Bilder, berättelser och tankar från vardag och fest i mitt liv.

Att fånga ljuset, dvs passa på. Och lite om punctum,. igen.

Det har mestadels varit gråväder den senaste tiden. Jag har inte haft något riktigt incitament att ta med kameran på våra dagliga promenader, M och jag; dels på grund av det tråkiga vädret, och sen går vi ju samma sträcka mest varje dag - jag har inte sett något nytt egentligen. 

Men igår sken solen en smula, även om himlen inte var direkt klarblå. Och när solen skiner så vet jag hur fint det kan vara i den lilla skogsdungen där vi går, när solen liksom silar igenom träden och till och med punktbelyser  grästuvor på marken. 

Så jag tog med kameran.

Det är en gles blandskog - mest tall - på sina ställen kuperad terräng med stora stenblock från inlandsisen, lite slyigt av och till men mestadels blåbär och lingonris på marken. 

Sen alltid den här svårigheten, eller svårigheterna; dels att försöka "framkalla" bilden så den motsvarar vad jag såg, dels detta med att om ni som ser bilden ser samma som jag, i någon mån. Det sistnämnda är ju förstås både en omöjlighet, vi betraktar ju bilderna utifrån vår egen livskontext, våra erfarenheter, vår livssituation etc etc. 

Och sen undrar jag, och funderar på - punctum är ju strikt personligt, "in the eyes of the beholder" - men kan fotografen uppleva punctum i sin egen bild? Eller; kan man som fotograf uppleva punctum innan ens bilden blir bild, dvs i sökaren eller kanske ännu tidigare (där man går och ser sig omkring och tänker att det där kan  nog bi en bra  bild...).

Ljusets magi försvann så fort vi kom lite längre  in i skogen. Livsfarligt halt med is under löven.  I gläntan möjligen ett påbörjat kojbygge? Väcker känslor och minnen. 

På återseende//Göran

Inlagt 2022-01-05 20:21 | Läst 1001 ggr. | Permalink


(visas ej)

Hur många stjärnor ser du här? * * *
Skriv svaret med bokstäver
Hej. Jag tror inte att fotografen kan uppleva punctum i den mening Roland Barthes menar. Däremot, kan fotografen uppleva en speciell, högst kreativt betingad känsla som för fotografen kan kokas ner till ”där satt den!” Vad den känslan egentligen består av är nog svårt att analysera. Men det kan vara ett uttryck för ett kvalitativt språng. När fotografen upptäcker att mödorna med att definiera sitt bildspråk, att se sitt eget uttryck lite granna utifrån. Att känna trygghet i avtryckare, komposition. Att se bilden stämma överens med berättandets intention. Nån stans där.
En intressant fråga som nog behöver tröskas många gånger.
/Gunnar S
Svar från gorred 2022-01-05 23:16
Ett intressant svar - tack Gunnar. Det ligger mycket i vad du säger. Vissa av mina bilder återkommer jag till, jag tror inte att det handlar om punctum, men lite känslan du beskriver. Och den känslan är ofta min alldeles egna, helt oavsett vad andra tycker om bilden.
Vi återkommer//GöranR
Jag tror att "punctum" har med det undermedvetna (eller man kanske ibland borde säga förmedvetna eller omedvetna) att göra. För den som tittar på en bild är det väl egna erfarenheter och minnen, ibland såna som inte ens nått medvetandet, som tränger upp till medvetandet och sätter i gång nånting.

Då jag fotograferar händer nån enstaka gång att jag känner "där satt den" och om tekniken funkat så stämmer det ofta. Då jag jobbar i Photoshop är det lite stillsammare, men ibland kommer jag på mig med att skratta till med den där känslan "där satt den" då jag dragit med spakarna. Känslan kommer alltså från mitt omedvetna.
Svar från gorred 2022-01-06 09:07
Tack för kommentaren Måns. Förstår vad du menar, och känner igen känslan du beskriver. Tänkte bara, att om jag tittar på en av mina egna bilder, om jag då som betraktare kunde uppleva någon slags punctumkänsla, trots att det var en av mina egna bilder.
Får fundera vidare.
//GöranR