Det är bättre nu.

Det är ju skid-VM på gång, i Falun. Och jag fastnade framför TV'n och sprintstafetterna. Vi tenderar ju att ta sådan här underhållning för given, men det är betydligt lättare att se skidor på TV nu än när jag var liten.

Jag är uppväxt med Sixten Jernberg och Assar Rönnlund och grabbarna. När de exempelvis körde 3-milen och 5-milen satt man och tittade på ett tomt skidspår länge och länge,tills det till slut kom en skidåkare och körde förbi, och sedan var det tomt igen tills nästa dök upp. Mellantider och placering underloppet var det inte heller jättekoll på, om jag minns rätt. Men det var intressant ändå, och man satt som klistrad. 

Det har hänt mycket sedan dess. Det finns flera skidstilar och en mängd olika nya grenar och stafetter; klassiskt kontra fristil, sprint kontra distans bara för att ta några exempel. Och man åker kortare slingor, skidåkarna syns oftare och under hela banan, det är järnkoll på mellantider och placeringar - längdskidåkning har blivit en publiksport av rang. Och det är synnerligen spännande att delta, som åskådare, alltså. Dessutom är det ofta trevligt snack i studion och ute på arenan. Underhållningsvärdet är högt, vilket uppskattas. 

Och den lilla snön som föll igår kväll har värmts bort idag. Är våren på väg, eller? Fåglarna tror nog i alla fall så, de kvittrar som om våren redan var här. 

Helt andra spår, undrar vad. Och från en annan säsong, hittade bland annat den här när jag satt och  bläddrade bland mina bilder. 

På återseende//Göran

Vevlira och annan musik. Ordensväsende, palats och stipendier.

Först: Alla bilderna tagna med mobilkameran, Samsung S4 (I hate that f….r!). Svår att hålla still, ingen distinkt avtryckning, bilder som håller dåligt för normal redigering, ingen kontroll. Men, det var den kamera jag hade med mig, vilket per definition gör den till den bästa kameran, då och där, ändå.

Jag var idag på stipendieutdelning, en frimurarloge i Stockholm som delar ut stipendier till lovande unga musiker. Konsert i samband med utdelningsceremonin, där de unga lovande musikerna fick möjlighet att visa varför de fått sina stipendier. Och det blev en härlig upplevelse. Så många duktiga ungdomar det finns, och vilken härlig konsert det blev.

Bååthska palatset i Stockholm räknar anor från 1600-talet, med rötterna i medeltiden, eller till och med strax innan. Det är till- och ombyggt sedan dess, men anorna lever kvar. Fantastiska lokaler, stora salar fulla med stora målningar av stora män och kungar, andra väggar fulla med heraldik och Riddarsalen, där konserten hölls, byggd som en basilika, med gotiska pelare och rosettfönster, inte så lite påminnande om en kyrka. Det var frack som gällde, och förstås lång klänning. Mörk kostym fick duga också, vilket var tur för mig.

Min roll i det hela var att agera ombud för min dotter, som fått stipendium, men inte kunde vara med, då hon bor och studerar i Boston, och hade ett för tajt schema.

Jag har ingen erfarenhet annars av ordensväsen, har aldrig varit intresserad, och har väl sett på det som Kolingen på tandborsten. Men, hela tillställningen var imponerande, och det finns en stor sak i all filantropisk verksamhet som härrör från bland annat ordensväsendet. Och att sponsra dessa duktiga unga musiker är en stor och bra sak. Är inte förvånad om vi får höra av och om flera av dem inom en inte alltför lång framtid. 

En ung jazzmusiker laddar upp.

Den nästan kompletta gruppen av unga duktiga musiker.

Mörk kostym, med slips och allt, hela kitet. Lite kul att vara fin, så här ibland, även om det inte blir så ofta.. 

Det var mest klassisk musik som gällde, men en kille som spelade vevlira bröt av på ett härligt sätt, och så förstås jazzgitarristen. 

På återseende//Göran 

Nu börjar fastan, med en bulle!

Så då är det åter läge att stoppa i sig en bulle med ett inkråm av mandelmassa, toppat med grädde och det avskurna locket ovanpå. Idag är det nämligen fettisdagen, den tredje dagen i perioden före påsk som kallas för fastetiden.

Märkligt att den här typen av frosseri hör till att fasta, dvs att inte äta, men det var väl en sån där reflex att stoppa i sig mycket mat medan man kunde. Sen blev det ju andra bullar, liksom, under själva fasteperioden.

Att fasta är inte bara en modern hälsoreligion. Fastan finns i alla de moderna religionerna förutom alla gamla, fastän den ser lite olika ut  – man fastade sig för att rena sig i kontakten med gud eller gudarna.

Men, det är väl knappast av religiösa skäl de flesta moderna människorna fastar idag. Snarare handlar det om nästkommande beachsäsong, möjligen också drabbade av villfarelsen att man kan rena kroppen från slaggprodukter.

En annan märklig sak med den här bullen är att det faktiskt var förbjudet att äta den på någon annan dag än fettisdagen, ända in på 1960-talet. I Sverige ser vi den med mandelmassa och grädde. I våra grannländer serveras den inte sällan med vaniljkräm eller sylt, ett mode som också börjar komma till vårt land. Den senaste varianten på bullen är en semmelwrap – degen bakas tunt och fylls med mandelmassa och grädde innan den rullas ihop som en wrap.

Min bulle - något bedagad efter resan hem från affären - äts som hetvägg, dvs med varm mjölk, därav presentationen i en djup tallrik. För mig finns inget annat sätt. Det hade emellertid blivit för kladdigt att ha med mjölken på bilden. 

På återseende//Göran

Mer om vad är en bra bild, och för vem?

Stötte på begreppen ”wu” respektive ”wabi” i en annan blogg, relaterat till bild, bildupplevelse och bildkvalitet. Det gav näring åt mina allestädes närvarande tankar om själva den här grejen med ”vad är en bra bild”, som jag reflekterat över tidigare.

Det var lite svårt att riktigt greppa innehållet i wu/wabi. Som jag förstår det handlar wu om hantverk, hantverksskicklighet, men inte bara om det, utan också om någon slags känsla i detta, att liksom lägga ner sin själ i själva utförandet. Wabi skulle innebära ännu mer av känsla, nostalgi eller att ingå i ett sammanhang, att det skulle liksom finnas en själ i bilden (i det här fallet), möjligen något som skulle bli mer universellt. Det finns av allt att döma ytterligare ett begrepp, sabi, som används tillsammans med wabi och som då är ytterligare dimension av känsloupplevelsen, ännu mer av nostalgikaraktär. (I detta ska sägas att jag är fortfarande inte alls hemma med begreppen, jag kan mycket väl ha både missuppfattat och hamnat snett i övrigt med tolkningen)

En direkt sanning är att en bild hör hemma i sin kontext. Upplevelsen, och i samband med detta, värderingen av bilden ligger i betraktarens ögon. När jag tar bilder från ”min värld”, kan jag lägga ner min känsla i bilderna, de betyder mycket för mig. Likaså, mina vänner, som finns i den här världen, kan på samma sätt se betydelsen av bilden, värdet av den, eftersom den är hämtad från vår gemensamma värld, och finns i den kontexten, i det sammanhanget som vi delar.

Bilden kan i detta äga grad av kvalitet, någon slags hantverksskicklighet – komposition, skärpa, färgrymd, dynamik etc, men det räcker inte för alla andra, för att göra bilden bra, eller intressant i ett större perspektiv. Det som ger en djupare upplevelse är då själva delaktigheten, känslan av sammanhang, att man, när man ser bilden, ingår i ett större helt tillsammans.

Så, jag var och hälsade på min gamla kör häromdagen, men mitt nya objektiv Olympus mZuiko 40-150/2,8. De här människorna känner jag väl, sedan långt tillbaka. Världen vi delar, barbershopsång, är likaledes bekant av oss, vi tillhör den tillsammans. Det finns en hög grad av igenkänningsfaktor för oss i vår gemensamma värld, vi ser och känner igen känslan, och då är bilden bra, för oss, även om den inte räcker till i ett ännu större sammanhang. Och mer och mer räcker det för mig. Den här typen av dokumentation blir mer och mer mitt fotograferande. 

Sen måste jag uttrycka min glädje med mitt nya objektiv. Värdelösa förhållanden ur ljushänseende, färg/vitbalans etc, fick jobba med höga ISO-värden, men ändå, alltså. 

På återseende//Göran

Med rytm i blodet? Eller? Nej, det var längesedan....

Väl hemkommen från fredagens jympapass, med efterföljande bastu och bastusnack med jympakollegor, inser man flera saker:

• Ingenting är gratis
• Det märks att man blir äldre
• Samvariationen av ökad ålder med ökat bukomfång borde inte vara nödvändig, men är till förfång när den är det.
• Rytmen är inte längre självklar
• Och, faktiskt att det kan vara skönt när det gör ont.

Tittar jag tillbaka har jag alltid varit igång med olika fysiska aktiviteter, om än i perioder. Det blir nog lätt så när man har ett tonårsförflutet som idrottsutövare. Emellertid har perioderna emellan blivit längre, vilket gett utrymme för negativa följdverkningar och allt svårare att komma igång igen. Att man sprungit maraton för 25 år och lika många kilo sedan hjälper inte idag. Faktiskt!

”Jag har alltid varit lättränad”. Jo, pyttsan, det gäller inte längre. Och rytmkänslan, om man nu har haft någon, verkar helt borta, svårigheterna att samtidigt röra på armar och ben i takt med musiken i komplicerade turer är uppenbara och borde filmas. Det är ren underhållning.

Men, det finns inga gratisluncher, vill man komma igång så kostar det på. Samtidigt finns det ju så härliga belöningsinstrument inbyggda i detta, som känslan efter ett jympapass när man är trött och svettig, de praktiska följderna när det blir lättare att gå i trappor, orka med dagen och kunna knyta skorna utan risk för blodstörtning.

Och nu, när jag ser ut genom fönstret, så har det börjat snöa. Ytterligare träningspass, men också lättare att skotta när man orkar mer. 

Frukt är också hälsa, och sol.

På återseende//Göran