Men det dom har, det har dom här i Lissabon...

Gäller i det här fallet spårvagnar. Jag har alltid gillat spårvagnar - den lite långsamma takten, det karakteristiska gnisslandet i kurvorna, att man faktiskt ser var man åker och hinner med att se, kort sagt en upplevelse som är helt annorlunda än T-banan. Jag har bott många år i Göteborg, där spårvagnarna är ett välkänt inslag i stadstrafiken, och tänker ibland på hur den tydligen urgamla rivaliteten mellan huvudstaden och Göteborg yttrade sig, där stockholmaren lite föraktfullt dissade den långsamma spårvagnstrafiken som trängdes med övrig trafik på gatorna och skröt om tunnelbanan som var så snabb och effektiv och gick under jord, och göteborgaren då trankilt svarade; jaja, vi har la inget att dölja.

Nyligen några dagar i Lissabon. En härlig stad, inte minst vädermässigt med fortfarande sommarvärme och sol. Också en inbjudande stad, lättillgänglig och charmig, med en slags sliten elegans som tilltalar. Och spårvagnar alltså. De små, gammaldags spårvagnarna är ett inte bara pittoreskt inslag i trafiken, de fyller sin funktion som transportmedel både för dem som bor i Lissabon och för turisterna. Åker man spårvagn får man se mycket av stan, det är lätt att ta sig dit man vill och man behöver inte åka Hopp On - Hopp Offbussarna.

Men det finns inte bara spårvagnar i Lissabon. Och eftersom kameran var med finns också flera bilder och minnen från resan.

Så, jag återkommer om Lissabon//Göran

Trädgårdshöst

Trädgården och rabatterna lever än, om än lite mer slitna, lite ruffigare. Lite mer patina, som en väl insliten läderjacka.  Eller vissna, om man så vill. Blomflugorna är fortfarande flitiga, och lika snabba och oberäkneliga som tidigare. Ljuset är mer förlåtande, inte så starkt, inte så obarmhärtigt som under de ljusa sommardagarna, ens mitt på dagen. Och ibland passar alla de där gamla klyschorna som att ”alla årstider har sin charm” etc, verkligen. Så, man får inte glömma bort kameran. 

Och över alltihop vakar trädgårdstomten, också han grå och sliten, men ändå fortfarande med. Och jag gillar mer och mer mitt makroobjektiv!

På återseende//Göran