Hösttrivialiteter

Den vanliga rundan med M. Typiskt höstväder, men färgerna börjar falna, löven har mestadels fallit och det börjar bli vinterkalt i träden och buskarna.

Mystique har varit hos oss nu i fem månader. Hon fyllde tre år i somras, och inte så mycket är känt om hennes tidigare liv mer än att hon växt upp på en stor kennel i nordvästra USA och sen tillbringade större delen av våren nu här i Sverige, efter att ha kommit hit i december 2018, med att vara dräktig och få valpar.

Till en början var hon synnerligen avvaktande och reserverad, det var inte så mycket bevänt med vardagslydnad, men hon tinade upp ganska snabbt och har nu undan för undan uppenbarligen funnit sin plats här hemma hos oss.

Så vi har jobbat mycket med vardagslydnad (och hon lär sig snabbt), men också, och kanske framförallt, med tilltro, trygghet och tillförsikt. Samtidigt som vi märker en större självständighet finns fortfarande kvar grad av kontrollbehov, att alltid veta var vi är, att inte springa för långt utan att kolla att vi är med etc. Men det är en mycket frejdigare hund nuförtiden, hon är betydligt frimodigare nu, hoppigare och skuttigare i skogen, galopperar liksom mer och far fram som ett jehu i terrängen mellan buskar grenar och annan växtlighet. Det verkar inte vara så mycket jakt i henne, hon är mer nyfiken, och har inte haft någon tendens att sätta av efter potentiellt intressanta grejer hon möter.  

Och hon har blivit busigare, nästan som nåt slags valpbeteende. Om nu vardagslydnaden sitter någorlunda, så finns det ibland en liten tendens att göra egna val, dvs oavsett vad husse eller matte säger, och den här lilla fördröjningen med att lyda, med en illmarig blick (som vi gärna vill läsa in), och göra en del busstreck, som att sno mattes smörgåsar på morgnarna i obevakade ögonblick.

Fast det är skönt att se att hon mår bra, och att hon faktiskt känner sig hemma här och trygg med oss och i sin situation. Och att ha henne runt fötterna här hemma har blivit något alldeles naturligt. Det här med att gräva ner händerna i en lång, lockig och mjuk päls, den villkorslösa kärleken - det känns gott.

Och hon är ett ovärderligt sällskap på skogspromenaderna. Nedan följer lite bilder från dagens  promenad runt Barnsjön, inte så stor variation jämfört tidigare, men ändå.

På återseende//Göran

PS. Mobilkameran Huawei p10 pro

2019-10-30 19:57   Erik Madsen

Hej Göran.
Vilken härlig historia där man tydligt känner din stora kärlek till din hund - det är helt förståeligt - hon är härlig.
Vackra bilder där hennes färger också passar in - gillas.
Med många vänliga hälsningar från Erik.

Besvara

Svar från gorred 2019-10-30 21:05

Tack Erik. Dina alltid så vänliga kommentarer uppskattas.
//GöranR

Svara

2019-10-30 19:58   håstad

Hej Göran,det var mycket fina bilder på hösten och hunden, och en trevlig läsning tack.

Mvh. Ulf S.

Besvara

Svar från gorred 2019-10-30 21:06

Tack Ulf. Mobilkameran levererar förvånansvärt bra!
//GöranR

Svara