Bildvisning
De här bilderna skulle för 50 år sedan, eller snarare drygt – då jag började fotografera lite mer på allvar – hamnat i nån låda med negativremsor. Möjligen hade någon blivit utskriven på papper, åter med stor risk för lådan, möjligen hade det hamnat i nåt album. Jag kanske inte ens hade tagit några av bilderna, jag hade då 24 eller 36 bilder på mig, och film var inte billigt då heller (allting är relativt).
Så frågan är nu var man gör av alla bilder, dvs alla bilder som inte hamnar undanstoppade i datorn.
Nuförtiden är det lätt. Lösenorden heter Internet och Sociala Medier. Nu kan man visa bilderna för sin familj, sina vänner, ja hela världen med ett litet klick. Och det tycker jag är bra. Visserligen svämmar de sociala medierna över av bilder, intrycken bombarderar en och sätter man inte gränser så drunknar man i bildflöden. Och då är det lätt att misströsta, jag har inte en chans att hänga med och dessutom blir fotograferingen urvattnad, alla de bra bilderna döljs av de mediokra.
Men mediokra eller till och dåliga bilder är inte alltid de sämsta. De kan också ha sin historia att berätta, de kan ha sin målgrupp som tycker att de är de bästa bilderna, även om de inte fullt ut fyller kriterierna på vad en god fotograf skulle kalla ”bra bilder”.
Jag tror att finessen är att inte låta sig översvämmas av bilder, om man inte vill drunkna. Jag tror att man ska sluta titta på bilder på nätet och de sociala medierna, alltså bara titta på det som berör en själv. Vara kräsen med vilka man följer. För många bilder flimrar, och då ser man ingenting.
Men, i och med internet kan man alltså ordna sina egna utställningar, vilket är precis vad vi gör här på bloggsidan och på de sociala medierna i övrigt. Vi visar våra bilder för de som vi vill ska se dem. Ibland får vi återkoppling, med ett gillande eller en kommentar, ibland passerar de bara. Men vi delar med oss, vi hör av oss och vi berättar med våra bilder på ett sätt som vi aldrig kunde göra förut. Bra eller dåligt? Tja, i min bok handlar det om betraktarens öga här. Och till dels vad man vill med sina bilder.
Alltså, de här bilderna är enkla vardagsbilder från ännu en skogspromenad i gråvädret, där färgerna bleks ut och nyanserna går in i varandra. Och så är hunden med. Det blev en väldigt bra promenad.
Olympus Pen F med ett vanligt standardobjektiv Olympus M 25mm/1,8; bländaren varierade mellan 1,8 och 2,2, slutartiden 1/20 - 1/60 och ISO 400-800.
På återseende//Göran
Tankeväckande text. Jag håller med dig mestadels. I början av min digitala tid lagrade jag allt på min hårddisk för att återvända och kontrollera om någon kunde användas. Idag kontrollerar jag direkt och raderar med en hård hand. Jag har en idé om att jag ska prova på våren när jag kommer tillbaka på gatan. Jag stänger av skärmen på baksidan av kameran och slutar kontrollera bilderna tills jag kommer hem. Jag begränsar antalet bilder - max 36 st. per. trip.
Jag har en handfull FS-medlemmar som jag följer här på bloggen. Där ser jag och läser jag allt de skriver och presenterar, jag kommenterar också så långt jag kan.
Jag älskar dina foton av M. Så fortsätt med dem.
Med många vänliga hälsningar från Erik.
Det kommer att komma mer bilder på M, var så säker 😃
//GöranR
//GöranR
Sista bilden gillas också skarpt, om du gör så att sjön ligger i rak horisont så har du en perfekt tavla :))
Tittade på bilden i fråga, kollade och har stramat upp den något - det gick inte att göra strandlinjen helt rak, den varierar i djupled som lurar ögat något. Men lite bättre så här, eller hur?
Tack för din kommentar!//GöranR
M har blivit en sån där trogen följeslagare, och alltid ett bra motiv, om än inte så enkelt. Det där med att posera har hon inte riktigt förstått fullt ut... 😁. Men det kommer.
//GöranR
Och visst har du så rätt i det du skriver om att sluta titta mm..
Förr var det nästan en regel att man skulle titta mycket på bilder för att förkovra sig men det har jag slutat med..
Tröttsamt helt enkelt, blir för mycket...Väl utvalda räcker långt..
Mvh/Gunte..
//GöranR