Det här med att fotografera - vad håller vi på med egentligen?
En liten och ofullständig diskussion om det här med att ta bilder, grejor och känsla med utgångspunkt i blommor i trädgården som inte har vett att inse att det är höst och hur man tar makrobilder med ett vidvinkelobjektiv.
Utgångspunkten här är att sedan jag flyttade till det spegellösa landet har jag ingen tanke på att återvända. Jag har begärt permanent uppehållstillstånd! Och här bor jag i regionen Olympus. Här finns allt jag behöver; stora och tunga objektiv med synnerlig kvalitet (även om de ändå är nättare än motsvarande hos DSLR), men också underbart behändiga mindre gluggar, också med synnerligen hög kvalitet.
Vidvinkelfotografi är en annan aspekt. För mig har framförallt gällt sk normalobjektiv och tele. Frågan är om jag anpassat mitt fotograferande efter det, eller om mina objektiv där styr vad jag fotograferar. När det gäller vidvinkel är jag fortfarande lite osäker. Men det är ett spännande fält att utforska, särskilt som den här vidvinkeln jag har verkar vara så mångsidig. Inte minst imponerande närgräns gör att det ju kan användas till närbilder av närmast makrokaraktär.
Skärpa har diskuterats livligt här på sistone. Här återfinns också objektivdiskussionen, märkessnacket. Gamla objektiv mäts mot nya, skärpan ställs mot bakgrundsteckningen, och det flyger runt begrepp som pixelnivå, 100% crop och betraktningsavstånd.
Och sedan handlar det förstås, och kanske framförallt, om känsla. Dels känslan när man hanterar sina grejor, hur de känns i handen, hur avtrycket låter (sic!), skitsaker som hur knapparna sitter relativt tummen (som ju ändå kan vara viktigt) men också känslan av hur det känns att bära med sig grejorna långa dagar och använda dem.
Viktigast är ändå känslan av att faktiskt fotografera, att dokumentera, hitta nya vinklar, passa på i olika ljusförhållanden, leka med skuggor – ja ni vet. Och kanske nån gång hitta BILDEN, där det sammanlagda resultatet av ljus, komposition, färg och skärpa, objektiv och kamera förutom egen sinnesstämning och vad man ser bortom motivet etc etc ger en bild som sticker ut och som man kommer ihåg, och som man alltid kommer tillbaka till. Och som är anledningen till att man fotograferar.
Här kommer lite variationer på "höstblommor". Igen - men kunde inte låta bli. Lite förundrad över att de inte ger sig, men glad förstås att de inte gör det. Bilderna tagna med Olympus mZuiko 7-14mm 1:2,8 Pro, ett spännande vidvinkelobjektiv som jag börjar använda mer och mer.
På återseende//Göran
//GöranR
Den första bilden där blomman slipper det direkta solljuset är överlägset bäst.
//GöranR
Den första bilden är lite av framkallningsresultat - drog ner Clarity i Lr en smula, vilket ger det lite drömska utseendet, på bekostnad av skärpan. Brukar annars föredra de klara och ibland lite mustiga färgerna med Clarity en bit upp åt höger.
//GöranR
Ha det gott/Stig
//GöranR