Lyckan att bli publicerad

Vi är ett gäng grabbar (då), eller numera alltså snarare gubbar, som åkt tillsammans på en veckas fiske (flugfiske) varje år sedan 1973! Vi har fiskat mestadels i Sverige, i fjällen, i de fjällnära strömmarna och sjöarna norröver, men vi har också fiskat ganska mycket i USA; i Yellowstone, Glaciers nationalpark,  och i Addirondacksbergen bl a. Vi har några favoritställen som vi återkommer till och ett av dem är Vojmån, norr om Vilhelmina. När vi är i de trakterna har vi brukat husera på Järjagården, en blandning mellan bygdegård, värdshus och vandrarhem i en liten by bredvid ån. Vi har där alltid mötts av en oändlig vänlighet, underbar service och god mat.

Järjagården fick några av mina bilder från fisket att använda på sin hemsida, och en av dem har nu hamnat i den stora fiskeguiden, också kallad Fiskebibeln, där nästan alla Sveriges fiskevatten finns beskrivna. 

Lite lustigt faktiskt, det här med att se en av sina bilder i en allmän publikation, en märklig känsla, med inslag av stolthet och glädje. 

"Fiskebibeln" ges ut av ett mediaföretag, Compass Media, som b land annat ger ut olika publikationer till olika målgrupper för att locka turister till olika ställen i Sverige. De hade alltså hittat min bild på Järjagårdens hemsida.

Och så här blev bilden. Bildkvalitet i övrigt åt sidan; vad den visar är en stor och fin harr, flugfiskad i Vojmån, och glädjen hos fångstmannen går väl inte att ta miste på. 

Så nu vet ni vart man kan åka för att få fina fiskar. Årets resa går (tillbaka) till Tjounajokk uppe i Kaitumälvens tillflöden. Ett underbart ställe, med möjlighet till grov harr och öring. 

På återseende//Göran

Normalobjektiv för gatufoto

Ett normalobjektiv har brännvidden ungefär lika med diagonalen på den bild som projiceras på sensorn (eller negativet), vilket relativt FF-formatet (24x36) skulle motsvara 43 mm. En bild tagen med normalobjektiv anses motsvara det aktiva synfältet för det mänskliga ögat, dvs ge en bild med ett slags naturligt perspektiv.

Brännvidden 50 mm blev vanlig som normalobjektiv från början, på bl a Leica, av tekniska skäl; det var på den tiden tydligen lättare att konstruera objektiv med optimal skärpa med lite längre brännvidder.

Objektiv för gatufoto är av hävd normalobjektiv, eller kanske snarare något vidvinkligare. 35 mm är en klassisk standard för gatufoto, som inkluderar mer i bilden. Och att det är fast brännvidd förstås som gäller.

Så nu har jag skaffat ett klassiskt gatufotoobjektiv, ett Olympus 17mm F1,8 som alltså motsvarar 35 mm brännvidd (egentligen 34 mm – 2x cropfaktor relativt FF-formatet).

Jag passade på att pröva det nyligen när min kör hade avslutskonsert för terminen med efterföljande korvgrillning, med nästan lite gatufotomiljö, eller kanske snarare mingelfotografering.

Lite mer vidvinkel än jag är van vid, men litet och behändigt och faktiskt väldig skarpt. Olympus har en smart anordning för omställning till manuellt fokus, en liten ring som man drar tillbaka, där man också ser värden för skärpedjup vid given bländare, precis som på äldre objektiv från den analoga tiden, vilket gör det lättare att ställa in hyperfokalavstånd. Och det passar väldigt bra, inte minst utseendemässigt på min Olympus OM-D E-M10mkII. Och efter ett tag kändes bildvinkeln mer naturlig, jag vande mig vid att se och få med lite mer i bilden. Och man kan ju zooma med fötterna.

En gästande tjejkvartett under uppvärmning.

Möjligen finns risk att det här objektivet ersätter min tidigare favorit, Panasonic Leica 25 mm/1,4, i alla all som gatufotoobejktiv.

På återseende//Göran

Fotografi eller fotografisk bild? Tankar relativt en aktuell utnämning.

Erik Johanssons utnämning till Årets Naturfotograf har skapat minst sagt upprörda känslor. Diskussion går som jag ser det i minst tre olika spår.

1. Synpunker på Naturvårdsverkets kompetens, närmast rättighet att göra den bedömning de gjort

2. Diskussionen om vad som egentligen är naturfotografi och vem som ska få kalla sig naturfotograf

3. Frågan om vad som egentligen är fotografi, om Erik Johanssons bilder kan få räknas att vara fotografi över huvud taget. 

I detta är debatten i övrigt kryddad med personangrepp, rent pejorativa slag under bältet, analys av samhällets söndring och sönderfall samt ironi och sarkasm över griniga gubbar etc etc., förutom ytterligare andra frågor som inte alls har med debatten att göra – alltså en vanlig diskussion på nätet.

Frågan om vad som är fotografi är i sig intressant. Grunden är alltså att fotografi är att avbilda verkligheten genom att fånga ljus på ljuskänsligt material. Men sen följer frågan, eller flera frågor; hur den här avbildningen presenteras, alltså bilden. Är det processen som är fotografi, att fotografera, eller är det den slutliga bilden som är (ett) fotografi? Och spelar det då någon roll hur presentationen sker? Exempel; man kan använda olika medium att presentera den fotografiska bilden på (papper, metall, glas, plast, trä etc etc), man kan lägga ihop två eller flera fotografiska bilder på olika sätt etc. Frågan om fotomontage är fotografi blir ju också aktuell här.

En annan fråga är om ett fotografi måste bestå av endast en ursprungsbild? Om bilden visar ett naturobjekt, en bild av en strand till exempel, med land, hav och himmel, där de olika ingående komponenterna är fotograferade vid olika tillfällen och på olika ställen – är den slutliga bilden då fortfarande ett fotografi? För det är ju lite så som Erik Johansson arbetar, låt vara att resultatet inte blir vad man förväntat sig.

Erik Johanssons bilder består av bilder som är fotograferade med kamera, dvs avbildning av verkligheten via ett ljuskänsligt medium. Om det råder det inga tvivel. Det är av allt att döma sättet dessa bilder, eller fotografier, är presenterade på som uppenbarligen är problemet. De är ihopmonterade i datorn, så att de bildar en slutlig bild. Den bilden är annorlunda, den är inte vad man förväntar sig och den ställer alla regler om perception och perspektiv på ända. Men det är fortfarande fotografier, fotografiska bilder, dvs avbildningar av en verklighet i grunden. Det är presentationen som är annorlunda.

Så länge det slutliga resultatet är ett resultat av en eller flera bilder som från början fyller kraven på att vara fotografi, dvs avbildningar av verkligheten genom att ljus fångas på ett ljuskänsligt medium, är också det slutliga resultat i min bok fotografi om än i en vidare mening, en fotografisk bild. Möjligen kan det finnas någon tveksamhet i om det är ett fotografi i en snävare bemärkelse, dvs en exponering=en bild – det kan finnas skäl att skilja de begreppen här.

Har det här någon betydelse då? Ja, i vissa fall. I exempelvis fototävlingar kan man ju reglera det här med fotografi med regler, definitioner och (krav avseende) bildbehandling. Naturvårdsverket får ju emellertid göra hur de vill och ge utmärkelser till vem de vill. Men det finns alltid utrymme för fortsatt diskussion. 

En exponering, en bild, varsamt behandlad i Lr. 

På återseende//Göran

Den fotografiska diskussionen - finns den?

Det verkar finna hög grad av konservatism och stelbenthet hos många som fotograferar. Det verkar väldigt svårt att bara ta bilder och acceptera mångfald, det verkar som det finns ett omättligt behov av att stängsla in, gränsa av och kategorisera. Regler formas för olika sorters fotografering, och gud nåde den som försöker stoppa in något som inte passar, eller försöka gå utan för ramarna.

Det som borde finnas i det här med att fotografera, nämligen fantasi, kreativitet och sprudlande idéer kvävs i gränser och ramar. Trångsynta diskussioner uppstår där man till leda snarare diskuterar om bilden fyller kriterierna för de uppställda ramarna och reglerna istället för att diskutera om bilden och bildens innehåll och kvaliteter i övrigt.

Visst kan det vara viktigt och utvecklande att ibland begränsa, att utforska möjligheterna inom givna ramar, men det blir lätt dogmatiskt och missionerande – allt annat blir ”fel”!

Och visst kan exempelvis diskussionen om skillnaden mellan att ta en bild och göra en bild vara intressant, liksom när ett fotografi upphör att vara fotografi för att bli en bild som är resultatet av behandling och manipulering – diskussioner om fotografi, fotograferande och allt som hör till är alltid intressant och givande - men då det leder till fördömelse och förkastelse är jag inte med längre.

Diskussionen är nu i allra högsta grad aktuell i samband med att Erik Johansson fick pris som Årets Naturfotograf med sina skruvade, fantasifulla bilder, som spränger många ramar när det gäller inte minst betraktelse och varseblivning. Och där handlar diskussionen mindre om den fotografiska diskursen än om ”vänskapskorruptioner”, ”ett Sverige i sönderfall”, ”griniga gubbar”, ifrågasättande av kompetens (speciellt hos de som tycker annorlunda), avsteg från regelboken  etc etc. Den ”Fotografiska Diskussionen” får mindre plats.

För mig handlar det inte om en tävling, de är en utmärkelse. Utmärkelsen är resultatet av ett tyckande. Och utmärkelsen handlade inte om Årets Naturfotografi, utan om årets naturfotograf. Är då Erik Johansson naturfotograf? Tja, det är ju otvetydigt så att han fotograferar naturen och naturmotiv. Det är ju vad han gör med bilden sedan som blir intressant. Är det då fotografi? Ja, rent tekniskt kommer man ju inte undan att bilden består av fotografi, men visst, det tål att diskuteras, precis som det här med fotografi - konst. Manipulationen då? Bildbehandling har alltid varit del av fotograferandet; framkallning och tekniker i mörkrummet såväl som i datorn. Det är bilden som är viktigast, dvs resultatet av bildbehandlingen, egentligen inte hur det gått till. Och verkligheten finns inte, inte som generellt fenomen. Vi har alla vår egen verklighet.

Hos mig själv blir jag frustrerad av att min kreativitet och fantasi inte når så långt jag skulle vilja, det är svårt att gå utanför ramarna. Så fantisfulla och kreativa bilder tilltalar mig, och igen, det är bilden som räknas. Men vi får alla försöka, och med det göra så gott vi kan.

Inte så kreativt, inte ens särskilt fantasifullt. Och ingen egentlig koppling till bloggtexten, Men ändå roligt. 

På återseende//Göran

Trädgårds (och foto) tankar

Trädgården är ett ständigt pågående projekt. Och gott så! Den lever ett självständigt liv och det enda jag egentligen kan göra med mina spadar och händer är att varsamt försöka styra den något. Samtidigt kräver den uppmärksamhet, att man tittar till den då och då, för gör man inte det antingen lägger den ner eller ger sig iväg åt totalt oönskat håll.

Jag har skrivit om och visat bilder från trädgården förut. För det är så att min inre trädgårdsmästarte kommer fram mer och mer, särskilt nu när jag har mer tid att vara med den och sköta om den. Och utan att det känns som en plikt, nu är det bara nöje.

Det här med att ha mer tid är en välsignelse. Jag jobbar i min egen takt, och tycker att jag jobbar långsammare och mindre effektivt. Samtidigt märker jag att jag får lika mycket gjort som tidigare, när jag stretade på i min begränsade tid.

Samtidigt blir trädgården, förutom att vara en oas i livet, ett ställe för eftertanke och begrundan och en kall pilsner när det är varmt ute, självklart fotomotiv. Möjligheterna är snart sagt obegränsade.

Mitt nyaste projekt i trädgården är ett stenparti. Det började med dels en gammal terrassering, rester efter en tidigare trädgård där vårt hus är byggt, som liksom slutade blint, och dels en jättedaggkåpa. Daggkåpan tog över hela perennrabatten och behövde en ny plats, en egen plats. Jag såg en möjlighet att använda den gamla terrasseringen, hittade en skreva, men såg också fler skrevor, och om jag lade dit en sten blev det fler. Så, eftersom jag också hade en hög med olika stora stenar liggande var stenpartiet som idé självklart. Det är mycket jobb, men belönande. Och det blir aldrig färdigt.

Nu väntar jag bara på att mina små växter ska växa och breda ut sig så där som de gör när man ser stenpartier.

Samtidigt får man inte glömma att fotografera, dokumentera och komma ihåg, men också ta bilder ändå. Här prövade jag ett nytt fält för min nya vidvinkel, strax innan komplettering - det ser aldrig ut att behövas mycket växter på de små jordplättarna, men det gör det! Sen när de nya växterna var nere i jorden hade solen och ljuset försvunnit. 

Man lär sig mycket. Nu handlar om typiska stenpartiväxter, där jag förutom alla nävor också smugit med lite timjan och malört. Nåt nyttigt ska väl också vara med. 

På återseende//Göran