Den sämsta kameran är den man har med sig men inte fungerar
På min vanliga skogspromenad igår blev jag varse ett väldigt oväsen i buskarna; det skreks och tjattrades och kvittrades. Jag stannade och tittade närmare, och såg en nötskrika som hade fått tag på en talgoxe och höll på att hacka på och i den stackars fågeln. Runt omkring en hel svärm med andra talgoxar, som flög fram och tillbaka och försökte störa nötskrikan, dock utan framgång. Till slut tog nötskrikan sitt offer i näbben och flög iväg, först till en närbelägen grenklyka för att ägna sig lite närmare åt sitt offer, som nu hade blivit en måltid, sedan flög han helt enkelt bara iväg, bort.
Jag såg det här på nära håll, och tänkte att det var tur att jag i alla fall hade med med mobilen, i alla fall någon slags kamera - oftast går jag sådana här promenader med stavar, stavgång, och har inte med mig ordinarie utrustning - som kunde användas i detta. Men jag blev stående där med mobilen, tryckte och tryckte på avtryckarknappen på skärmen, dock utan att något hände. Den fungerade helt enkelt inte. Till slut fick jag en bild, men då var allt över sedan länge.
Det var oerhört frustrerande. Det hade varit på sitt sätt trevligt att kunna fånga skeendet, och känslan av att stå där och trycka utan att nånting händer var direkt retsamt. Men, jag blev också tagen av situationen som sådan, naturen är ju grym och går inte att hantera enligt människornas moraliska måttstockar fast ibland svårt att riktigt acceptera det, men det var samtidigt en häftig upplevelse, att se sådant här hända så nära och oförblommerat.
Så, inga bilder på den här situationen. Frågan är om jag ska ha med den vanliga kameran i fortsättningen, men alltså svårt att kombinera med stavgång. Eller kanske man inte alltid måste fotografera?
Så den här bilden, från Namibia för några år sedan får symbolisera naturens obeveklighet. Gamarna, som sitter och väntar på att det ska bli deras tur.
På återseende//Göran
/Stephan
Ha det//GöranR
Ha det så bra!
Hälsningar//GöranR