Vikten av att dokumentera

I den aktuella fotodiskussionen efterlyses bland annat mer dokumentära bilder. Det handlar om att dokumentera vår tid, att fånga det som är typiskt, att ha något att visa efterlevande generationer hur vi egentligen hade det under vår tid. Det handlar också om att fånga det som varit, att bevara för eftervärlden situationer, företeelser, verksamheter och byggnader med mera med mera, som inte finns längre.

Det här med att ta dokumentära bilder har ändå många bottnar. Det är enligt min mening inte bara projekt avseende nu rivna stadsdelar eller fångandet av industriprocesser som nu inte längre används eller liknande som är dokumentärt. Många vardagsfotografer är ju i hög grad dokumenterande i sin fotografering. Man tar bilder på familjen i olika situationer, man fotograferar händelser som man är med om eller söker upp, man tar bilder av sin miljö, där man befinner sig.

Och detta är synnerligen viktigt. Det finns få så frustrerande situationer som att inte ha en bild när man behöver någon, och samtidigt så belönande att kunna illustrera en situation när det behövs.

Jag har nästan alltid kameran med mig. Jag fotograferar i omgångar nästan jämt. Ofta blir det tämligen meningslösa bilder på familjen i olika situationer; födelsedagsfester och andra sammankomster – dvs meningslösa i den bemärkelsen att de är ganska intresselösa för andra än familjen. Men, även om sådana bilder inte har speciellt hög verkshöjd är de ändå så viktiga (och egentligen borde de sättas in i album för att kunna ses av fler och inte bara sparas i datorn).

Min svärmor gick bort i somras, efter ett långt och fullt liv. Vi behövde en bild för minnesceremonien, men svärmor var inte mycket för att fotograferas, hon gick inte till fotografen, så det var inte självklart att hitta en som passade. Jag gick då tillbaka till alla de gånger jag hade haft med mig kameran när vi träffats och hittade till slut en bild, egentligen ett snap shot från något år tidigare, någon födelsedagsfest eller liknande. Alla är vana vid att jag alltid har med mig kameran, så jag kan ta bilder utan att motiven poserar. Så, jag kunde fånga svärmor i ett typiskt ögonblick, med glimten i ögat, där hon satt och som vanligt nästan presiderade vid bordet, alltid debattglad och aktiv, utan att hon var så medveten om att hon faktiskt porträtterades.

Jag är väldigt glad över den här bilden, inte minst för att det är så mycket av henne som åtminstone vi anhöriga ser. Och jag är glad över mitt intresse, att fotografera, för att kunna fånga och bevara.

På återseende//Göran

Fotografiska en vanlig onsdagseftermiddag

Jag är väldigt glad för Fotografiska Museet. Förutom att jag uppskattar utställningarna där tycker jag om att ha möjligheten att bara slinka in där, ibland, bara så där, njuta av alla bilder och ta en fika i kaféet med de goda smörgåsarna och bakverken och en av de vackraste utsikterna jag har sett hos ett kafé. 

Intressant att se att det är så pass många besökare som det är en vanlig onsdagseftermiddag. Och intressant att det förfaller alltid vara väldigt många besökare. 

Aktuella utställningar välkända; Martin Parrs dokumentära bilder från livet omkring oss å ena sidan som kontrasterar mot Serranos konstbilder, med en väldigt driven tanke bakom. Men, det jag faktiskt tittade längst på var utställningen med Årets Bild i olika kategorier. 

Och så förstås den vanliga bilden i kaféet med de stora fönstren som är som tavlor i sig. Hade ingen kamera med mig, så jag fick använda mobiltelefonen. Faktiskt en smula överraskad över resultatet, jag väntar mig egentligen ingenting av bilder från telefonen. Så ur kamerasynpunkt... Men den är bökig att hålla i och hantera när man ska fotografera.

På återseende//Göran

Är fotografer filosofer?

Livliga diskussioner på Tårtan idag, som vanligt, filosofiska både över- och undertoner, åtminstone i min hörna. Och hur får man ihop Gyllene Regeln med historian om förkrigsobjektiv som sitter på ett elektroniskt underverk av idag och reflektioner över eventuellt regelsystem vad gäller kamerainnehav med tankar om slow food, långsamhetens lov och flow, blandat med funderingar om hur det är att vara hundägare...

Egentligen tänker jag att det är det som är den fotografiska själen, kvintessensen av bildskapande med ljus, dokumentation och konst. 

Alla bilderna tagna med objektivlocksobjektivet, eller rättare The Body Cap Lens. Nja, inte helt övertygad. Kanske den ändå passar bättre utomhus, med bättre ljus. Jag kör på ett tag till så får vi se.

På återseende//Göran

Ode till en relikt

Tänk er en höstkväll 1955 (eller nåt). Filmen har just börjat, publiken har satt sig i sina bänkar, man tar fram sitt Toy och bjuder, efter att ännu en gång dragit kammen genom den brylkrämade locken, sin bänkgranne. Alla är förväntansfulla, snart är journalfilmen slut och den riktiga rullen bryter fram på duken. 

Se lämningarna från svunna tider, hur den typiska dekoren på väggen, byggnadssättet, hela designen och layouten är så typiska för sin tid - det tidiga 50-talet. Folkhemmet var under uppbyggnad, man ville skapa platser utanför citykärnan där man kunde låta arbetsplatser, bostäder och kulturen samsas och leva tillsammans. 

Den här platsen är i allra högsta grad levande även idag, så titeln här ovan är något missvisande, faktiskt. Fortfarande trängs de små affärerna och affärsrörelserna, och även om bion inte är någon riktig bio idag, så är det fortfarande fullt med liv och rörelse alla dagar och kvällar i Årsta C. 

På återseende//Göran

Tema 42: Engagerad (85/365). Mer dokumentärt.

Jag märker att jag i stor mån och mest hämtar mina bilder från min direkta närmiljö. Även om jag, i samband med deltagande i den här Fotoutmaningen 2014 med förhoppningsvis sammantaget 365 bilder under året, i större utsträckning än tidigare går ut enkom för att fotografera, så är det inte så mycket som jag egentligen skulle vilja. 

Men, som här till exempel: Jag sjunger i kör, en barbershopkör i Stockholm. Vi jobbar rätt hårt och satsar på att vara riktigt bra, inte minst eftersom vi har ett stort mål för i år med deltagande i de internationella världsmästerskapen i Las Vegas, i början av juli närmare bestämt. Eftersom det är så kul och trevligt och givande att sjunga är vi då också några killar (gubbar!) från kören, som i kraft av vårt intresse, vår strävan att bli bättre och för att vi som seniormedborgare faktiskt har tid(!), samlas varje torsdag mitt på dagen för att sjunga tillsammans. Det är faktiskt väldigt seriöst, även om vi har synnerligen trevligt - och det är ju därför vi gör det - så finns ett stort engagemang i detta.

När jag då ville fånga begreppet "engagerad" behövde jag alltså inte gå så långt, det finns i min närmiljö. Särskilt när jag, som numera, oftare har kameran med.

Bilden är tagen den 10.april 2014, i Årsta Teater (vi förfogar över en lokal där på torsdagarna) och ska spegla Engagerad.

Olympus E-M1, med Leica DG Summilux 25mm/1,4. RAW-filen är konverterad (och beskuren) i Lightroom, och sedan redigerad i Silver Efex Pro. 

Och som vanligt; klicka på bildlänken till 365Foton - Fotoutmaningen 2014, det finns mycket spännande att se där.

På återseende//Göran