Att ha hund
En man gick förbi en annan man som satt och pratade med sin katt. När han kom hem berättade han det för sin hund. Och vad de skrattade….
Men det är inget med det, det är ju så det är. Det är inget märkvärdigt. Det här vet alla hundägare.
Att ha hund är åtagande. Det är rutiner och ansvar, det är att gå upp och ut på morgnarna, oavsett väder eller andra förhållanden. Det är dagliga långa promenader, det är att komma ihåg att ha mat hemma och servera den när det är dags och sen plocka upp bajs i plastpåse. Det är att klippa klor, kamma igenom pälsen, leta efter fästingar, gå på agilitykurs eller vardagslydnadskurs eller kantarellsökkurs. Det är att alltid planera efter hunden vart man ska – kan hon följa med? Hur länge blir vi borta, kan hon vara ensam hemma och vänta? Eller fixa hundvakt när man är borta lite längre. Och det tar aldrig slut!
Men, det här behöver inte vara nån börda eller nåt negativt. Det är bra att komma ut, det är bra att ha rutiner, och det är bra att ha nån att bry sig om, nån annan och på ett annat sätt.
Att ha hund är mer än bara sällskap, mer än villkorslös kärlek, även om det är väldigt positivt i sig – glädjen när man kommer hem, den rena och oförfalskade uppskattningen. Det är samvaro, samklang, samförstånd. Med hunden föreligger en alldeles särskild kärlek och en alldeles särskild, ordlös, kommunikation där både hunden och dess ägare reagerar på och med väldigt subtila signaler.
Och det är gosigt med en hund. Och när man klappar den ökar insöndringen av bland annat oxytocin, ett ”må bra”hormon. Det finns exempel på hur hundar har kunnat trösta sjuka och traumatiserade barn och fått dementa och sjuka gamla att piggna till och må bättre bara genom att finnas där, att bli klappade och smekta. Att gå ut med hunden eller bara sitta och ha den i närheten är direkt avstressande och lugnande.
Och just nu kom Mystique ner från övervåningen när hon kollat att hustrun gick och lade sig och kom fram till mig, lade huvudet på mitt ben, tittade upp och gick och lade sig i soffan bakom för att hålla sällskap, som hon brukar när jag sitter här i arbetsrummet och håller på med datorn. Nu har hon lagt sig i dörröppningen, där hon har koll åt alla håll. Och känslan av att hon är där, att vi har ett förbund är nästan överväldigande!
Lite olika bilder från olika situationer och tidpunkter
Nu har hon varit hos oss i snart 4 månader, vilket känns som mycket längre. Det har hänt mycket, och mycket har handlat om tilltro, tillförsikt och trygghet plus en del vardagslydnad och träning. Nu är det här hon bor, med oss som matte respektive husse, nu är vi en flock tillsammans. Hon älskar de långa promenaderna i skogen, hon är med i trädgården där hon övervakar och leker om vartannat, hon gillar att åka bil för att det oftast leder till nåt roligt och hennes initiala vaksamhet och avvaktande attityd har släppt till den största delen. Och jag kommer ut, och jag mår bra med hunden som sällskap. Det tar aldrig slut, det finns alltid nåt nytt med henne runt hörnet och det är häftigt minst sagt.
Alla kan förstås inte ha hund. Hunden är inte alltid lösningen på varken världens problem eller ens våra egna svårigheter. Men jag är glad att jag inte tvekade när möjligheten att ta hand om den hunden kom. Ibland är det jobbigt, men det är gott att ha hund igen!
På återseende//Göran
/Affe
//GöranR
//GöranR
Eftersom jag haft hund de senaste 14 åren (lapsk vallhund) så känner jag så väl igen dina beskrivningar av hur det är att leva med hund, hur hundar beter sig osv.
Dessutom, när hundar blir gamla blir de så kloka att man häpnar.
Ses/per-erik
//GöranR
//GöranR
Hälsningar Lena
//GöranR
Ha det gott/Stig
//GöranR
//GöranR