Palmernas stad - Elx (Elche)

Det är något visst med ställen där palmerna växer naturligt. Värmen, ljuset, luften i övrigt - de varma kvällarna.

Elx (katalanska - på spanska Elche, det är en tvåspråkig region) är just en sådan stad där palmerna finns naturligt, och i en överflödande myckenhet. Staden ligger på Costa Blanca, cirka 15 km från havet på slätten, och ingår i regionen Alicante och provinsen Valencia. Som många andra ställen här på den iberiska halvön har Elx en minst sagt brokig historia, där fenicierna - som hade med sig palmerna för mer än 2000 år sedan - har avlösts av araber, romare och andra som funnit strategiska fördelar med stadens placering och som gjort avtryck. Idag är Elx en tämligen blomstrande bygd, kanske mest känd för alla sina skofabriker - det lär finnas minst ett tusental - förutom alla palmerna och historiska lämningar.

Majestätiskt med alla palmerna som finns i området. Särskilt mäktigt är det i stadens mest framträdande park, närmast en liten botanisk trädgård som anlades av en präst på 1800-talet och därför följaktligen heter Prästens Trädgård - Horte del Cura.

Det är mest dadelpalmer det handlar om och dadlar är en stor exportvara. Men ännu mer exporteras och säljs palmbladen, inte minst under de kyrkliga stora högtiderna som exempelvis Palmsöndagen, då det går åt mycket palmblad för dekoration etc.

Det finns förstås inte bara palmer i Prästens Trädgård, och inte bara dadelpalmer.

En stor klippträdgård, med bland annat kaktusar från världens alla hörn ligger mitt bland alla andra växter.

En påfågel struttade omkring och ägde världen. Jag hade gärna sett att han spärrade ut stjärtfjädrarna i klassisk pose, men han var föga samarbetsvillig i detta. Tyvärr.

Basilikan från medeltiden är byggd på grunden av en gammal moské, och är berömd för sina blå kupoler.

Ungarna spelade fotboll och lekte på torget framför kyrkan och mot dess vägg, samtidigt som en gudstjänst var i full gång.

En väldigt vacker och påkostad kyrka, som så oftast i de katolska länderna, och med hög uppslutning!

Sammanfattningsvis är Elx en liten pärla, om än en smula off side från de vanliga turisternas allfartsvägar. Men om man är i närheten, till exempel på semester i Costa Blancaområdet, är ett besök direkt värt mödan!

På återseende//Göran

Tema 252: Salt (97/365)

Costa Blanca är mer än långa badstränder och turister. Utanför Torrevieja, söder om Alicante, finns de berömda saltsjöarna, Salinas de la Mata, där man producerar salt som exporteras till hela världen. Större delen av vårt vägsalt kommer till exempel härifrån.

Saltet spelar stor roll i Torreviejas historia. Från att från början främst ha varit en fiskeby,  vanns stadsrättigheter så sent som i början av 1800-talet, då staden fick kungligt brev att ta över de tidigare kungliga saltsjöarna i La Mata.

Saltet ligger som stora vita snöliknande berg mellan havet och vägen.

I saltsjöarna trivs flamingos. Tyvärr är de svåra att komma åt fotomässigt. I sjöarna runt om är det i övrigt ett hektiskt fågelliv. Här övervintrar exempelvis våra tranor, som vi ser i bla Hornborgasjön på vårarna.

Sen läser jag till min häpnad att, apropå export och import av livsmedel, flera av våra EU-representanter inte vill att det ska finnas ursprungsmärkning på varorna.

"Den relevanta informationen ska givetvis finnas men, men jag har sett synpunkter från konsumentorganisationer att det blir svårt när det är för mycket information på produkterna att kunna tillgodogöra sig allting." Säger bla Adaktusson. Vad menar karln? Är inte det här ett väljarförakt så det skriker om det? Nog för att dagens skola får låga betyg, men jag vet i alla fall att läsa och ta in information om varifrån maten jag köper och äter kommer ifrån. Givet att det står på varan. Och vi är väl inte alla andra ignoranta analfabeter, eller?

På återseende//Göran

Om gatufoto och den gyllene regeln

Jag har tidigare deklarerat min tveksamhet inför gatufoto. Särskilt när det gäller att fotografera människor i situationer känner jag att jag inte hänger med. Varför plåtar man folk, särskilt okända människor, på gatan? Vad är det för bilder man vill uppnå? Vad ska man med dem sedan?

Jag ser till exempel en bild på en liten tjock gubbe som sitter på trottoaren. Och min reaktion blir: Och?

För mig gäller den gyllene regeln, dvs visa dina medmänniskor den respekt som du vill bli visad tillbaka. Jag vill exempelvis inte bli fotograferad, även om jag vet att jag inte kan säga nåt om det. Och då fotograferar jag inte i min tur, i alla händelser inte ”roliga” situationer.

Jag kan tänka mig att fotografera människor på gatan om de är direkt positiva till det, eller om de utgör staffage i bilden, för att få bilden att se mer levande ut, eller om jag likt några av de stora gatufotograferna lärt känna mina motiv under en längre tid. Inte annars. Att köra upp en 35:a i ansiktet på någon som jag inte känner, för att det ser ut som en situation, eller använda ett tele för att smygfotografera är för mig helt uteslutet.

Att fotografera folk jag känner eller är bekant med känns OK, och när de är medvetna om det kan jag till och tycka det är roligt att porträttera, som exempelvis på vårt fotofikande eller motsvarande. Men då gäller också att göra bilden så bra som möjligt, att visa respekt, och inte göra narr av någon.

Bilden är från ett besök hos en barbershopkör i Torrevieja januari 2014, ett gäng äldre gentlemän, övervägande engelsmän, som bor i Spanien son pensionärer och sjunger och spelar golf.

På återseende/Göran

Om "riktiga" fotografer

Alla har kameror (om inte annat mobilkameran), alla fotograferar, men inte alla är fotografer. Så när är man (riktig) fotograf?

Läste nyligen en blogg där en ung kvinna gav uttryck för sin frustration och förtvivlan över att inte fullt ut kunna livnära sig på sitt jobb, eller ens vara erkänd som riktig fotograf.  Detta trots att hon varit oerhört intresserad och hängiven fotograferandet ända sedan tonåren (sålde sin moppe för att köpa en kamera), hade fotat under hela sin skoltid i alla möjliga och omöjliga sammanhang, och sedan satsat hårt på att gå bra utbildningar för att sedan satsa ännu hårdare på att jobba, i flera år som mer eller mindre oavlönad assistent.

Och nu är hon där. Hon är en riktig fotograf med gedigen utbildning och erfarenhet, hon har en superutrustning men får inte tillräckligt med uppdrag för att försörja sig, och de uppdrag hon får är för dåligt betalda. Kunderna väljer hellre kompisar, som ändå har en fin/stor kamera, eller sin svåger, som också har en stor och fin kamera och som alltid tar bilder, men framförallt; uppdragsgivarna betalar för dåligt, vill ha för mycket för väldigt lite pengar. Och, till slut kanske hon inte kan överleva på sin hängivenhet utan måste överge och svika sin beslutsamhet, sin egen surrealistiska stil för att kunder/mediabransch/uppdragsgivare inte ser värdet i vad hon (och andra fotografer) gör.

Vems är felet? För frågorna hon ställer letar efter syndabock.

Men en stilla fråga: Hur gör ”vanliga” konstnärer? Dvs exempelvis de som målar. Redskapen finns ju i snart sagt vart hem, och otaliga är ju de som går akvarellkurser, lär sig måla i olja och översvämmar både sina och sina vänners väggar med egenhändiga alster. Så att konstnärerna inte får sälja nåt…

Har ingen aktuell bild, sitter med min laptop, hittade den här från Spanien tidigare i år. Men, säkert kan man läsa in nåt i den.

På återseende//Göran

Tema 190 Molntäcke (96/365)

Molntäcke var det ja. 

Ligger lite efter. Har fotograferat massor, men egentligen inget som riktigt passar in i min temalista. Får gå igenom den lite noggrannare. I alla händelser har det gått åt fler minneskort än vanligt, så aktivitetn i fotandet äör betydligt högre än tidigare.

Den här bilden är från en av alla de små och stora parkerna vi har i Stockholm. Det är väldigt grönt och lummigt över lag, man skulle kunna säga den gröna lungans alveoler/lungblåsor. 

Sjön Trekanten i Gröndal/Liljeholmen. Stockholm. Bilden tagen den 13/5 2014. Plötsligt sprack det upp, efter att ha varit en ganska jämngrå dag.

Så, än hänger jag ändå med. Får se om jag orkar fortsätta projektet fullt ut...

På återseende//Göran