Musik och fotografi – förr och nu.
När jag växte upp på 50-talet lyssnade man på musik i radio, ibland. En kanal, ingen allmän populärmusik, man fick förbereda sig och schemalägga. Grammofon fanns inte i var mans hem, och skivorna var stenkakor, tunga och ömtåliga.
Sen brakade allt lös i slutet på 50-talet och framåt; musiken blev allmän på ett helt annat sätt än tidigare. Vinylplattorna kom, lätta och egentligen inte ömtåliga, transistortekniken innebar mindre och lättare och till och med transportabla enheter, särskilt när de var batteridrivna och musiken blev tillgänglig för alla och man kunde lyssna på och ha med sig musik överallt. Och ta sen all musik som nästan explosionsartat kom fram under 60-talet, i England med Beatles och alla andra, i USA och till och med bakom järnridån. Radion hade särskilda musikprogram och flera kanaler, ibland bara med musik. Och det ledde till att många började spela själva, i ren glädje över tillgängligheten.
Idag har vi musik runt om oss var vi än är. Med våra digitala apparater som ryms i fickan - exempelvis mobilkameran - och med program som Spotify etc finns inga gränser åt något håll när det gäller musiken.
När jag växte upp på 50-talet var det egentligen ganska sällsynt att man hade en kamera i hemmet. Min pappa hade en Zeiss Ikon, en bälgkamera, men använde den ytterst sällan. Sen kom kompaktkamerorna som Voigtländer, Yashica etc, men fortfarande var fotograferandet inget som var man höll på med. Det var enstaka entusiaster, som hade intresse för (och råd med) Leica, Rolleiflex och Hasselblad. Och det var bökigt, och dyrt med framkallning och kopiering.
I den fortsatta utvecklingen kom emellertid fler kameror som alla hade råd med och kunde hantera, både systemkameror och kompaktkameror. Den fortsatta utvecklingen har inte varit lika explosiv som med musiken, men de senaste decennierna har det ändå brakat på med dels den digitala eran , men också att kamerorna i telefonerna, något som alla har med sig jämt och överallt, har blivit så bra när det gäller att ta bilder. Nu är alla fotografer!
Men det lustiga är, att trots alla tekniska framsteg finns det musiker som går tillbaka till det gamla; rörförstärkare istället för transistorer, sk unplugged musik, dvs utan förstärkning och elektricitet; man pratar om dynamiskt omfång, om närvaron av naturligt brus etc, vinylplattor istället för CD’n eller strömmad musik. Det blir lite svårare, lite krångligare, men ändå.
Och samma ser vi hos fotografin, dvs en reaktion mot det nya, det tekniska och lätta. Den lätthanterliga digitala kameran och den ännu mer lätthanterliga mobilkameran byts ut mot analoga kameror, filmbaserade och helt manuella i sin användning. Man diskuterar och använder gamla Leicamodeller, man dreglar över Contax och gamla storformatare och man försöker efterlikna filmkänslan i de nya digitala kamerorna med olika filter och algoritmer.
Tes – antites? Nostalgi? Svårt att säga. Det är inte bara de gamla rävarna, uppfödda i mörkrummet som fotograferar analogt, även ungdomar som aldrig behövt framkalla en film ger sig in i leken.
Men jag tror att det kan vara roligt för intresserade nya fotografer att testa historiska tillvägagångssätt, liksom känslan hos de erfarna att återigen få slabba i mörkrummet inte går att komma ifrån. Och viktigt att ha en historisk bas. Det får inte heller bli för enkelt. Det måste finnas tuggmotstånd i livet.
Själv kör jag digitalt fullt ut. Jag har haft min analoga tid. Ibland suger det till efter en klassisk mätsökarkamera, men jag gör som Mark Twain sa om arbete; när suget sätter in tar man det bara lugnt en stund, så går det över.
På återseende//Göran
Jag tror att det hela är en känslogrej. Och det betyder väl en del, förstås.
Tack för din kommentar!//GöranR
MvH
Johnny
Det är faktiskt en gammaldags rörbestyckad radio, äldre än transistorapparaterna . Och den fungerar fortfarande!
Hälsningar//GöranR
//GöranR