Det här med svartvita porträtt och retrotänket...
Som jag säkert sagt förut så är jag i grunden en färgfotograf. Och som fotograferar med digitala kameror. Så, färger och krispig skärpa är viktigt. Ibland, kanske för det mesta.
Men så är det nåt med svartvita porträtt som är så tilltalande. En lite mjukare fokus, mjuka skuggor som ofta gör bilden intressantare än den färggranna krispigheten. Samtidigt får det inte blir något egenvärde med svartvitt - jag är inte särskilt dogmatisk när det gäller fotograferandet (heller).
Jag började en gång också analogt, med slask i mörkrum och så. Visserligen också då ofta i färg, men ville jag framkalla själv var det monokromt som gällde. Och känslan när bilden växte fram i badet...
Nu är det helt annat som gäller. Nu blir det färg som default i det digitala. Vill man göra svartvitt få det bli i datorn. Jag använder, som många andra, Silver Efex Pro som fungerar utmärkt, och där färgkanalerna blir kvar bakom det monokroma. Samtidigt är jag lite fundersam, jag vill inte härma någon slags analog känsla, utan vi lever ju i det digitala. Skulle jag eftersträva att det skulle se ut som bilden var tagen analogt skulle jag använda en analog kamera (och ja, jag har sådana. Med film och allt. Om jag skulle vilja, alltså).
Gammal kamera, flera år på nacken , men digital, och inte retro! Objektivet Panasonic Lumix G 20/1,7. Ett snapshot porträtt (som jag tycker är roligast), jag vill minnas på ett fik på Arlanda, i väntan på flighten. Ljuset föll in genom stora fönster i lokalen. I färg ganska platt, i min ögon mer intressant så här.
På återseende//Göran
Aha - intressant! Visst är det ett kanonköp. Jag har den också, skaffade mest för resor, men den har nästan konkurrerat ut alla mina andra objektiv. Ska bli roligt att höra (och se) hur den blir för dig framöver.
//GöranR
Det man lite kort kan säga, är att skärpa i hög grad är en sammansatt egenskap. Många faktorer kommer in, som; upplösningsförmåga, kontrast, strukturåtergivning. De tre faktorerna här kommer ofta i konflikt med varandra.
Ett exempel kan vara att om man har för hög ”krispig” skärpa i bilden – då påverkas strukturåtergivningen och valören negativ, och strukturåtergivning och valör är något essentiellt för verklighetsintrycket i bild. Tredimensionellt intryck i den i sig platta bilden, bygger på en riktig avvägning av sådana ingående faktorer (har man inte en fint ”glidande” valör, uppfattas runda föremål inte som riktigt runda). Gamla tiders fotografer talade om teckningsförmåga.
Vad jag menar (i anslutning till din text) är att en minskning av den krispiga skärpan inte alltid behöver syfta till ett analogt intryck, ett retrostuk – det kan vara en riktig avvägning gentemot de andra faktorerna som ingår i begreppet skärpa. Ett vackert porträtt bygger mycket på struktur och djup i bild, på valör - och då får man många gånger se upp lite med krispigheten, utan att man för den skull alls blickar bakåt.
Jag tycker att ditt svartvita porträtt är mycket själfyllt. Har du prövat att lägga det lite mot sepia?
När det gäller hänsyftningen till det analoga menade jag främst dessa olika filmsimuleringsfilter som finns i kameror idag. Känns lite bakvänt faktiskt, bilden är mer än så.
Intressant och givande diskussion!
//GöranR