Körsång är farligt – eller om man iakttar distans?
Körsång, alltså att sjunga tillsammans, är farligt, framförallt i dessa märkliga tider när risken att andas in det som andra människor andas ut kan leda till förskräckelse, dvs virusinfektion som principiellt är livsfarlig, särskilt för sådana som mig.
Jag har därför hållit mig undan kören sedan i våras, inte minst efter alla skräckberättelser om massinsjuknande och bråd död i samband med körrepetitioner såväl här hemma som i andra delar av världen. Kören har å andra sidan fortsatt att repa, men klokt nog iakttagit stränga bestämmelser om antal sångare per ytenhet, distans etc, och så har man sänt ut repen live på nätet, så att vi andra, vi som inte deltar IRL, i alla fall kan vidmakthålla nån slags illusion om deltagande.
Men det har varit för tråkigt att hålla på så i längden. Saknaden efter att delta på riktigt tär.
Så när kören anordnade ett repetitionstillfälle tillsammans med en kvinnlig barbershopkör i ett evenemang planerat sedan tidigare, innan pandemitider; ett evenemang som dessutom innebar andra processer där man hövligt frågade om jag skulle kunna tänkas komma och ta med mig kameran, så var det svårt att säga nej, inte minst givet omständigheterna och förutsättningarna (dessutom så trött på hela situationen, vilket är farligt i sig, det blir lätt att man rundar hörn och tar onödiga risker).
Förutsättningarna var emellertid goda, vi var i en stor skolaula i de östra delarna av stan (en kommun som en av våra största fotbollsspelare genom tiderna fått sitt smeknamn från), där vi kunde delas upp i flera grupper med påtagligt sträng logistik vad gäller utnyttjande av olika lokaler som entrén, lobby, själva aulan etc, liksom hur de olika grupperna skulle röra sig, förflytta sig och förhålla sig till varandra. Istället för att till exempel stå på scenen, på våra gradänger, var vi utplacerade i lokalen, bland publikplatserna, vars liksom omvända amfiteaterstuk möjliggjorde samlad grupp men med rekommenderade avstånd. Och jag kunde röra mig rätt så fritt, i min egenskap av bilddokumenterare (när jag inte deltog i sjungandet förstås). Dessutom är ju luftvolymen i sådana här lokaler minst sagt enorm, det är många meter upp till tak, vilket ju är en förtroendeingivande faktor också.
Det var väldigt roligt att vara med igen, att få sjunga tillsammans, att känna värmen och kamratskapet. Det blev också väldigt tydligt hur mycket jag saknat (och saknar) den här delen av mitt liv och hur mycket sången och gemenskapen i den betyder för mig.
Dock fanns hela tiden en svag med tydlig olustkänsla med i bilden; att hela tiden tänka på att hålla avstånd, att aldrig slappna av, en medvetenhet om riskerna etc som störde och skavde och fick känslan av de här märkliga tiderna bli ännu mer påtaglig. Så jag blir hemma i fortsättningen också och följer repen via streaming över nätet. Tills det kommer andra och bättre tider!
På återseende//Göran
/MA
/Gunnar S
Jag sympatiserar med dig och dina körkamrater, men det verkar som om man har gjort alla förnuftiga saker här. Det är förmodligen också så att när man vänder ansikten i samma riktning - framåt, minskas risken. I DK, av samma anledning, är man välkommen att gå på bio och teater - naturligtvis fortfarande med ett avstånd mellan sätena som hos dig. Super reportage, som kommer att vara ett tidsdokument.
Med många vänliga hälsningar från Erik.
Men vi hoppas på bättre tider 😁//GöranR