Om flugfiske och annat.

En betraktelse över redskap och dess utveckling, till dels apropå aktuell diskussion om gamla grejor, analoga kameror  (eventuellt med en röd prick) och manuella objektiv från förra seklet

Flugfiskets historia är äldre än till och med fotograferandet. Första gången man på allvar hörde talas om flugfiske var på 200-talet, även om detta med att fiska för sportens skull kanske inte blev aktuellt förrän i slutet av 1400-talet.

I början var redskapen synnerligen primitiva. Spöna var oproportionerligt långa och bestod av grenar från företrädesvis asp eller ask, linorna var av flätat hästtagel.

Med tiden utvecklades emellertid redskapen, i mitten sav 1800-talet började man göra spön av ihoplimmade bambustavar, splitcain, vilket innebar överlägsen aktion och spänst, samtidigt som man ersatte hästtaglet med oljade silkeslinor. Rullarna utvecklades också, men ser idag ut ungefär som de alltid gjort, en trumma där man rullar upp linan, en vev för att snabbt rulla in linan och en broms, även om utseende, material och design moderniserats.

Flugfiske är ju speciellt i det att det inte är kroken som är tyngden och den man kastar ut. Flugan väger ju nästan ingenting, så det är linan som är tyngden, eller den yttersta delen på några meter som man alltså svänger omkring uppe i luften tills man fått fart och kan lägga ut flugan där man tror eller vet var fisken är. Den här yttersta klumpen kan se ut på olika sätt, vara helt jämntjock eller taperad, dvs tjockare i mitten eller längre fram. Med de nya nylonlinorna kunde man tapera linorna nästan hur man ville, relativt hur man ville kasta, långt eller försiktigt. Nylonlinorna, eller de nya plastmaterialen innebar också att man inte längre behövde torka linorna efter varje fisketur, hänga upp dem i lösa öglor för att undvika mögel och andra angrepp på den våta hårt upprullade linan på rullen.

Även om utvecklingen hittills, läs 50-60-tal, hade medfört en rad lättnader och fördelar för flugfisket jämfört tidigare, var ändå den tidens redskap tunga och besvärliga. De redskap som finns nu däremot, där materialen har genomgått en större explosion vad gäller utveckling, med exempelvis kolfiberbaserade spön, rullar av kompositmaterial och linor som är skräddarsydda för varje tänkbart ändamål – sjunklinor respektive flytlinor men inte bara utan också fast sinking, slow sinking, partially floating etc etc innebär att allt är lättare. Man kan fiska med större precision, man får inte så ont i axlarna som tidigare, redskapen är också utseendemässigt moderna och slimmade i alla avseenden.

Och ändå finns det flugfiskare som använder splitcainspön och gammaldags taperingar på sina linor. Är det inte besvärligare då? Varför inte utnyttja de framsteg hos grejorna som gjorts? Jo, men det är känslan, blir svaret. Känslan av aktionen hos ett riktigt fint och gammalt spö som består av ihoplimmade bambulameller, utseendet av det fernissade träet etc. Tillbaka till det ursprungliga, där man inte får allt gratis, där man måste kämpa lite själv, att sätta sig över och bli herre över redskapen snarare än att det är grejorna som styr. Och man fångar inte vare sig mer eller mindre fisk, och fisken man fångar är likadan, oavsett. 

Lek med tanken att byta ut mot kameragrejor, hus och objektiv, speglar etc i tillämpliga delar i historien ovan (även om jag vet att liknelsen inte är eller går att göra fullständig)….

Visst vill vi ha bättre grejor, och visst finns det alltid utrymme för förbättringar; bättre fokus, snabbare, skarpare, mindre (eller större), elektronisk sensor och minneskort istället för celluloidremsor, dator istället för slabbande med tveksamma kemiska vätskor etc, men ibland kan det faktiskt vara så att känslan får styra, att få göra som man gjorde förr, känslan av hantverk, där precisionen (eller skärpan) inte är allenarådande utan kan uppvägas med kunskap och skicklighet och också ett accepterande av de begränsningar som alltid kommer att finnas.

Min syn på saken; åt var och en efter behov och eget skön. Det är också alltid så att man jobbar bäst med verktyg som är designade för sitt ändamål, och här har onekligen utvecklingen gjort sitt till för att vi kan göra saker nu som vi inte kunde då, beroende på vilka grejor vi använder. Vem använder en skruvmejsel idag när det finns skruvdragare?

Och min flugfiskeutrustning då? Jovars, bra grejor som jag är förtrogen med, om än inte fullt i den absoluta framkanten av utvecklingen. Lite som mina kameror faktiskt. Men det funkar det också. 

På återseende//Göran

2016-10-12 20:03   Vibybo

Skruvmejsel använder jag när jag drar åt något ömtåligt och inte vill dra sönder det. Får den exakta känslan i handen för att få balansen: Lagom åtdragit - inget förstört. Skruvdragare har moment och ingen känsla, d.v.s. en skruvmejsel förmedlar känslan direkt överfört, skruvdragaren förmedlar inte mycket känsla. Om jag inte låser skruvdragaren och använder den som skruvmejsel. Men så klart: om jag skruvar ihop trall till en uteplats använder jag naturligtvis skruvdragare.
Nu vet jag inte om detta går att översätta i fotograferingen, det var bara ett skruvat inlägg med viss känsla.

Besvara

Svar från gorred 2016-10-12 20:45

Det var precis det jag menade - rätt verktyg för rätt åtgärd, även om just skruvmejselmetaforen blev lite otydlig. Och att det egentligen inte handlar så mycket om utvecklingen och de allra nyaste grejorna, oaktat de är bättre, utan om känsla i handhavandet.
//GöranR

Svara