Bilder, berättelser och tankar från vardag och fest i mitt liv.

Hur gammal måste man vara för att bli naturfotograf? Eller varför fotograferar jag, egentligen?

Hur gammal måste man vara för att bli naturfotograf? Eller fotografera stilleben? Eller ha trampat ur sina skor för att kunna gå vidare? Och vad är det för spår man lämnar efter sig?

Vi diskuterar var som är en bra bild. Det finns många kriterier, inte minst de tekniska med komposition, skärpa, färgomfång etc. Så långt är det ganska lätt, men trots bra bilder ur dessa aspekter kan de vara väldigt tråkiga om man inte har en egen relation till dem. Till slut hamnar vi i de konstnärliga aspekterna, och då blir det genast svårare. Det är här diskussionerna kan ta vilken väg som helst. Och kriterierna handlar då väldigt mycket om vad som är bra eller intressant sett ur betraktarens synvinkel. Här börjar man diskutera en åldersaspekt också – de unga tar bättre bilder, mer intressanta, mer vibrerande(?).

Jag tror de flesta av oss fotograferar för att dokumentera, ha minnen av saker som händer i våra liv, vad vi ser, vad vi upplever, vad vi tänker och drömmer om. Vi fotograferar våra semestrar, våra familjer, vad som finns runt omkring oss. Och vi fotograferar för att komma ihåg själva, men också för att visa andra, för att bli sedda och bekräftade. Inte minst Facebook och Instagram och liknande sociala medier är tecken, eller till och med bevis för det.

För det mesta är dokumenterande bilder i detta avseende direkt meningslösa för alla andra utanför den personliga sfären. För inblandande kan de emellertid vara av högsta värde, särskilt om de är av teknisk god kvalitet, där de också kan ha, eller få, ett lite större allmänt intresse.

Så frågan är inte så mycket varför jag själv fotograferar, utan kanske mer vad jag vill med mitt fotograferande, vart jag vill komma, eller vad jag vill visa och uppnå med mina bilder. Om man bryr sig om sitt fotograferande, dvs vill göra bilderna bättre än bara ren dokumentation, hamnar man inte sällan i konstnärliga ambitioner; man tar inte bara med sig kameran för att fota händelser i livet, utan man går ut för att söka motiv, hitta händelser och försöka uttrycka sig i bilden på ett sätt som är utöver avbildning.

Jag kan bara konstatera att vi når olika långt här.

Till dels beror det väl på olika ambitionsnivåer, men också på olika grader av skicklighet och kunskap, förutom olika nivåer av något som skulle kunna betraktas som konstnärskap, talang eller förmåga att se, vilket i sin tur hör ihop med vilka vi är, vad vi har med oss i form av erfarenheter, kunskap etc.

Jag blir mer och mer nöjd med min egen ambitionsnivå. Eller, snarare mer nöjd med varför och hur jag fotograferar. Jag aspirerar inte på att ställa ut mina bilder till exempel. Däremot är jag fortfarande nyfiken hur duktig eller bra jag kan bli som fotograf, hur bra mina bilder kan bli ur ett större perspektiv, kanske lite mer intressanta för flera etc – jag vill inte slå mig till ro, även om jag konstaterar var jag befinner mig i mitt fotograferande. Och, jag fotograferar förstås ur mitt eget perspektiv, relaterat till mitt liv, mina upplevelser, mina minnen, allt det som jag bär med mig i mitt liv. Precis som de flesta av oss gör. Och då är vi inte alla unga, vi är olika intressanta som människor, vi ser världen med olika ögon, men våra bilder kan vara intressanta och bra ändå. Viljan att visa och dela med mig finns i detta, inte bara för mitt närmaste sociala nätverk, utan i en lite större krets, vilket i sin tur är anledning till mitt bloggande, min medverkan i Facebook och Instagram etc, även om jag inser att även de sammanhangen inte är särskilt stora.

Och alla åldrar är intressanta, men ur olika perspektiv. Och kanske för olika betraktare. Och som fotografer är vi alla betraktare, oavsett ålder. 

På återseende//Göran

Inlagt 2015-08-06 14:31 | Läst 1567 ggr. | Permalink


(visas ej)

Hur mycket är tre plus två?
Skriv svaret med bokstäver
Vi plåtar för att vi tycker det är kul och för att bevara något, de flesta av oss oavsett ålder. Jag tror att själva ursprungsdebatten om ålder egentligen handlade om varför det dyker upp så relativt få "nya" fotografer inom etablissemanget (oavsett ålder egentligen). Det är ju mest de gamla inkörda ansiktena som syns, och där håller jag med Micke Berg. Sedan detta när de äldre försöker fortsätta att plåta som 20 åringar i den socialrealistiska genren kan det kännas både unket och lite gubbsjukt, trovärdigheten blir dessutom lidande och det håller jag också med om. Däremot anser jag att det skulle vara minst lika intressant att se någon skildra sin verklighet utifrån sin egen ålder som just äldre, för mig har aldrig ungdomen och dess äventyr och sexualitet varit normen för vad det innebär att vara människa.
Ha det gott Göran, vi får ta en fika framöver!
-affe
Jag tror att det blir "fel" oavsett och överhuvudtaget om man försöker fotografera något som inte är äkta eller ens eget, till exempel försöka härma någon känd fotograf. Vi ser för många bilder som "påminner om" hur hur den och den fotografen tar bilder, och det blir oftast som bäst mediokert. Så långt är jag med. Dvs fotografera som dig själv, inte som någon annan.

Och mitt inlägg var kanske inte så mycket av polemik och diskussion utan mer reflektioner över hur jag fotograferar, men, ska erkännas, inspirerad av dels Micke Bergs blogginlägg men också andras tankar i ärendet.

Och de olika etablissemangen är ju begränsade, se bara här bland bloggarna på FS, även om inte alla är gamla gubbar ;-). Finns antagligen etablissemang bland de yngre fotograferna också som kanske vi inte känner till. Vad vet jag.

Sen, en bild är en bild, oavsett vem som tog den, oavsett ålder och ska bedömas utifrån sig själv och inte vem som tog den. Kanske en del utställningar ska vara anonyma?

Det finns annars mycket tänkvärt hos Micke Berg, ä'ven om jag inte håller med i allt.

Ha det bra själv Affe - ser fram emot en Knivsöderfika framigenom.//GöranR
2021-01-02 02:36   Anders
Kan jag få pengar när jag är 12 för fotografi.
2021-01-02 02:37   Anders
Hej jag är svensk