Och plötsligt blev den svenska rockmusikvärlden fattigare...

Sven Erik Fernström har nyligen lämnat oss, vid 75 års ålder. Kanske mer känd som Jerry Williams var han en av den svenska rockens riktigt stora, en förgrundsgestalt, som alltid funnits där.

Jerry Williams började sin karriär i början av 60-talet, kraftigt influerad av 50-talsrocken från Amerika, en genre som han aldrig riktigt övergav under sina dryga 50 år som artist. 1960-talet exploderade med Beatles och Stones, den amerikanska västkustpopen och det brittiska Liddypoolsoundet. Sen följde flera musikdecennier med sina stora band och artister, men Jerry Williams var ändå hela tiden där, med sin hårda, lite skitiga asfaltsrock. Visst gjorde han avstickare in på andra musikstilar, men det blev ändå ett omisskänneligt Jerry Williamsstuk på allt han gjorde, han satte sin egna speciella signatur på vad han än sjöng.

Min egen relation till Jerry Williams var lite blandad. Jag var först och främst ett Beatlesfan (och är fortfarande). Men jag hade en skiva, I Can Jive, som kom ut 1979, där just den låten var den jag städade till på lördagsförmiddagarna i mitt radhus i Fisksätra, en tung, taktfast och beatfylld låt, men ändå melodisk.

Jag gick aldrig på någon Jerry Williamskonsert. Men jag hade ändå turen att se honom uppträda live en gång, och han var en gudabenådad scenartist, skolad genom otaliga folkparksgig genom åren. En vanlig vardagskväll i slutet av 1980-talet var vi ett gäng som käkade middag på hans restaurang i centrala Stockholm, Heartbreak Hotel. Hans band spelade, och det var bra stämning. Tills Jerry kom dit, antagligen kanske bara för att hälsa på, eller titta till sin verksamhet. I alla fall klev han helt oannonserad upp på den lilla scenen och ”satt in” i bandet. Och lokalen exploderade! Plötsligt steg stämningen med hundra grader, Jerry gav järnet, bara så där, och vi som var gäster på restaurangen satt trollbundna. Vänster ben lite utsträckt, höger hand bakom örat, som om han ville lyssna in hur han sjöng och sen var det fullt ös och rock'n roll, med micken i vänsternäven. Fullständigt obetalbart, och ett av mina starkaste musikminnen, faktiskt.

Om det nu finns en himmel för gamla rockartister har den orkestern fått ett stort tillskott. Samtidigt har den svenska musikscenen förlorat en av sina största profiler. Vila i frid!

På återseende//Göran

2018-03-28 01:03   Erik Madsen

Hej Göran.
Jeg læste godt nok om "Jerry Williams død i de danske aviser, men jeg må med skam indrømme, at jeg ikke havde hørt om ham før. Så jeg måtte google ham og fandt den her:

https://www.youtube.com/watch?v=M1ZY8aCkWZo

Jeg havde en farbror, som var svensk gift og boede i Gøteborg og da jeg var dreng lige efter WW2, var det småt med grammofonplader her i DK. Så jeg fik nogle stykker af mine svenske kusiner, bl.a. med Little Gerhard. Jeg har skrevet lidt om det i en tidligere blog:

https://www.fotosidan.se/blogs/emfoto43/danske-bloggen-388-musik-fortsat-musik.htm

Meget fin tekst.
Med mange venlige hilsener fra Erik.

Besvara

2018-03-28 02:26   gorred

Tack Erik. Och trevligt blogginlägg! Det var ju då det började också för mig, med den svenska rocken - Little Gerhard, Rock-Ragge, Rock-Olga och alla andra. Jerry Williams kom precis efter. Men höll hela vägen ända fram tills idag.
//GöranR

Besvara

2018-03-30 00:02   ojanson

Har lyssnat en hel del på Jerka de senaste dagarna, på både Spotify och SR Play. Det blir ju så.
Även om det inte riktigt var min förstahandsmusik (mera åt Beatles-hållet, även för min del), så har jag alltid uppskattat honom. Han såg alltid till att ha bra musiker, och gav alltid 100%.
En stor artist mindre.

Besvara

Svar från gorred 2018-03-30 01:00

Precis min uppfattning också. men, alltså en gudabenådad scenaktör. Och som sagt, bättre musik att städa till än I Can Jive, finns inte.
//GöranR

Svara