Hundar - till gagn eller bara för egen och sitt höga nöjes skull?

Idag besökte jag hundmässan på Älvsjö i Stockholm. 

Jag har ju alltid haft ett - om än ibland något slumrande - intresse för hundar, men tidigare skulle ett besök på hundmässan varit helt otänkbart. Nu, emellertid, som fodervärd för vår labradoodle Mystique är det en annan sak, om inte annat så finns en nyfikenhet på det här med hundvärlden, och det var nog vad som drev mig ut till Älvsjö. 

Massor med människor, massor med hundar, hög volym, varmt och svettigt och så många intryck som jag översvämmades av, allt på en gång, och det var ett tag sen jag fikade eller åt och allt i kombination... Jag kände de första tecknen till vad vi i vår familj kallar IKEA-syndromet, den här känslan av att allt blir för mycket, som påverkar mig negativt, manar fram desperation och aggressivitet, negativ humörpåverkan - men så tog jag ett djupt andetag, hittade ett stånd med varmkorv och en CocaCola och kände mig beredd att tackla situationen. Däremot orkade jag inte fotografera så mycket jag tänkt, även om jag hade med mig kameran. 

Alla olika hundar satt liksom i bås och presenterades, på känt mässmanér, så man kunde gå fram och prata, klappa hunden och läsa små foldrar om varför just den rasen var bäst. Och det var väldigt många bås, och väldigt många hundar. Jag är helt klart oerhört imponerad av hundarna, hur de orkade med, att ligga, bli klappad av totalt okända människor och låta sig förevisas bara så där, men jag hörde sen av en fotokompis jag träffade vid ett bås för en hundras där han också är rasklubbsordförande, att man turas om, man är inte i båset mer än några timmar innan  man byts av.

Fast alla orkade inte hela vägen...

Det finns oerhört många hundar, oerhört många olika hundraser! Jag såg hundar som är stora som små hästar, hundar som är mindre än en normal högerfot, hundar som är som pälsbollar som man inte kan se vad som är fram eller bak, och alla i olika färger och former i övrigt. 

Vad som slog mig när jag såg en del hundar var det här med varför man har hund. Jag tänker att hundars ursprungliga pakt med människan har varit av karaktären vakt, jakt, eller annan nyttighet som vallning etc, förutom sällskap. Och då behöver man hundar som är normala, som kan gå, som kan andas och föda sina valpar själva, ja ni vet. Och vad jag såg var hundar som avlats för utseende, för exteriör, som såg groteska ut, som exempelvis mops och fransk bulldogg, men också den engelska bulldoggen där människans klåfingrighet har frammanat djur som ett resultat av egna nycker. Och funderar över vad som driver oss att söka påverka så här...

Men det fanns förstås också vackra hundar, hundar som tedde sig funktionella i sina aktiviteter.

Men till och med där är aveln inte sällan tveksam. I strävan efter rasrenhet blir till slut avelsbasen väldigt smal, eller tunn eller liten, vilket medför högre risk för inavel, som gör att den genetiska variationen minskar, vilket leder till att negativa arvsanlag med risk för deformiteter eller sjukdomar ansamlas i ärftligheten hos hundarna. Ta till exempel alla vall- och spetshundar som finns i norra Sverige, i Finland och Norge. I mångt och mycket handlar det om samma hund, samma hundtyp. Men man håller hårt på raserna, och tillåter ingen blandning över de definierade rasgränserna , trots att skillnaderna kan vara enstaka variationer i färg, som en gul strimma på tassen, eller för mycket vitt i teckningen. 

Svenska Kennelklubben håller en hög svansföring när det gäller renrasighet, och hävdar seriösa uppfödare inom sina gränser. Men det blir lite larvigt när man sen ser hundarna, hur nyckfullhet och kortsiktighet allt annat än främjar dugliga och friska hundar, och där Mammon och utseendefixering får råda istället.

Nu är jag inte principiellt något fan av blandrashundar för sakens skull, men de regler och förordningar och registreringar man har nu med "rasrenhet" är kontraproduktivt. Och kanske man skulle börja avla med tanke på egenskaper mer än att hålla sig benhårt inom ramen för den definierade "rasen", och mer strunta i utseendet, dvs inte söka forma hunden på ett sätt som gör den i många stycken livsoduglig, utan försöka bredda avelsbasen så mycket som möjligt med andra hundar och därmed försöka eliminera, så gott det nu går, de negativa arvsanlagen. Det pågår intressanta försök i detta på olika håll, där inte minst pudelblandningarna (som Svenska Kennelklubben lite nedsättande säger) som labradoodle, cobberdog och cockerpoo etc förefaller vara steg i rätt riktning. 

Under tiden går jag på långa promenader med M, och njuter av samvaron med henne i olika skiften i livet.

På återseende//Göran

2019-12-15 22:47   per-erik åström

Fina bilder Göran! Särskilt den på de två lapska vallhundarna. Det är en sammanhanget oförstörd ras, enkel, klok och framåt. Sund till kropp och själ. En sån har vi i familjen, 15 år och still going strong.
Hörs/per-erik

Besvara

Svar från gorred 2019-12-16 00:05

Tack Per-Erik! Det finns fortfarande rätt så oförstörda hundar, men eftersom man håller så hårt på rasdefinitionerna är risken stor att avelsbasen krymper.
Trevligt att höra om din hund. De är viktiga för oss.
Och kul att du gillade bilderna. Jag blir lätt mosig när det är så mycket omkring mig, det blev inte så mycket fotograferat som jag tänkt. 😉
//GöranR

Svara

2019-12-15 23:22   bassa

Fint reportage Göran.. Samtidigt , när jag ser en engelsk bulldogg på stan vill jag i ärlighetens namn ta en bild på den, jag ler och ser den som en självständig personlighet. Egentligen borde jag tänka tvärt om.Hunden är ju egentligen vanskapt. Kan det vara det som gör att jag omedvetet känner sypati och charm hos den? Kanske.
Egentligen borde jag känna avsky när jag hör hur svårt den har att andas, och snörvlar.
/ Bengt H.

Besvara

Svar från gorred 2019-12-16 00:09

Tack Bengt. Det är ju inte hundens fel att den ser ut som den gör, och engelska bulldoggar kan vara alldeles förtjusande hundar i många avseenden. Men jag känner föga sympati för människors klåfingrighet, deras nyckfulla strävan efter att kontrollera och bestämma ett utseende på en hund för sin egen skull, utan att reflektera över konsekvenserna för djuret.
So, don't shoot the pianist (or the messenger) liksom.
//GöranR

Svara

2019-12-16 00:16   MHRB

Och som den där rasklubbsordföranden då... Jättekul att ses på mässan och snacka en stund idag!
Jag vurmar ju då för den rensrasiga hunden som du vet men inom rimliga gränser. Jag är också glad och stolt att fått förtroendet att vara ordförande för Västgötaspets, en urgammal svensk hundras som använts som gårds- och vallhund av främst nötkreatur och även gör i viss mån idag. Rasen räddades på 40-talet och vi har få founders, alltså stamhundar till de hundar som finns idag. Det rör sig om ett 10-tal och det ställer till med problem med inavelgrader och annat. Föreningen jobbar stenhårt med att bredda basen så långt det är möjligt, vi ordnar vallanlagstester och BPH-testar våra hundar för att behålla en så bra fungerande hund som möjligt.
Som Per-Erik skriver är även Västgötaspetsen en frisk och sund hund precis som de lapska vallhundarna, något vi eftersträvar att jobba vidare med och förbättra så mycket vi bara kan.
Hörs & ses! //Mats

Besvara

Svar från gorred 2019-12-16 00:40

Tack Mats, och det var verkligen roligt att ses i andra sammanhang. Just det där med rimliga gränser är förstås viktigt, och jag är inte ett dugg orolig för Västgötaspetsen, även om jag respekterar bekymret med en liten avelsbas.
Men ibland blir gränserna för en speciell ras, beskrivningsmässigt, så inskränkande att det inverkar menligt på just avelsbasen. När man inte kan korsa hundar med varandra för att rasbeskrivningen är så hårt satt, även om det i princip är likadana hundar.
Sen är jag så definitivt emot exteriöravel som ger vanskapta och handikappade hundar; den engelska bulldoggen , mops och fransk bulldogg, schäfern i viss mån, chow chow etc etc.
Jag förstår också och respekterar avel för att få fram vissa egenskaper, som jakt, vakt, vallning och så, i det finns ändå nåt slags positivt tänkande.
Till sist är det ändå uppfödaren det hänger på, att kunna stå emot Mammons frestelser, att stå emot trender och tendenser utseendemässigt, och förmåga att kämpa mot ibland idiotiska regler och beslut inom ramen för SKK. Det finns såväl seriösa som oseriösa uppfödare både inom ramen för SKK och utanför organisationen.
Så jag är för renrasighet i princip, för att slå vakt om önskvärda egenskaper och god hälsa, men samtidigt är jag nog mer tänjbar i vissa lägen, för att rädda en ras, för att bredda avelsbasen om det skulle behövas och kanske till och med för att uppnå vissa egenskaper (ex labradoodle). Så har jag också hört om försök att korsa hundar med tonvikt på egenskaper mer än ras, ett genetiskt tänk som låter väldigt intressant (lunaliahundar).
Vi får säkert tillfälle att fortsätta diskussionen 😀
//GöranR

Svara

2019-12-16 08:50   Benganbus

Fint och intressant reportage! Den här med avel och utseende man nog diskutera! Hunden hade mer en uppgift förr, nu är hunden mera sällskap och är ofta i sta'n! Då avlar man litet lugnare och snällare hundar!
Men med den här utseendeaveln, så får man ofta in andra egenskaper som inte är så bra för hunden!
Om jag får prata om vår egen hund, som det ofta blir i sådana här sammanhang :) så e Roffe litet för stor, litet för långhårig och kanske litet väl misstänksam för främlingar!
Men han e en hejare på att ta råttor och räds inte kyla, och håller koll på både katter, rådjur och främlingar på tomten! :) Han e en äkta Gårdshund alltså! Vaktar såklart gården också! :)
/B

Ps. Men är mycket gullig när man fått lära känna honom! Men det är Roffe som skall ta första steget till vänskap! :)

Besvara

Svar från gorred 2019-12-16 13:51

Tack Bengt. Det var ändå väldigt intressant att gå omkring där på mässan och se alla hundar, alla variationer i storlek, färg och form.
Tror som du att tidigare avel i första hand riktade sig mot egenskaper. Ibland hängde utseendet med, som till exempel om man ville ha en jakthund som tog sig ner i gryt och trånga hålor i jakt på ett byte så passade det bra med korta ben och så premierades kortbenta hundar i den aveln. Etc, etc.
Exteriöraveln riskerar att sätta egenskaperna i andra hand så att säga. Och sen är det frågan om vad man ska ha hunden till, varför man har hund. När man ser en del hundar verkar det vara som att hundarna är ting som ska formas enligt människans godtycke, föremål där önskat utseende är bättre än egenskaperna med risk för å ena sidan vanskapta varelser, å andra sidan oönskade egenskaper. Då är hunden långt ifrån den kompanjon, följeslagare och kamrat som man alltid annars pratar om. (intressanta artiklar om detta i DN de senaste dagarna, om hundens relation till människan, bla filosofen Jonna Bornemark i söndags, dvs igår och uppföljning i DN Kultur idag).
Vår hund är ju per definition en blandras, från början labrador och pudel och några hundar till. Den är framavlad nästan enbart med tanke på egenskaper. Och den är inte godkänd som ras hos SKK*. Men, vilka raser är inte blandade från början? En av de yngsta raserna, byggda på grad av blandning är exempelvis Tollaren, en retrieverhund, och den är väl bara några decennier gammal, som ras alltså.
Och för egen del så skulle den relativa storleken, pälslängden och utseendet i övrigt inte betyda nånting mot hur hunden är i övrigt, och det där andra som gör att hunden just är den där kompanjonen, den där följeslagaren och kamraten som man med ömsesidig respekt lever tillsammans med.
//Göran
*Det är nästan så man i labradoodlekretsar aktivt motarbetar godkännande av SKK, med risk annars för just exteriöravel, utställningar och föremål för marknadskrafterna.

PS. Just marknadskrafterna är ytterligare en faktor att räkna med, popularitet som leder till oseriöst avlande av viss hundras.... Skall också beaktas!

Svara

2019-12-16 11:17   nyanders

Först vill jag säga att det var fina bilder och en bra text!
Min kommentar är att när man koncentrerar sig helt på exteriören hos en hundras så ger man ibland avkall på den mentala biten, det blir viktigare med utseendet för att kunna vinna utställningar. Alf Johansson har bl.a. skrivit om det på sin egen blogg (utanför FS).
Vi har själva två underbara hundar som är typiska utställningshundar och då är exteriören otroligt viktig, storpudel och powder puff (kinesisk nakenhund med hår). Men vi har aldrig brytt oss om utställningar utan de är familjemedlemmar som deltar i alla våra aktiviteter och vi håller dem nedklippta i en klippning som är lättskött och bekväm både för oss och hundarna.
//Anders

Besvara

Svar från gorred 2019-12-16 13:53

Tack Anders för en trevlig kommentar, uppskattas.
Nej, frågan är ju varför man har hund, om hur man ser på egenskaper kontra utseende. Men sedan utesluter ju det ena inte det andra, förstås.
//GöranR

Svara