått via tester och Youtube att den inte är den guds gåva till mänskligheten (fotograferna) som den ser ut att vara; då den fått både plus- och minuspoäng har jag fäst mig vid det negativa, som menysystemet, lite allmänt småtjat om knappar och dess placering, det lite opålitliga AF-systemet, särskilt Följande Autofokus etc. Och så sitter sökaren på fel ställe, för mig som är vänsterögd. Och den är - har hittills varit - för dyr.

Men den är ju så vacker, att jag inte kunnat släppa den. Och när jag tänkt efter så är ju alla de här negativa faktorerna egentligen bara tjafs. Det är en bra kamera, och det som är dåligt, är ju inte riktigt ”dåligt” bara för att några tycker så. Kanske mindre bra för dem, men kanske inte för andra, eller för mig, exempelvis.

Jag videofilmar sällan, så det gör inget att det ”bara” är HD och inte 4K, att den inte är vädertätad för snöstorm och hällregn gör mig inget heller, jag är aldrig ute och fotograferar då. Och det där med sökarens placering är en bagatell. AF är för mig tillräckligt bra, och det kan man komma runt, med lite gammaldags fotograferingsteknik.

Och vilken kamera har inte sina brister? Jag tycker mig se både plus och minuskolumner vid varje test, av alla kameror, och ändå använder folk dem, och fotograferar med dem och tycker att det funkar.

Men så läser jag Köp-och Säljannonserna lite då och då, och där var den. Visserligen begagnad, men i mint condition, som ny utom priset som var direkt relevant jämfört med en riktigt ny. Och då kunde jag inte låta bli.

 Så nu har jag en ny (om än begagnad) vardagskamera att växla med min EM10 mkII. Det känns väldigt bra, men jag ska ut och fotografera med den så får vi se.

Så, på återseende//Göran

PS. Jag har aldrig på allvar övervägt Leica, men ändå...

En vinterpromenad i närområdet

Fint väder, en del snö, lite puderaktig så där och fortfarande ganska orörd och vit. Så jag tog en liten promenad runt kvarteret. Utan kamera, tänkte jag skulle bara titta och möjligen samla på mig intryck för kommande fotografering. 

Det här är ett vanligt villaområde, eller vanligt - där det ligger har tidigare varit ett sommarhusområde, med uppväxta träd och buskar och eftersom landskapet är ganska kuperat finns det en hel del allmänningar mellan husen. 

Utan kamera, ja; men jag hade ju mobilen med mig, och även om jag är ovan att använda den, den är lite bökig och den inte känns  som en "riktig" kamera (även om jag vet att det är en riktig kamera), så tog jag ändå fram den. Och blev som vanligt lite förvånad över hur bra den presterade. 

Jag körde någon eller några genom Snapseed, men det blev lite bökigt, så man kan betrakta alla bilderna som mer eller mindre direkt ut ur kameran. 

På återseende//Göran

Fria Fotografer - vernissage på Kulturhuset i Stockholm

Ibland händer det att jag lämnar min trygga förort och går ut på stadens gator som en vanlig man. Men det måste finnas en god anledning. En sådan anledning fick jag idag, en inbjudan eller snarare ett tips om vernissage på fotoutställningen Fria Fotografer. 

Det är tredje året som Kulturhuset anordnar den här utställningen, och konceptet är enkelt: Först till kvarn får vara med! Oavsett om man är amatör, hobbyfotograf eller proffs. 

Det borgar för variation, både motivmässigt och kvalitetsmässigt, även om faktiskt kvaliteten ändå var genomgående ganska hög. Några kända och etablerade fotografer hittade jag, liksom några som jag känner eller känner igen, men också flera som var helt nya för mig. Sen som alltid - i mina ögon - några direkta guldkorn men också sådant som lämnade mig ganska likgiltig, som sig bör. Man  varken kan eller behöver tycka om allt.

Det var mycket folk, och naturligtvis träffade jag flera bekanta från fotovärlden. Och förstås ett ypperligt tillfälle att själv fotografera. 

Solen sken, eller det hade snarare varit en klar och solig dag när vi kom dit tidig eftermiddag. Vi klev emellertid ut i dimma och relativt mörker, där konturer och färger suddades ut.

Allt som allt en väldigt trevlig utställning. Det är roligt att se att det finns så många som fotograferar som verkligen är bra på det de gör och som av allt att döma är seriösa i sitt fotograferande. Så det var värt stadsresan!

På återseende//Göran