Våra verktyg! Och fotograferande i fritt fall.
Trodde jag kom i hyfsat god tid till Tårtan, men där satt nästan allihop redan runt "vårt" bord, översållat med kameror av alla de sorter, storlekar och ålder. Så jag snodde en stol från bordet bredvid och hängde av mig jackan på ryggstödet och satte mig. Sen reste jag mig för att sträcka mig över bordet, efter att ha plockat upp upp min egen kamera ur väskan och ta emot min Chai Latte och bulle som serverades. Och så satte jag mig, som jag trodde på min stol. Det var bara det att stolen inte var där. Av tyngden från rocken hade den ramlat, så när jag satte mig var det fullständigt handlöst. Men med handen hårt om kameran följde den med i fallet och hamnade bredvid mig på klinkergolvet. När jag till slut tagit mig upp - med lite hjälp från bredvidsittande, och det visade att jag var oskadd - kollade jag förstås kameran. Den var oskadd också, nästan, bara en lite skråma i ena hörnet vilket får bli ett skönhetsärr; det är ju en brukskamera, ett verktyg som även i fortsättningen kommer att hamna i strapatser - ett redskap! Men det visade sig också, att jag tydligen tryckt av i fallet, så det blev en bild i fritt fall!
Ofrivilligt grodperspektiv alltså!
Oskarp fotofika.
Sen har det ibland kommenterats att det är för mycket prylsnack både här och där, inte minst på våra fotofikor. Jag ser det som självklart. Kamerorna är ju våra redskap, våra verktyg. Utan kameran ingen bild. Och naturligtvis diskuterar vi dem. Särskilt kul blir det när vi får klämma och känna på gamla kameror, det finns ingen av oss som inte har personliga minnen av numera nostalgisk karaktär när man ser en gammal Voigtländer, eller en liten Minox, eller den Leican som man aldrig hade råd att köpa, då.
En fotograf med sitt redskap - en man med sin kamera!
Leica - en lattekamera?
Så kamerorna är en viktig bit av diskussionen, ibland, och förstås. Andra diskussioner som alltid är med direkt fotografianknytning förekommer också. Överhuvudtaget är det högt i tak, och: Det är på riktigt! I det verkliga livet! Och det är alltid nåt oerhört i sig. Och det är därför vi fortsätter.
På återseende//Göran
Sten
Men därifrån att diskutera och jaga efter prestanda, antal pixlar, den nyaste uppgraderingen eller liknande tror jag är att fåfängt gå. Då kommer man ingen vart.
D750 har jag hört mycket gott om. Visst är det skönt att vara nöjd med det man har och känna att det fungerar.
Men diskussionerna når oftast ändå längre vid fotofika. Samvaron är viktig i sig också.
Tack för kommentaren. Och ingen slog sig, men känslan av att stolen inte fanns där när jag satte mig... 😃
//GöranR
Det var en sämre upplevelse, men lyckligtvis med ett nådigt resultat.
Jag tror inte att det är något fel med att diskutera, prata, dela erfarenheter om våra olika kameror. I en fotointresserad miljö
Med många vänliga hälsningar och god natt här från Roskilde.
PS: Du får bara den här för lite uppmuntran, jag tyckte den var speciellt för dig:
https://www.youtube.com/watch?v=WazcuKEk2to
Tack för klippet , väldigt trevligt!
//GöranR
Skobilden och historien bakom, det blir väl ett sånt där "minne för livet"? Skönt att det gick bra! Och i synnerhet bilden på Sven är ju utmärkt!
Det var en speciell känsla att bara fortsätta i fritt fall där jag trodde att stolen skulle ta emot...
Tack i övrigt för kommentaren!
//GöranR
Bra bilder som vanligt.
Ses/per-erik
Tack Per-Erik!
//GöranR
Förr sades det vara en slags klassmarkör bland damer att kolla om det fanns en stol bakom innan man satte sig. Damer av tillräckligt hög status var uppväxta med att det alltid fanns någon tjänsteande som skötte det, så de kollade aldrig. Så du får bära din malör med viss stolthet; den visar din klass!
//GöranR
//GöranR
Och att du hann ta en bild också! Respekt!
Men även i vardagen kan vi andra drabbas! Läs mera här om varför!
https://sv.wikipedia.org/wiki/Gravitation
För övrigt en mycket bra redovisning om vad som pågick på Tårtan! :)
/B
//GöranR
//Anders
//GöranR
Fortsätt ha det gott alla ni.
Gun-Inger
Ha det bra du också//GöranR