Fotofrustration - prylar och fotopolitik
Aldrig får man vara riktigt nöjd. Utvecklingen går så snabbt att det inte finns minsta möjlighet att hinna med. Frågan är emellertid, också, om man måste hinna med? Måste man ha det senaste? Är den nya kameran eller objektivet nödvändigt för att man ska bli en bättre fotograf? Är utveckling alltid av godo? Så jag förstår diskussionerna som varit (och är) om tvekan och vankelmod; duger mina gamla grejor eller ska jag uppdatera...
Jag har precis slagit mig till någon slags ro när det gäller min utrustning, jag har kunnat hävda att jag just nu sitter nöjd. Men det är ett bräckligt tillstånd helt klart.
Min resekollektion objektiv (och kamera), den som jag också använder för dokumentär/gatu/allmänfotografering innehåller framförallt två objektiv; mzuiko 45mm/1,8 och 17mm/1,8. Bägge dessa objektiv är (har varit) optimala ur många avseenden; storlek, snabbhet, skärpa etc. De får plats i fickan (nästan) tillsammans med min Olympus E-M 10 mkII, de kostar inte skjortan (egentligen ganska billiga) och de är så skarpa man behöver, egentligen riktigt skarpa. Och maxbländare 1,8 är riktigt stort, även i m43-sammanhang. Kort sagt, en näst intill perfekt kombo. 17mm-objektivet är ett suveränt objektiv för att bara gå omkring och fotografera, behändigt och ger fördelen av att man får zooma med fötterna. 45:an är ett våldsamt bra porträttobjektiv, och dubblar som kort tele (motsvarar 90mm i FF).
Och så kommer nu alltså Olympus med en ny kollektion objektiv, en ny variant på 45mm och 17mm, med beteckningen "Pro". Visserligen större, men med största bländare 1,2, vilket är väldigt stort och medger fotografering i ännu svårare/mörkare omständigheter plus en ännu bättre bokeh, ett ännu tunnare skärpedjup (vilket är en liten akilleshäl för formatet annars).
Men de nya objektiven är alltså stora, åtminstone jämfört de jag har, plus att de är dyra! Mina objektiv som jag har är väldigt bra, behändiga, men kanske de nya objektiven är ännu bättre( !?!). Och så stora är de inte ändå. Så det är som att stå framför ett vattendrag man vill över; det är lite för långt för att hoppa, och kanske jag inte behöver komma över, fast jag vill (möjligen) över till andra sidan, och om jag tar ordentlig sats? Fast, hur många objektiv kan man ha?
Så det är för många faktorer med i bilden för att välja; storlek, pris, bländare, potentiellt användningsområde, reellt behov, uppgraderingsbehov/önskemål, reell förbättringspotential etc etc.
Det här är vad jag har. Och det får duga (räcka till!) ett tag till. Men det gnager ändå. Lite.
Och idag kan man i DN läsa om Eva Dahlman, etnolog och fotohistoriker, före detta chef för det nationella fotosekretariatet på Nordiska. Som nu emellertid är nedlagt. Enligt E D finns nu ingen nationell samordning eller statlig kulturpolitik när det gäller vårt kulturarv i fotografiska sammanhang: "Vad kommer att hända med med vår tids bilder? Vilken bild kan vi ge av Sverige om 50 år? Det är väldigt oroväckande."
Det är också frustrerande.
På återseende//GöranR
/B
//GöranR
Men så resonerar vi inte när det gäller kameror, varför då? Jo, för att det är fler dimensioner i vårt fotograferande än att bara framställa bilder.
Vi fotograferar för att det är roligt, och då har utrustningen en betydande roll i det hela.
För yrkesfotografen är det lite annorlunda, han/hon vill ha de bästa verktygen. Precis som en professionell kock säkert noga väljer vad som skalar potatis på bästa sätt.
Trevlig helg! /Thomas
Jag ganska medveten om det här med prylhetsen, samtidigt som jag också upplever mig kvalitetsmedveten. Fast intresserad av grejorna, som sådana, också. Vilket gör ekvationen lite svårare.
Men till dels är det ett problem med alla prylar, och alla uppdateringar, där graden av problem som alltid återfinns i betraktarens öga. En sak man kan göra är att försöka skaffa sig lite distans till situationen, och ett sätt att skaffa sig sådan distans är att skriva om det, och försöka göra sig lite lustig över läget. En annan strategi är att bli säkrare som fotograf, så man ställer sig över prylhetsen, utan att därför göra avkall på kvalitetstänkandet.
Och i mitt knivställ är knivarna jättevassa ;)
//GöranR
Vad det sedan gäller bilder och bildsamlingar, skall vi komma ihåg att det finaste material vi har kvar från säg 1800-talet, inte har blivit bevarat via diverse institutioner. Jag har liten tilltro till sådana - speciellt sedan man har digitaliserat.
Eva Dahlman menar, såvitt jag kan förstå, att det är synd att det inte finns någon svensk myndighet som har det övergripandet ansvaret för det svenska fotografiska kulturarvet, i likhet med att filmen har Filminstitutet och det tryckta ordet KB. Jag kan hålla med. Artikeln som jag hänvisar till finns här: https://www.dn.se/familj/dn-gratulerar-eva-dahlman-fotohistoriker/
//GöranR
1. Det slumpmässiga bevarandet via byrålådan eller liknande har bevarat mest av de fina bilder vi har från tidigare generationer.
2. Ingen vet vad framtiden kommer att efterfråga. Vi kan inte välja åt framtiden när vi selekterar bilder.
//GöranR