Åter fotofika...
Det är lätt att ens liv blir en serie av upprepningar. Man gör samma sak om och om igen, även om man tror att man hela tiden förnyar sig, gör annat än man brukar. Man till och med tar samma bilder som man tagit tidigare…
Men, det behöver ju inte betyda något negativt, eller ens vara fel. Dels ger inte livet särskilt mycket utrymme för att hitta på nya saker hela tiden, dels ligger det ibland (kanske oftast) något vackert i att upprepa sig, göra om och försöka förbättra, och uppleva bra saker igen och igen.
Som det här med fotofika. Att veta att man på torsdagarna har möjlighet att åter sitta ner och diskutera väsentligheter i livet med trevligt folk, lära sig nåt, kanske bidra med annat, ackompanjerat av ett stilla klickande från diverse kameror, samtidigt som man försöker få i sig en sladdrig köttbullemacka utan att spilla allt för mycket (dom är goda, dvs köttbullemackorna, men brödet är för tunt, det blir liksom ingen stadga).
Det var alldeles för länge sedan jag besökte fotofikat i Sötälje, för länge sedan jag upprepade mig i det. Annat har kommit emellan. Men det var befriande att åter kliva in i Viksängens second hand-affär med tillhörande fik, att låta ögonen fara utefter bokhyllorna som ramar in rummet och ger den där goa känslan av ombonat, och alltså kämpa med den om än goda, men lite för tunna köttbullemackan och falla in i diskussionen: Skarpt eller suddigt? Svartvitt eller färg? Leica?
Fast såna här snap shot portraits ska vara svartvita, tycker jag.
På återseende//Göran
/B
Jag håller med - sv/v passar sådana porträtt perfekt.
De ser så alvarlige ut allihop, men jag har också hört/läst att riktiga män inte ler på bilder :-) Men det finns nog också seriösa ämnen på agendan :-)
Med många vänliga hälsningar från Erik.
Hälsningar//GöranR