Bilder, berättelser och tankar från vardag och fest i mitt liv.

Ett eget fotografiskt språk?

Många etablerade fotografer pratar om, och pratar sig varma för att man ska ha eller tillägna sig ett eget fotografiskt språk, en egen stil om man så vill. Göran Segeholm till exempel jämför den egna fotografiska stilen med (den personliga) handstilen, och Magnus Fröderberg skrev för inte så länge sedan i Fs Magasin att man har svårt att komma vidare kvalitetsmässigt om man inte fortsättningsvis rensar bland och väljer sina motiv och koncentrerar sig på dem. Och man kan gå till både de gamla och nya mästarna, med sina typiska signaturer bildmässigt för att se att det stämmer i hög grad.

Och då tänker jag; hur många av oss har en egen stil, eller snarare, har jag det? Och vad har jag då, egentligen, för fotografiskt språk, vad utmärker mina bilder så att de blir lätt igenkänningsbara för andra? Se där, en typisk bild, måste ha varit Göran Redmo som tog den. Typ.

Jag ser många personliga bilder här bland bloggarna. Typiska nattbilder av hög kvalitet till exempel, en del broar, av likaledes hög kvalitet, och de skira, lite pastellartade makrobilderna hos några andra.

Och så ser jag tillbaka på mina bilder och försöker hitta en röd tråd, något som binder ihop dem, och misslyckas i någon mån. Motivmässsigt? Nae, det verkar vara väldigt skilda motiv, från porträtt, över försök till makro över till naturbilder, med lite action och konsert in emellan… Färg då, eller svartvitt? Egentligen inte där heller. Och inte när det gäller bildbehandling, eller intresseområden. Här finns istället bilder från väldigt många områden; lite stadsbilder med gatufotokaraktär från städer jag besökt, ögonblicksbilder från exempelvis mina resor, som också försett min bildbank med naturbilder, vyer, och för att inte tala om snapshots av olika slag, inte minst porträtt, vilda djur. Det finns lite trädgård, några makrobilder, lite konsertbilder etc etc etc. Och så en del familjebilder, förstås. Således snarare en pyttipannablandning än koncentration på specifika motiv. Och jag funderar; jag blir aldrig någon stor fotograf, suck. Jag är dömd att vara en dilettant, att ständigt pröva mig fram och aldrig nå riktigt dit, eftersom jag är så allmän i mitt fotande, inte har någon personlig stil eller eget fotografiskt språk.

Men, så tittar jag på mina bilder från alla områden och känner mig ändå ganska glad och nöjd med dem. Se här kommer jag ihåg hur det var; där är Boris, min katt (salig i åminnelse), där står min dotter och sjunger barbershop, där spelar min som på en pub med sitt band, och titta där, vilken vacker natur i Vietnam, på La Gomera, där är min fru på stranden, i stan, min mamma sitter där i soffan – just det – jag kommer ihåg och kan spela upp situationen igen. Som när min fiskekompis fick den där stora harren, eller plumsade i vattnet …   

Alla de där bilderna, alla de där albumen är minnen, ett dokumenterande av mitt liv, mina resor, mina vänner och min familj, mina intressen, och det, precis det, måste vara mitt egna personliga fotografiska språk, min stil; dokumenterande bilder som är minnen, närmast av reportagebildskaraktär.

OK, skilda motiv, ibland färg, ibland sv/v, blandat natur och ögonblicksbilder, men ändå med en ambition av att göra hantverket så bra som möjligt, så att bilderna går att njuta av, och ibland till och med sätta upp på väggen eller på kylskåpet. Och så strävar jag alltid efter att försöka se en story i mina bilder, de ska kunna ses som ett bildspel med en berättelse i, bilderna i mina album ska hänga ihop. Det är då bara enstaka bilder som så att säga står för sig själv, men tillsammans med de andra blir de förhoppningsvis mer begripliga. Jag inser att jag inte sticker ut, som gatufotograferna eller de stämningsfulla nattvandrarbilderna, eller ens som de vackra linjerna i broarna (jag avundas er ändå, klart imponerad!), jag blir möjligen lite ”tråkigare”.

Men, så får det vara då. Det dokumenterande, bilderna från mitt liv i fest och i vardag, från olika håll, det rapporterande får bli mitt signum. På gott och ont, kanske, men ändå för minnenas skull, nåt slags bilddagbok. Och åtminstone för mig själv och mina närmaste.

Och bloggen då? Jo, jag tycker ibland att jag lyckas, att jag kanske har nåt att berätta, och visa bilder för andra. Förstås.

På återseende//Göran

 

Inlagt 2013-10-24 22:12 | Läst 6698 ggr. | Permalink

"Jag tycker som du, och det är välskrivet! Men jag skriver sällan mycket utan nöjer mej med bilder. Men vi är alla olika. Jag lägger bara in bilder, huller om buller, ibland får jag förvånansvärt många kommentarer, ibland undrar jag varför en bild som jag själv gillar knappt kommenteras. Jag gillar egentligen inte mycket text till bilder, men ibland kan det behövas en liten vink. Ha det gott, LO"


(visas ej)

Hur mycket är tre plus två?
Skriv svaret med bokstäver
Jag tycker att man får fota olika motiv, så länge man inte är anställd av någon som kräver att man ska rikta in sej. Dessutom tycker jag att man ska ha roligt när man fotar! Glädje är något som går fram hos de sjungande i dina bilder här!!
Tack för ett intressant inlägg!

Jag resonerar så här: för en bildkonstnär är det säkert viktigt att satsa på något speciellt, att se till att han/hon "blir känd" via en viss typ av bilder.

Men sånt intresserar inte mig personligen. Jag behöver bilder för olika ändamål och har ingen nytta av att "nischa mig smalt" eftersom jag inte är en bildkonstnär. Däremot strävar jag hela tiden till att de bilder som jag tar skall vara så bra som möjligt. Svårare än så är det inte. För oss "vanliga" ...
- hawk
Jo, vi "vanliga" fotografer fotograferar ju världen omkring oss, och det blir med nödvändighet blandade motiv. Och då är det, åtminstone motivmässigt, svårt att hitta ett personligt bildspråk. Frågan är om man, trots motivmix kan bli personlig; typ de hårda kontrasternas eller de skira pastellfärgernas man...
Nej, jag håller med och uppskattar inläggen, Anne-Sophie och Håkan - man måste inte nischa sig, och, åtminstone för mig så är det viktigt att jag fotar mitt liv, världen runt mig, men har roligt under tiden och försöker göra det så bra jag kan.
Jag tycker som du, och det är välskrivet! Men jag skriver sällan mycket utan nöjer mej med bilder. Men vi är alla olika. Jag lägger bara in bilder, huller om buller, ibland får jag förvånansvärt många kommentarer, ibland undrar jag varför en bild som jag själv gillar knappt kommenteras. Jag gillar egentligen inte mycket text till bilder, men ibland kan det behövas en liten vink. Ha det gott, LO
Svar från gorred 2013-10-25 01:25
Det är ju en blogg. Och bloggar kan se ut på olika sätt. Jag tycker texten är viktig i just en blogg. För mig är det ett sätt att förmedla tankar och funderingar, att reflektera, och eftersom det är en fotoblogg illustrera med bilder. Men texten måste inte vara lång eller mycket, ibland kan den vara bara några ord, med bilden i centrum, ibland tvärtom. Just här var det inte text till bilderna, utan snarare bilder till texten.
Men jag gillar också din idé, med främst bilder, och korta kommentarer. Och som du säger - vi är alla olika, liksom våra bloggar. Och vi har även i bloggsammanhang vår personliga stil, vårt personliga språk.
2013-10-25 07:51   Ann-Mari
Om du gör det du tycker om, och det som ligger dig närmast hjärtat, blir det en personlig stil oavsett om du vill eller ej. Fotografen själv är nog den siste att upptäcka sin egen stil. Jag brukar försöka göra nått nytt som bryter från mina gamla mönster och min stil. Jag brukar bli glad och överraskad om en bild inte ser ut att vara tagen av mig, det betyder bara att jag utvecklas och gör nått nytt. Vi fotar som vi är, det tycker jag mig se i bilder som är tagna av de personer jag känner, tex de i vår fotoklubb.
Svar från gorred 2013-10-25 08:27
En fotografisk personlig stil skulle hänga ihop med ökad medvetenhet om fotografering, en mer utvecklad smak, som då ligger till grund för hur man själv vill uttrycka sig genom fotograferandet (enligt t ex Göran Segeholm). Jag tror du har väldigt rätt i att om du fotar det som ligger dig varmt om hjärtat, så blir det du, din stil. Och, jag är tillfreds över hur jag fotograferar; det dokumentära, nästan reportagebilderna från mitt liv - det är jag. Och kanske att man känner igen de bilderna, som komna från mig. Även om jag hela tiden försöker utvecklas.
Intressant inlägg. Är nog som du, en pyttipannafotograf och gillar allt från fåglar och flyg till gatufoto/reportage. Tycker mig märka att många är de som inte mår speciellt bra av de som arbetar hårt med sitt personliga uttryck. Alltid bra att ha en extra fallskärm i form av fler intressen;)

/Stephan
Svar från gorred 2013-10-25 17:04
Jo, det gäller nog för oss vanliga nördar ;). Och man får alltid ställa sig frågan varför man fotograferar, vart man vill komma med sitt fotograferande etc. Man får framförallt inte ta det på alltför stort allvar, det ska vara kul och lustfyllt också, kanske främst.