Ska man alltid fotografera och visa allt?

OBS: Detta är mina personliga synpunkter och reflektioner. Jag värderar inte här hur andra tänker och agerar, eller har synpunkter på hur andra gör. Det jag ger uttryck för är mina egna funderingar, mitt eget ställningstagande, mina reflektioner i min egen situation.

Jag minns en scen i filmen (och boken) The Hidden War – The Bang Bang Club som handlar om ett gäng unga fotografer i Sydafrika de sista blodiga åren runt apartheidepokens fall; en av fotograferna, Greg Marinovich, besökte en familj i en kåkstad, vars son just hade blivit skjuten och låg inne i ett rum, och Marinovich’s och hans flickväns våndor då han skulle fotografera pojkens lik, hur de flyttade på ljuset som hon skulle hålla, hur de letade vinklar i det lilla mörka rummet med den döde pojken och hur jobbigt allt var, medan familjen satt utanför och sörjde.

Och jag tänker på bilder jag sett i gatufotosammanhang, med utsatta personer i jobbiga situationer.

Det är svårt att fotografera människor i utsatta lägen, särskilt med döden närvarande och kanske särskilt i familjen. Ska man fotografera? Vill man fotografera och varför i så fall? 

Annars och normalt fotar man ju för att det är bra motiv och för minnenas skull, man vill gå tillbaka till bilden och komma ihåg situationen. Men hur kul är det att se människor i utsatta situationer, förnedrade och bortgjorda? Hur mycket vill man dokumentera sin egen sorg? Sin och sina anhörigas smärta? Och visa det på internet?

Jag kan tänka mig att det möjligen skulle vara lättare om man har ett uppdrag, inte är känslomässigt själv engagerad – även om det kan bli jobbigt nog, vilket scenen jag berättade om ovan illustrerar och som alla krigs- och katastroffotografer säkert kan vittna om. Men Marinovich hade en mission att dokumentera och berätta för omvärlden vad som hände i Sydafrika.

Samtidigt är det omvälvande händelser det handlar om, och som sådana kanske värt att dokumentera(?). Det blir ju gripande bilder, fyllda med känslor om än det handlar om sorg och smärta, samtidigt som att fotografera och dokumentera kan bli ett skydd, ett filter. Man sätter kameran emellan sig och det hemska och kanske, kanske blir det lättare då att uthärda… Frågan är bara om det blir bilder man vill minnas, bilder man går tillbaka till för att återväcka situationen och känslorna. Och risken finns att man fjärmar sig från själva saken, sina egna känslor.

De sociala medierna låter oss, om vi vill, bli väldigt personliga och nå ut till så många med våra egna berättelser och våra egna känslor på detaljnivå som det aldrig var tal om tidigare. Men lika väl som vi kan nå så många med glada och positiva detaljer i våra liv kan vi också torgföra vår smärta, vår vånda och våra kriser på ett sätt som vi aldrig kunde eller kanske ens ville förut. Trenden verkar vara att oförbehållsamt visa allt man är med om, vilket kan vara värt en egen diskussion.

Jag har ställts inför en sådan situation, där mitt liv på bråkdelen av en sekund ställdes helt upp och ner och på sin ända; då jag har stått på sjukhuset och i bårhuset och varit helt oförmögen att fotografera, något som jag alltid gör annars. Här var det för mig helt otänkbart. De bilderna, de känslorna bär jag med mig ändå, hela tiden, sedan dess. Och de vill jag egentligen inte heller dela, utom möjligen med mina närmaste. Även om det blir lättare med tiden, även smärta och sorg blir vardag, om än hela tiden med.

Som alltid handlar det om ett personligt ställningstagande. Och kanske det finns någon tröst i att berätta för världen, att dela sin smärta, få trösterika ord tillbaka, samtidigt som andra vill vara med återhållsamma, mer privata. Vi är olika även här.

På återseende//Göran

Om det här med att blogga, visa bilder och få kommentarer/kommentera

Vi som fotograferar vill ju visa våra bilder.  Om ingen tittar på dem fotograferar vi som i ett vakuum. Om ingen tittar på bilderna finns de ju inte.

Numera, i det digitala tidevarvet har vi en mängd arenor att låta andra ta del av vad vi åstadkommer med våra kameror. Så vi mer eller mindre översvämmas av bilder, varje gång vi sätter på datorn eller tittar i våra mobiltelefoner (förutsatt att det är en smartphone…). Och då är det lätt att drunkna.

Men vi vill inte bara visa bilderna, vi vill ju ha återkoppling (=beröm) också. Ett sätt att få det är att rikta bilderna mot en specifik publik. På Facebook och andra sociala medier är det lätt att bilderna bara försvinner ut i cyberrymden.  Även om vi lägger ut bilderna i särskilda grupper som exempelvis här på Fotosidan har de en tendens att försvinna i mängden. Och publiken - som ju är vi själva också – har redan drunknat i alla bilder, och det finns ingen energi eller ork eller intresse kvar att fundera över enskild bild, reflektera och komma med nån vettig och genomtänkt kommentar.

Ett sätt att ytterligare avgränsa eller tydliggöra målpubliken är att blogga, som här på Fotosidan. Bilden blir del av något större, ofta en text, en berättelse om något, eller bara synpunkter och reflektioner som ackompanjeras av en bild. Just kombinationen text och bild tycker jag är bloggens signum. Bara själva bilden kan vara intressant i sig, men vill man ha återkoppling på bilder är det bättre att lägga ut dem i de bildfora som finns.

Fast sen har vi problemet med överflödet igen. Även i sådana här relativt små och avgränsade sammanhang som bloggvärlden här på Fotosidan är, flyter det in ganska många inlägg.

Jag måste ärligt säga, att hur intresserad jag än är inte orkar läsa alla bloggar. Än mindre klarar jag att ägna så mycket tid att jag kan ge en vettig, genomtänkt och snärtig kommentar på alla de som jag läser. Och kan jag inte det låter jag bli att kommentera. Även fast jag läst dem. Och försöker.

Det är klart att det är roligt att få kommentarer. Det betyder ju att jag finns. Samtidigt ser jag hur många som ändå läst min blogg. Och det räcker en god stund. Bloggen är i mycket för min egen skull, att visa mina bilder, ge uttryck för tankar och skriva nånting om dem eller om något som intresserar mig.

Så det här med kommentarer är möjligen lite överskattat, i mina ögon.

På återseende//Göran

PS: Kunde inte låta bli en selfie, härtill inspirerad av andra bloggare...

Trädgårdsfärger

Nu är det inte längre någon tvekan om att hösten har kommit. Höstfärgerna är på gång, tydligt på kornellbuskens blad, och snart får stammarna sin intensivt röda vinterfärg. Blommorna i övrigt kämpar tappert på, men får ge sig undan för undan. Det för hösten så typiska bedrägligt vackra vädret tittar fram, solen skiner visserligen, men biter i skuggan och vinden, och luften känns krispig och klar. Och snart blommar höstsilveraxen. 

Det är gott, visst är det, men jag måste ärligt säga att jag saknar värmen, känslan av att kunna gå ut på kvällen i bara T-shirt och shorts är oöverträffad.

Och några äpplen högst upp blev kvar. De får sitta där tills de ramlar ner, jag når dem ändå inte. Förhoppningsvis kan de bli alternativ mat till rådjuren, så kanske de låter bli andra blommor och buskar. Frysen och kylen är dessutom full med äpplemos och egengjord äpplejuice. 

På återseende//Göran

Å alla som fruktade att systemkameran var död till förfång för mobilen...

Det verkar verkligen inte så, enligt en synnerligen ovetenskaplig undersökning jag gjort. 

Fick alltså anledning att kolla in Stadshuset i Stockholm idag. Jag känner mig ofta som turist när jag åker till stan - som den förortsbo jag är - och här fick jag blanda mig med alla övriga turister, från alla världens hörn. som det verkade. Min kör genomförde en flashmob, där det först var meningen att vi skulle blanda oss med turisterna och liksom försöka smälta in för att sedan successivt dra igång med sjungandet. Jag tror jag smälte in bättre än många andra, där jag flanerade omkring med min kamera i näven, likt alla andra besökare. För alla fotograferade. Hela tiden, och jag är övertygad om att det finns en stor mängd Stadshus nu på minneskort och hårddiskar runt om i världen. 

Stadshuset verkar vara en turistmagnet och stundtals var det fullt på på den öppna platsen och inne på Borgargården. Många verkade komma från olika ställen i Asien, och alla hade kameror. Visst fotograferades med mobilen, och selfiepinnar var legio, men förvånansvärt många, jag skulle nog säga den övervägande delen, gick omkring med systemkameror runt halsen eller i näven, stora klunsar med lika stora objektiv. Och man fotograferade byggnaderna, och vattnet som glittrade i solen på Riddarfjärden, men man fotograferade också varandra, i grupp, poserande etc. 

Och solen sken, vattnet glittrade och Stockholm visade upp sig från sin bästa sida, även om det bet lite i höstvindarna. 

Och det blev igen lite kul att leka turist i sin egen stad.

På återseende//Göran

Flashmob

En flashmob blixtdemonstration, är när en grupp människor plötsligt samlas på en offentlig plats, och där gör någonting oväntat en kort period och sedan skingras direkt efter. (Wikipedia)

Idag var jag med i en flashmob. Min kör, The Entertainmen  plus vår systerkör i barbershopfamiljen, Rönninge Show Chorus, genomförde en flashmob som del i ett gig (jag tror det var amerikanska turister som fått resan pga goda säljresultat...) vid Stadshuset i Stockholm. 

Vi sjöng upp lite i smyg i ett hörn nere vid vattnet, till andra turisters stora förtjusning, och gick sedan och beblandade oss med alla andra turister som svärmade på den stora öppna platsen och på Borgargården. Plötsligt hördes Euphoria klinga fram från ett hörn, och successivt drog vi ihop oss och stämde in. Turisterna jublade, inte bara vår målgrupp, som sedan fick höra några av de svenskaste sånger som finns; Sommarpsalm (En vänlig grönska) och Bellman - Bort Allt Vad Oro. 

Alltid lika roligt med oväntad underhållning verkar det som. Och vi hade minst lika roligt. 

På återseende//Göran