Här kommer Lussebrud
Ibland är det aldrig fel med traditioner – Lucia som kommer vitklädd med ljus i hår och serverar frukost på sängen i mitten av december är ju en sådan tradition som vi omhuldar starkt. Och det är ju fint, det är stämningsfullt, vi förenas i sång och känslor och det är viktigt. Vi har ju dessutom här en källa till gräl och käbbel; ska vi fira Lucia, vilka ska vara med, ska det vara en blond flicka eller någon annan, vilka kan bli kränkta av att vara tvungna att vara med respektive inte får vara med etc etc.
Här ser vi också ytterligare hur en sedan lång tid närmast hednisk ritual – där vi firar årets längsta natt – har blivit approprierad av kristendomen; egentligen har ju inte den vitklädda flickan med ljus i hår ett dugg att göra med det italienska helgonet från Syracusa som led martyrdöden på 300-talet.
Vår Lucia, vår Lussebrud, är ju istället en tribut till ljuset. I det gamla bondesamhället klädde ungdomarna ut sig och gick omkring bland gårdarna när det var vintersolstånd och sjöng och tiggde mat. I tradtionen finns också att ungdomen ställde till med en Lussedans. En var utklädd till Lussebrud. Hon var utklädd i långhalm och hade ett halmband runt midjan. Med Lussebruden kunde alla dansa till halmen föll av.
Till skillnad från dagens lucia så var det ingen ära att blir lussebrud. Hon betraktades som lösaktig och karltokig. Inte alls som dagens lucia och definitivt inte som helgonet. Från Bohuslän finns följande uttryck: Den som en gång varit Lussebrud, hon får aldrig någon brudeskrud.
Vårt ”moderna” lussefirande, med ett Luciatåg och frukost på sängen finns belagt från Skövdetrakten i mitten av 1700-talet. 1927 anordnade Stockholms Dagblad en kortege genom Stockholm med Lucia, vilket snart följdes efter i övriga landet.
Och här är vi nu.
Så den 13.e december finns det väl ingen som kommer undan Luciafirandet och lussetåg. Jag mötte mitt i Eric Ericsonhallen på Skeppsholmen när kören Stockholm City Voices begick sin, numera, traditionella Luciakonsert, med årets gästartist, Anna Larsdotter Persson.
Första akten oerhört stämningsfull med både gamla och nya luciasånger, en del i ny tappning, och eftersom kören är så oerhört bra och välsjungande – man är inte för inte en av världens bästa kvinnliga barbershopkörer – så är det en ren njutning. Andra akten blev mer profant ”julig” med jul- och tomtesånger, men på en väldigt hög nivå.
Anna Larsdotter Persson med Stockholm City Voices
Så nu är man i julstämning på riktigt.
På återseende//Göran
Hälsn!
//GöranR