En kväll på strandpromenaden

Just nu befinner jag mig i en liten stad på Spaniens östkust, Costa Blanca. Det finns här, liksom i många andra spanska kuststäder en fin strandpromenad, med små kaféer, restauranger och affärer av olika slag. På kvällarna särskilt är det en strid ström av människor som går fram och tillbaka, vilket blir ett par kilometer, eller slinker in på någon restaurang eller på något kafé eller bara sätter sig att titta på alla andra som går förbi. Den här staden utmärker sig bland annat för en ganska stor inhemsk turism, dvs spanjorer från andra delar av landet åker hit för att rekreera sig. Säsongen börjar ta slut, så det är bara de tappraste som håller ut. Förutom då alla äldre människor, som inte besväras av plikter i något arbetsliv längre, vilket innebär att så här i säsongens sista skälvande minut strandpromenadens åldersstrata hör de de högre. 

Ett strävsamt par som tar det lugnt och kollar läget.

Ytterligare ett par som lätt skulle platsa i kategorin "strävsamt".

Men som synes inte bara gamla människor. Finns det något mer romantiskt är sånt här?

Alltså för närvarande en lite annorlunda höst. Om någon till äventyrs är lite avundsjuk, så kan jag trösta med att jag snart kommer hem till klimatet i Norden. Men just nu njuter jag.

På återseende//Göran

Och när man kysser grodan...

så förvandlas han och man får en prins, eller hur? Sagan är sann. Bildbevis föreligger. Och fotografiet ljuger ju som bekant aldrig.

Min fotoklubb, Tyresö Fotoklubb var i lördags ute i den vackra slottsparken vid Tyresö Slott med modellfotografi på agendan.  Vi var väl ett 20-tal fotografer som svärmade runt i parken idet vackra vädret, med primus motor Ann-Mari D, som entusiastisk som vanligt inte bara basade för det hela utan också hade ordnat både med professionella modeller och deras utstyrsel (för slottet tidstypiska 1700-talsdräkter, från Buttericks). Det är roligt och lärorikt att göra sådana här fotoutflykter tillsammans; förutom att det är trevligt att umgås runt ett gemensamt intresse så lär man sig mycket, och det kan ibland vara väldigt givande att ha ett speciellt mål och syfte med fotograferingen.

En synnerligen väl tillbringad lördag eftermiddag alltså.

Idag har jag kokat äpplemos. Det är nånting helt annat, inte lika fotomässigt.

På återseende//Göran

Tema 125 Kamouflerad (99/365)

Fortsatt inlägg i Fotoutmaningen, 365 Foton 2014.

Kanske lite oortodoxt, men då man inte ser nånting av vem det är, så är det ett ganska bra kamouflage...

På återseende//Göran

Paradigmskiften eller nya världar

OK - en ny (delvis i alla fall) värld öppnade sig. Och trevligt hur unga tjejer bakom disken helt självklart artigt och förekommande och oerhört hjälpsamt lotsade en äldre gentleman genom sminklabyrinterna. Så, även i det här avseendet förberedd för de stora scenerna 
Något som saknas? I alla fall inte glömt minneskorten till kameran...

Vadan? Frågar sig nu möjligen, och med all rätt, vän av ordning. Jo, enkelt; min barbershopkör ska inom några dagar åka till Las Vegas för att tävla i de internationella mästerskapen.  Det är kutym att sminka sig för att stå på scenen, det har vi alltid gjort, precis som alla eller många andra scenartister. Men det står mycket på spel nu, och då det tidigare varit lite si och så med hur den där sminkningen egentligen gått till (med resultat därefter), har vi nu tagit hjälp av duktiga personer i vår systerkör, som stagat upp proceduren, och varit oss behjälpliga med råd och dåd. Och eftersom vi är närmare 90 man i kören, som ska samsas om vårt gemensamma smink, har jag, i likhet med många andra, skaffat en egen uppsättning. Och det var alltså jättekul att handla - teatersmink på Buttericks, och alla andra grejor på Apoteket (finns ju överallt annars), och diskutera färg på foundation etc med personalen...

Penslar för puder och bronze (förstärka kindbenen, ge karaktär åt färgsättningen)

Och en särskild liten necessär, eller väska att ha alla grejorna i.

Men, jag är glad över att inte behöva använda detta varje dag, som jag vet många (kvinnor) gör. Förutom att det är tidsödande - oaktat det går fortare när man är van - är det ju så fruktansvärt obehagligt att ha på sig. Nej, tacka vet jag tvål och vatten och möjligen lite balsam på kinderna efter rakningen.

Men inom kort alltså Las Vegas och de stora scenerna. Spännande, minst sagt!

På återseende//Göran

Om att våga gå sin egen väg, vara nöjd med det man har och lägga krutet på väsentligheter

När Robert Capa, Cartier-Bressons, Felix Mann och Gunnar Lundh och de andra stora grabbarna köpte sina Leicor, på 20-30 – talet, bröt de med den rådande traditionen. Istället för de stora och otympliga bälgkamerorna, eller ännu otympligare glasplåtar hade man nu en liten och behändig kamera, för ”kinofilm”, låt vara med mycket mindre bildrutor.

Och så gjorde de historia. Och Leican blev kultförklarad. Och så sa Gunnar Lundh nånting om att dagens banala bild kan bli unik i morgon, relativt att han i mycket fotograferade vardagsbilder utan att arrangera dem.

Sånt här gillar jag att höra, eller läsa, inte minst i dagens tekniknördiga samhälls(läs kamera)debatt, där små sensorskillnader blir jättestora i diskussionstrådarna och man på allvar diskuterar (förlåt) skitsaker i kamerornas ergonomi och layout och specifikationer i övrigt.

Till slut är det alltså den gamla sanningen som gäller, dvs att det är den som håller i kameran som är ansvarig för bildresultatet, inte kameran.

Så får jag ytterligare bekräftelse att jag gör rätt i mitt kameraval i alla fall – inte minst eftersom jag är nöjd med mina Olympuskameror och objektiv, behöver jag inte lägga mer energi på att grubbla över min utrustning. Istället ska jag fokusera på att göra bättre bilder.

En banal vardagsbild, javisst, från en skoaffär i Spanien, Torrevieja. Men, som sagt, den kan vara unik i morgon, vem vet?

På återseende/Göran