Årets fotoutmaning - eller "Vad har jag egentligen gett mig in på?"

Kände att jag behöver lite pushning när det gäller mitt fotograferande, så jag inte bara tar bilder när jag är ute och reser, för att dokumentera. Det kommer ju naturligt. 

Tänkte först ge mig på standardprojektet "en-bild-om-dagen-under-året-2014", men skrev av det närmast direkt. Jag känner mig själv, vill inte att fotograferingen ska bli en börda, och insåg att det var en för stor tugga.

Inspirerad av Rei Trulsson här på Fs hittade jag då till den här fotoutmaningen "365foton", vilket innebär att man tar 365 bilder ur en temabank, något så när i egen takt, och lägger upp dem via ens egen blogg till en gemensam hemsida, som blir vad jag förstår något slags socialt mediaforum, en community, där man kan titta på andras bilder, och få sina egna bilder tittade på och kritiserade/kommenterade. 

Så nu har jag gått med där. Nästa steg är att ta en bild som tolkar något ur temalistan, publicera den, och sålunda komma igång.

Om ni vill se mera vad det handlar om kan ni klicka på bildlänken nedan, och som också (med benäget bistånd av Rei T - tackar!) finns i min högermarginal.

Fortsättningsvis och förhoppningsvis kommer det alltså bli lite blandade blogginlägg, dels enligt tidigare men också med bilder som inlägg i fotoutmaningen.

På återseende//Göran

Spelar det egentligen någon roll vilken kamera vi har?

Två blogginlägg samma dag? 

Så började mitt blogginlägg. Och jag fick en första väldigt bra kommentar.

Sen skulle jag försöka redigera texten, länken jag skickade med blev ofullständig när jag publicerade bloggen. Och så lyckades jag "avpublicera" hela alltihopa!!!

Nu försöker jag igen: 

Här på Fotosidan är det ständiga diskussioner om olika kameror och olika objektiv, för att inte tala om huruvida man ska fotografera i jpeg eller i RAW, eller om det är OK med redigering i datorn eller inte. Och sedan har vi ju analogt vs digitalt. Granskandet av kameror och objektiv tenderar att bli ohyggligt detaljerade, man är inne på direkt pixelnivå, diskuterar vignettering, moire, banding, ISO-egenskaper etc till förbannelse. För att inte tala om sensorstorlek…

På något sätt tror jag att vi glömmer bort själva grejen med våra grejor, nämligen att ta bilder. Och, den gamla sanningen står sig bra; det är inte på kameran det hänger, utan på den som håller i kameran. Förstås.

Jag har känt mig både främmande för och frustrerad över diskussionerna om prylar. Delvis därför att jag är en prylnörd och går igång på de senaste grejorna som kan höja mitt fotograferande, delvis därför att jag nånstans ändå protesterar mot prylhysterin, trots att jag i min relativa osäkerhet förstås har svårt att värja mig.

Så idag fick jag som vanligt ett sådant där Newsletter från Olympus, som de skickar ut med jämna mellanrum till oss som registrerat våra Olympuskameror. Jag brukar oftast bara förstrött kolla på mailen, innan de arkiveras via knappen längst upp till höger på datorn, men idag läste jag faktiskt brevet.

Det handlade om inspiration och visioner, och presenterade några fotografer som, naturligtvis, har tagit fullkomligt enastående bilder med sina (Olympus)kameror. Och det är ju gott och väl – motsvarande finns säkert för alla andra kameramärken.

Men, när jag öppnade galleriet för en av fotograferna blev jag mållös över vilka fina, eller snarare fantastiska, bilder han hade åstadkommit. När jag sedan såg vad han hade använt för kamera och objektiv tappade jag hakan så det sa pang i bordet. Några av bilderna var nämligen tagna med den kameran som var min första digitala SLR-kameran, en Olympus E-520, att jämföra med Nikon D40, eller Canons 350-modell från 2007, 10 mp. Objektivet var kitgluggen, 14-42/3,5-5,6, dvs direkt standard, ett sånt objektiv man snabbt stoppar undan och ersätter med ett bättre.

Jag skickar med länken här, för de som vill titta; http://www.olympus-europa.com/site/en/c/inspiration_photography_cameras/visionaries/visionaries_maximilian_zimmermann/maximilian_zimmermann_visionary.html

Alltså, jag vet att den som håller i prylarna är viktigast. Samtidigt är det roligt med nyheter, och någonstans finns väl tanken att man kan kompensera med bättre grejor. Och, visst har vi sett fantastiska bilder tidigare, med enkla medel. Men, detta blev ändå en tankeställare av rang.

Och eftersom detta är en fotoblogg, måste jag ju ha med en egen bild/några egna bilder: Jag gillar havet och stenar. Och det finns mycket av det här, där jag är nu. Solen skiner för det mesta, det är nästan som en hyfsad svensk sommardag.

På återseende//Göran

Barbershopmusik och esperanto

Två universella språk, som skär rätt igenom alla kultur- och språkbarriärer, över hela världen.

Esperanto är ett påhittat språk, som grundades med syfte att det skulle fungera som andraspråk för alla människor och leda till ökad förståelse och minskad risk för krig och konflikter mellan olika länder och folk. Nu blev det inte så, esperanto har inte antagits officiellt av någon stat men har framför allt kommit att användas av människor i olika delar av världen för mellanfolkliga träffar, resor, brevväxling och olika kulturella syften som litteratur, radiosändningar och Internet. Jag har sett det här på nära håll, och kan intyga hur kraftfullt det är som brobyggare mellan människor.

Barbershop är en musikstil som är speciell. Den bygger, till skillnad från många andra musikgenrer på kvinter i sin harmonik, och arrangeras annorlunda. Så till exempel är inte melodistämman den högsta, som i typisk svensk körmusik, utan ligger mer naturligt, flankerad av överstämmor (också kallade tenor, dvs typ av kontratenor, ofta falsett) och understämmor (bas och bariton). Syftet med arrangemangen är att skapa rena ackord, med resultat övertoner som förstärker ljudbilden.

Barbershopstilen att sjunga finns i hela världen, även om USA har de starkaste fästena, vilket är förståeligt, då genren skapades här. Det finns många historier om hur sångstilen fick sitt namn, men det är nog faktiskt så att det började i rakstugorna i Amerikas storstäder för drygt 100 år sedan. Man samlades, fr a invandrarna från de brittiska öarna i veckans slut efter jobbet, och när man samlades så sjöng man. Någon tog upp en melodi, andra följde efter och föll in i olika stämmor, och det blev till slut ett typiskt sätt att sjunga; as they sing in the barber shops – barbershop singing.

Om ni nu tänker halmhatt, randiga västar och ett allmänt käckt uppträdande, så glöm det. Musiken har utvecklats enormt de senaste decennierna, och handlar nu mest om smakfulla a capella arrangemang av kända och okända melodier.

Så, kopplingen mellan ett påhittat språk och en musikstil då? Jo, om man nu är esperantist så kan man hitta andra esperantister över hela världen, man hamnar i ett sammanhang på ett annat sätt än vad man skulle kunna annars. Och likadant är det med barbershopen. Och eftersom det finns en grundrepertoar i barbershoppen som är likadan i hela världen, kan man också alltid sjunga med varandra, och sålunda knyta kontakter.

Jag glömmer aldrig när vi med en körresa med min tidigare barbershopkör, Vocal Vikings, kom till Nya Zeeland, och träffade en kör där, i Auckland, och direkt kunde börja sjunga tillsammans med dem. Och det finns knappast något mer befrämjande för vänskap och kontakskapande än att just sjunga ihop.

Så, jag kollade efter barbershop här på Costa Blanca nu när jag är här, och hittade mycket riktigt en kör!?! Den visade sig i och för sig bestå av mestadels äldre gentlemän från de brittiska öarna, som alla bodde här i Spanien sedan många år. När jag kontaktade dem togs jag som barbershoppare från Sverige, emot med öppna famnar, och blev inbjuden att vara med på deras repetition och sjunga med dem. Vänlighet, gästfrihet och värme var bara förnamnet. 

The Harmonisers från Torrevieja! Även om det ibland var lite svårt att stå och gå, så var det inte något som fattades i sångarglädjen. 

På återseende//Göran

Olympus OM D E M1, lätt redigerat i Lr (på min laptop, så jag har noll koll på hur bilderna egentligen ter sig....)

Time Out och Carpe Diem

Planerad time out – två veckor på Spaniens östra kust, Costa Blanca. Välbehövlig ledighet efter ett långt arbetsliv, innan jag fortsätter jobba, med reducerad fart. Tänkte att jag nu och framöver skulle ägna mig åt mina intressen fullt ut, dvs fotografering, körsång, flugfiske när säsongen sätter in, men sen kom jag på att mitt jobb också faktiskt hör till mina intressen. Och kan man ha det i en annan takt tar det inte så mycket tid från det andra.

Nu sitter jag i alla fall här i en liten spansk stad. Inga turister så här års, allt är lugnt och skönt, och stan fungerar faktiskt bättre. Allt är öppet, men det är inga köer, och till och med den allmänna prisnivån är klart drägligare. Och solen skiner, det är riktigt varmt i lä, och det är jätteskönt.

Den svenska vintern i all ära, det kan vara jättefint och det är mycket man kan göra, men jag har mer och mer känt behov av en dosis sol och värme mitt under den mörkaste och kallaste perioden hemma i Sverige.

Det finns inte just nu så mycket att göra här, minst av allt de vanliga vardagsbestyren som annars tenderar att hela tiden komma i vägen. Så jag sitter här och har det hälsosamt tråkigt. Kameran är med förstås, och datorn. Och så tänkte jag att jag äntligen skulle hinna med Moderskeppets Lightroomkurs, och lära mig den nya uptunen till kören. Och det är underbart att rå sig själv, bestämma schemat själv och så – minns ni uttrycket Carpe Diem?

Vi kom sent. Lång väntan vid bagagebandet.

En liten vit häger som inte fick vara ifred för fiskmåsarna.

'

Solnedgång över en helt tom strand. Inget badväder trots allt.

Och glasskiosken öppen, men ingen kö.

Alla bilderna tagna med Olympus OM D E M1, Panasonic Leica Summilux 25mm/1,4. (tänkte jag skulle lära mig kameran ordentligt nu, blir mer  och mer förtjust i den)

På återseende//Göran

Hos fotoklubben

Igår första mötet i min lokala fotoklubb för säsongen. En våldsam uppslutning, många nya - väldigt roligt. Fotointresset höjs undan för undan verkar det som.

Jag har inte varit så flitig att gå på mötena, men vi har en Facebooksida parallellt med den fysiska klubben, där vi också "umgås", visar bilder, diskuterar och planerar där jag varit med mer. Emellertid, alltid trevligt att träffas, prata om bilder, diskutera nya och gamla kameror, vänligt träta om fördelar respektive nackdelar med olika märken och, ja, ni vet. Så, jag tänker nog bli mer aktiv, igen. 

Att träffas i fotoklubben ger också inspiration, vilket behövs i de ofrånkomliga stunderna av fotostiltje som kommer ibland. Jag går alltid därifrån med nyväckt lust att ta bilder, att förändra mitt fotograferande, och även om det alltid inte håller hela vägen ut - man fortsätter oftast som vanligt - mår man bra av inspirationen, och något fastnar alltid. 

En annan rolig sak med klubben är att det är så många tjejer med nu. De gamla garvade medlemmarna berättar om en tid för inte alltför länge sedan, då klubben bestod av en grupp beskäftiga herrar med bara enstaka kvinnligt inslag. Mångfald är också inspirerande, i allra högsta grad, och här möts vi alla; dokumenterande, naturfoto, gatufoto, porträttfotografer,  instagrammare och alla andra.

Fotografering av fotografering, och var ska man inte fota om inte på fotoklubben?

På återseende//Göran