En slags ketchupeffekt

Det började en dag när jag behövde använda majonnäs och inte hade någon hemma. När jag fann att det gick att göra själv, och att det blev mycket godare, förutom att jag slapp alla tillsatser, hade någonting kommit i rullning….

Mänskligheten är möjligen uppdelad i minst två läger; vi som tycker om ketchup, och de andra. Själv anser jag ketchup vara en utmärkt krydda och sås i maten och matlagningen, och kan väl betrakta mig som en smula oortodox i det avseendet. Det är alltså inte bara varmkorv och hamburgare det gäller.

Jag har nästan alltid varit road av matlagning. Sedan länge har jag också brytt mig i vad jag äter, och köper, sett inte minst till tillsatser, ursprung etc.

Om nu majonnäs var så enkelt att göra, och man då fick en produkt som man hade full koll på, skulle det inte gå att göra med ketchup? Egentligen vet man ju inte vad som ingår där, det vore kul att veta, och hur svårt kan det vara, egentligen?

En snabb titt på nätet gav, naturligtvis oräkneliga svar och möjligheter. Men, i stort var det inte så svårt, grundingredienserna visade sig föga förvånande vara tomater, ättika eller vinäger, socker och kryddor.

Så nu har jag gjort egen ketchup. Det var inte svårt, men en smula omständligt, och med tanke på att Heinz faktiskt också smakar ganska gott är jag inte helt säker på att det alltid blir hemlagat hädanefter.

Det här är vad som behövs.

Det fick koka ganska länge, för att få ihop smakerna och få rätt konsistens.

Och så här blev det. Magiskt gott! Färgen skiljer sig från köpeketchup, vilket i alla fall får mig att fundera en smula...

Att sen min fru tyckte att det var matmissbruk att koka ner tomaterna till ketchup är en annan sak. Hon gillade produkten ändå. 

På återseende//Göran

Att ta bilder på en höft, sådär

Gatufoto är alltid på tapeten. Jag vet ingen annan fotogenre som är så diskuterad. Inte minst har, med rätta, ifrågasatts vad som egentligen är gatufoto. Även kvaliteten på gatufotobilder har, också med grad av ackuratess ifrågasatts, tänk bara på alla ryggbilder man ser. Men alla vill ju bli gatufotografer.

I diskussionen kommer också det här med höftskott in. Får man skjuta från höften egentligen? Ska man inte vara ärlig och tydlig med vad man gör? Kränker man inte motiven om man tar bilder som de inte märker att man tar? Och vad säger datainspektionen, eller myndigheterna?

Nu visar det sig - från vanligtvis välunderrättat håll -  att man till och med kan ta höftskott med gamla analoga Leicakameror. Frågan är emellertid om inte de moderna kamerorna med vikbar skärm är ännu bättre. Med dem är det lätt att flippa ut skärmen, hålla kamerorna vid sidan, i höfthöjd och diskret titta ner på skärmen för att komponera bilden. Och ingen märker vad man gör, knappt ens man själv.  Och man kan fånga ögonblicket. Det gäller bara att komma ifrån den här känslan som också varit anledning till uppdelning i olika läger; kan man fotografera utan att titta i sökaren, och är det egentligen inte töntigt att fotografera via skärmen (ni känner till hur diskussionen går där). 

Jag har faktiskt använt mig av metoden att smygfotografera med den utvikbara skärmen, inte ofta, men i speciella situationer. På kasinolokalerna i Las Vegas är det egentligen förbjudet att fotografera. Men, när jag var där och bodde på MGM Grand, där stor del av lobbyn är ett magnifikt kasino, kunde jag bara inte låta bli. Frågorna som hopar sig här är, förutom det moraliska att bryta mot förbud, om bilder inne i ett hotell, kan betraktas som gatufoto.

En annan synpunkt på de här bilderna relativt om de kan kallas för gatufoto är ju också att de är tagna från eller under en resa, då jag hade semester, så i någon mån är de ju också semesterbilder. Fast det var ju höftskott vi diskuterade nu...

På återseende//Göran