Vad är det med Leica?
Ja, vad är det för särskilt med Leica? Ingen annan kamera, inget annat kameramärke ger upphov till sådana diskussioner eller väcker sådana känslor som just Leica. Inget annat märke har blivit föremål för sådan mytbildning som Leica, där till och med användarna/köparna har fått sin släng av sleven – det är en kamera som köps av kulmagade direktörer och tandläkare och andra med hög inkomst, inga riktiga fotografer (vilket de facto inte är sant!). Och ändå braskar man inte i marknadsföringen. Modelluppgraderingar sker diskret, jämfört med exempelvis Canon eller Nikon, men det är Leica som nästan i bakgrunden får känslorna att svalla och som ingen annan delar upp oss i ”för” respektive ”emot”.
Leica har en oomstridd status i kameravärlden. När den kom (Ur-Leican, prototypen 1914, serietillverkning från mitten av 1920-talet) var den nydanande på ett närmast revolutionärt sätt. Storleksmässigt, design- och användarmässigt plus den smarta användningen av filmremsan var den något helt nytt jämfört med dåtida reportagekameror, och alla de stora fotograferna som Henri Cartier Bressons, Robert Capa, Ansel Adams och sedan flera andra i Magnumbyrån använde ju Leica. Den blev den självklara framförallt reportagekameran men även kameran för gatufoto/streetfoto.
Vad jag förstår blev Leica något som andra kameratillverkare tittade på och härmade. Och tysk noggrannhet och kvalitet gjorde väl sitt till.
Men tiderna förändras. Andra kameratillverkare har kommit ikapp, och förbi. Leica lyckades inte heller så väl vid övergången till det digitala, till en början. Trots detta kvarstår märkets särställning. Och den håller sig kvar på marknaden, en marknad där många ärevördiga märken har gått under eller köpts upp. Och det trots en hög grad av konservatism designmässigt och funktionellt, där innovationer inte (längre) hör till det mest framträdande dragen.
Idag verkar ju Leica vara i stort sett en kamera som de flesta andra; samma ungefärliga grundkonstruktion och kvalitetsmässigt både när det gäller bildkvalitet och byggkvalitet i par med andra jämförbara kameror.
Men en sak skiljer – priset. Den senaste modellen kostar fyra till fem gånger så mycket som andra jämförbara kameror, i och för sig för kamerahuset, men prisskillnaden gäller i stort för objektiven också.
Så varför köper man, eller åtminstone vill ha, en kamera som inte är bättre än andra kameror, som är större och klumpigare än jämförbara andra kameror, men som jämförelsevis kostar så mycket mer, lika mycket som en bättre begagnad mindre bil? Är det myten? Dess status i kameravärlden? Den röda runda loggan, som dessutom ofta tejpas över i föregiven rädsla för stöld, men som kanske paradoxalt nog då ännu tydligare annonserar vilken kamera det är…?
Jag ställde frågan nyligen till en typisk Leicaägare. Hans svar var enkelt, kort och koncist: ”För att det är en Leica!”
Och i det svaret ligger väl, när jag funderat lite, kanske egentligen allt! Myten och historiken som ger den dess status i kameravärlden men också känslan, denna svårfångade faktor som inte låter sig definieras men som inte sällan är direkt avgörande i många val här i livet.
Och folk köper ju Rolls Royce och Bentley och enstaka Ferrari, man samlar på svindyra klockor som inte visar någon annan tid än andra. Så det verkar som vi människor inte alltid är homo functionalis eller homo rationaliensis, den funktionella eller rationella människan, utan det är andra, mer obskyra drifter som styr vårt handlande. Och känslan är en viktig faktor, kanske den viktigaste. Och det finns ingen annan kamera som har en sådan speciell logotyp som Leica.
“When you keep being different from everything, changing makes no sense.”
Nej, det kanske är så det är. Och alltså väldigt personligt. För mig, personligen, är det ingenting jag ens funderar på, det är helt enkelt inte värt det. Prissättningen framstår för mig snarast löjlig i relation till vad man får. Men det är ju jag. Och jag köper inte Rolex heller. Men jag är ändå genuint intresserad av själva fenomenet Leica, och av det faktum hur människor väljer, där ofta känslorna är direkt överordnade andra, mer till synes förnuftiga val.
Eller så är rönnbären, för mig och i detta, för sura. F-n vet.
På återseende//Göran
Jag minns atti min ungdoms drömkamera var Leica. Och efter att ha jobbat en varm sommar utefter E-4:n med asfaltering fick jag så äntligen pengar till en svårt sliten Leica M2 med en summicron 50:a. Men jag blev inte bättre fotograf för det.
Tror det var nåt med autofocusen som inte funkade.... eller om det var menyerna som jag aldrig hittade... ;-)
hörs/per-erik
//GöranR
Och jag förstår att menyerna kan vara knepiga att hitta på en M2:a ;)
Har jag då rätt och andra fel? Givetvis och givetvis inte, jag har rätt utifrån mitt perspektiv, men min sanning behöver inte vara någon annans sanning. Det är just där jag tycker att så många går vilse eller att jag till och med tycker att hela debatten blir infantil: Om man personligen anser att Leica är skit så ok låt den vara det, men sluta med detta problematiserande som alltid landar i status, röda prickar eller ren dumhet hos dem som inte tycker likadant.
Enkelt uttryckt: Om jag anser att Leican är den kamera som funkar bäst för mig så behöver det inte nödvändigtvis bero på att jag är dum i huvudet, inte vet vad jag håller på med, är imponerad av gamla förebilder som använt märket osv utan det kanske helt enkelt beror på att det är den kamera som funkar bäst och känns mest rätt för mig.
Ps. ingen kritik till någon speciell, men det skiner igenom ganska tydligt i alla sådana här debatter.
Pps. jag har svårt för alla som skriver på ett sådant sätt som att deras egna sanningar är universella oavsett om de lyfter fram de egna prylarna eller dissar sådant de själva inte tycker om.
I övrigt så handlar det för mig om att jag då tycker det är intressant att reflektera över Leicas ställning (fortfarande) i kameravärlden, trots att den digitala versionen inte längre är så överlägsen andra kameror. Oaktat prisbilden.
Sen ; "...alla som skriver på ett sådant sätt som att deras egna sanningar är universella oavsett om de lyfter fram de egna prylarna eller dissar sådant de själva inte tycker om."
Var hittar du det i den här tråden?
Jag har gjort mina personliga reflektioner; det har varit, och är, synnerligen intressant att ta del av andras åsikter och synpunkter.
F ö kommer jag ihåg min korta sejour som fotograf på en landsorstidning i början av 70-talet. Det var Leica då också. Med den där ohyggliga Visoflextillsatsen och ett Novoflex teleobjektiv med pistolgrepp med vilket man kunde "krama in" skärpan. Att bevaka en division 3 fotbollsmatch med den riggen var en sann utmaning jämfört med dagens autofokusmaskiner.
Hörs/per-erik
Visst en dyr kameran med ett 35 mm samt ett 75 mm Summicron låg på ca 150 000. men jag skall säga att det var värt det. Jag känner mycket högre lust att ta med kameran ut. Vart jag än är. Liten behändig och en stolt ägare gör intresset bättre. Så för mig blev det en nystart! En bra sådan!
Ibland tar jag fram kameran och bara tittar på den känner hur den ligger i handen, sedan är dagen räddad.
Innan var jag glad över mina andra kameror men då hadde jag aldrig hällt i en Leica innan!
Bengt
Så sanningen går att se, som vanligt, i betraktarens öga, eller hur?
/GöranR
Bengt
Ha det gott/Stig
//GöranR
Jag lade av med analogt och M Leica när Fuji X100 kom, för det va väl något liknande som jag hade hoppats Leica skulle komma med, en litet mindre och lättare kamera med en 35 mm och Leicas fina sökare. Nu kom ju Fuji med det konceptet. Men visst va jag och klämde och prövade och tog litet bilder med Leica M9, men det stämde inte riktigt längre. De va väl Fujis fel! ;)
Så för mig, så är Fuji X100 min nuvarande Leica! Plockade fram min Leica M6 i veckan, med en Summicron 35:a. Den känns väldigt tung numera! Och sökaren e inte så ljus och fin som jag minns den heller. Där har Fuji förstört mig. Men visst låter den bra, slutarljudet alltså, och jag får se om jag tar en rulle vid tillfälle, kanske....
Men M Leica för mig, det va i en annan tid, nu e det andra tider!
/B
Ps. Fin bild! :)
//GöranR
//GöranR
Men, visst har jag det. Ganska intensivt. Fast det var ett tag sedan. Ricoh Singlex TLS anno 1968.
Nå, var och en handlar efter eget skön.
//GöranR
Både Göran, Bengt och Alf är mycket duktiga fotografer som gång efter annan visat prov på ett verkligt bildintresse - och kunnande. Flera av oss ställer dessutom ut regelbundet i olika sammanhang. Bengt årligen som primus motor på Gnesta-Planket. Göran gör böcker, Alf Johanssons nattbilder är klassiska. Mina bilder och berättelser/tankar om fotografisk bild kan du beskåda i min blogg här på fotosidan för den händelse det kan vara av intresse.
Med vänlig hälsning/per-erik
/per-erik
mellan fyra ögon,
å då skall du få höra sanningen om Leica och vad jag tycker om Leica! :)
/B
//GöranR
och litet avundsjuk e jag nog.... :)
B)
//GöranR
Sedan var det ju inte heller riktigt så att alla kända fotografer plåtade med Leica i gamla tider. Om jag inte mins fel så använde Robert Capa Contax II och Rolleiflex.
//GöranR
Under det tidiga 2000-talet var företaget riktigt illa ute. Runt 2005 var det många med mig som ”räknade dagarna”. Den danske agenten för Skandinavien beviljade sig själv lägre lön och kunde inte ta ut andra normala ersättningar. Domedagsstämningen och defaitismen var utbredd.
Tänk vad kort minnet är. Nu mitt i framgångssagan har jag nästan glömt bort att Leica var nästan uträknat rätt nyligen! Du triggade den påminnelsen – tack för det.
I och med introduktionen av den första digitala Leican, modell M8 år 2006, började man se en liten försiktig vändning. Sedan kom nytt kapital in, och framför allt nya personer som begrep exakt vad saken handlade om. Nu är Leica ett av dom riktigt starka märkena på marknaden med svindlande priser på produkterna. Nu utgår säkert full lön och alla traktamenten till medarbetarna. Numera får man även höra mycket ”surt sa räven om rönnbären-snack” från gamla Leicaentusiaster som så gärna vill – men inte har råd. Det stärker naturligtvis varumärket ytterligare.
under, jämförelser och tester. Fotografer och här menar jag FOTOGRAFER tar bilder med ett vertyg som passar dom. Och jag har aldrig märkt att seriösa fotografer är intresserade av vad andra tänker om deras verktyg, vad de kostar osv….. eller för den delen har synpunkter på andras. Fokus är bokstavligt talat på något helt annat.
Så varför detta ständigt bloggande om Leica är snarare frågan, istället för vad är det med Leica.
Och då tror jag många anar svaren.
Och lika väl som det kan vara givande för några att diskutera fördelar respektive nackdelar med säg Fuji versus exempelvis Sony så förställer jag mig att Leica också går att diskutera.Inte minst på grund av dess särställning.
Det bloggas flitigt här på Fotosidan. Ett försvinnande litet antal bloggar handlar om Leica. Även bland mina inlägg.
Men jag undrar ändå: Vad är det med Leica som gör att den väcker så mycket känslor?
//GöranR